Mitt vilorum
Författaren bor i Utah i USA.
Det var min mamma som var sjuk, men jag behövde också helas.
Bakgrundsfoto hxdbzyxy/iStock/Thinkstock
När jag var 17 år fick min mamma veta att hon hade bröstcancer. Chocken lamslog min familj och fick mig att gå ner på knä i djup bön. Jag grät i nästan en timme och frågade Gud varför han lät det här hända och om han skulle hela mamma. Hjälp började komma några dagar senare när våra församlingsmedlemmar, släktingar, vänner och grannar fick höra nyheten. De skyndade till undsättning. Vi fick färdiga maträtter, vänliga ord och handlingar, omsorg och medkänsla. Kärleken vi kände från dem var djup.
Men fastän vi fick så mycket hjälp gled jag ner i en djup depression. Jag brydde mig inte om vad som hände med mig. Jag slutade göra sådant som jag tyckte om. Jag blev lat och slarvade med sysslor, skolarbete och mitt ämbete i kyrkan. Jag såg min situation och det extra ansvar som tillfallit mig som en tung börda. Jag kände att jag ville klara mig själv och att jag inte behövde hjälp från någon.
Satan arbetade speciellt hårt med mig och talade om för mig att jag borde känna mig nedtyngd, att Gud ville att jag skulle vara olycklig och att jag inte var speciell. Tråkigt nog trodde jag på det ett tag. Jag kunde inte se ljust på någonting. Jag såg inte mig själv som en dotter till Gud. Förvirring förblindade mig och jag kunde inte se några av alla mina välsignelser. Jag kunde inte ens se mig själv i spegeln. Jag kände smärta och sorg.
Tack och lov ägnade en nära vän mycket tid åt att hjälpa mig, och mina syskon stöttade mig också. Jag blev mer öppen mot mina föräldrar, och de blev i sin tur mer öppna mot mig. Men det kändes fortfarande jobbigt.
Mamma tröstade mig ofta när jag kände mig nere. När det kändes som om allt hopp var ute kändes det bra att ha någon att prata med och få hjälp av. Hon brukade komma hem mellan behandlingarna och stryka våra kläder, laga mat och ge oss tröst och råd. Det förundrade mig hur hon kunde utstå sådana svårigheter och ända vara så osjälvisk.
När jag pratade med henne om min depression en dag sa hon att bara för att jag grät och erkände att jag behövde hjälp, gjorde det mig inte svag. Hon tog hand om mig när jag borde ha tagit hand om henne.
Efter en av mammas många operationer låg hon i ett vilorum. Vid den tiden kunde jag inte låta bli att tycka att jag också behövde ett vilorum. Jag hade ingen aning om hur jag skulle påbörja helandeprocessen, men jag var tvungen att göra något.
Så jag började förfina mina talanger och förmågor och även utveckla nya. Jag lagade mat och tog hand om tvätten. Jag tog fler promenader för att tänka. Jag sjöng solon. Jag spelade klarinett och piano och började bli bättre på att spela. Jag läste fler böcker. Jag började lyssna till mer upplyftande musik. Jag omgav mig med råd från kyrkans ledare och andra värdefulla källor. Jag kom närmare Gud och min Frälsare genom personlig bön, fasta och skriftstudier.
Ändå kändes det som om min frid bara var flyktig. Det var svårt när jag ville känna frid vissa dagar och istället kände sorg. Humörsvängningarna blev ännu svårare. Jag verkade bara ha påbörjat mitt sökande efter frid.
Då besökte jag templet för att utföra dop för de döda med min klass i Unga kvinnor. Jag tänkte på mina problem när jag satt i templet och och bläddrade i mina skrifter. Jag läste följande om Frälsaren i Jesaja 53:4: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig.”
Några minuter senare hade förvirringen som förblindat mig och orsakat mig så mycket smärta försvunnit helt och hållet. Herren bröt igenom mörkret och förtvivlan i mitt hjärta och gav mig Andens frid istället. Jag fick en känsla av klarhet och lycka som jag inte upplevt på länge. Jag såg hur många välsignelser jag fått och hur mycket alla hade gjort för mig och för min familj. Jag såg hur nära jag hade kommit min familj och mina vänner. Jag såg mig själv som den vackra dotter till Gud som jag var.
Där i templet fann jag mitt vilorum.
När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag nu har mer empati och medkänsla för dem som är mindre lyckligt lottade än jag. Jag vet var jag kan återhämta mig. Mitt livs svåraste år blev mitt livs bästa år.