Sista dagars heliga berättar
Änglarna herr och fru Dunn
Illustration Wilson Ong
Jag satt och tittade på teve när min mor ringde för att berätta att hennes bror, 92-årige morbror Floyd och hans hustru moster Millie låg sjuka i influensa och att ingen mat fanns i huset. Ingen av dem var frisk nog att åka till affären. Morbror Floyd och moster Millie hade inga släktingar i närheten, så de hade ingen som kunde hjälpa dem.
Min mor undrade om jag kunde hjälpa till. Jag var den enda medlemmen i kyrkan på den sidan av familjen och jag hade ombetts att hjälpa till förut. Problemet var att jag bodde i Utah och min moster och morbror bodde i Hemet, Kalifornien.
Jag bad min mor ge mig några minuters tänketid. Jag hade en vän som bodde nära Hemet, så jag ringde henne och frågade om hon kände någon som bodde i Hemet. Hon berättade om en dam som hon tjänat tillsammans med i templet i Redlands, Kalifornien som hette syster Dunn och som var hjälpföreningspresident där.
När syster Dunn svarade i telefonen sa jag: ”Hej, syster Dunn. Du känner inte mig, men jag heter Nancy Little och jag bor i Utah. Jag är medlem i kyrkan, men min moster och morbror som bor i Hemet är inte det. De är sjuka och har ingen mat i huset.” Jag berättade för henne var de bodde, vilket var långt bort från där hon bodde, och jag förklarade att jag bara var ute efter information om en restaurang i närheten som kunde leverera mat.
Istället insisterade syster Dunn på att hon och hennes man skulle skaffa mat åt min moster och morbror. De råkade ha hemlagad soppa och bröd och hennes mor hade just bakat kakor. Jag protesterade, men hon envisades.
Några timmar senare ringde syster Dunn mig och försäkrade mig om att allt var väl. Min mor ringde senare för att berätta vad morbror Floyd hade sagt om besöket. Han sa: ”Änglar kom till mitt hem som hette herr och fru Dunn. De kom med mängder av mat: frukt, grönsaker, hemlagad soppa, bröd och kakor. Det var de bästa kakor jag någonsin ätit.” Paret Dunn pratade med min morbror, hjälpte dem med deras behov, och sedan bar broder Dunn min bräckliga moster Millie, som led av alzheimer, från sängen till en stol i köket så att syster Dunn kunde mata henne.
När morbror Floyd ringde min mor för att berätta om besöket, grät han. Han sa att han aldrig träffat sådana vänliga och omtänksamma människor. Han berättade för min mor att jag var lyckligt lottad att bo i Utah och vara omgiven av ”alla de där mormonerna”.
Fyra dagar efter besöket gick morbror Floyd ut till brevlådan och halkade och föll. Han slog i huvudet och dog fyra dagar senare. Med undantag av hemtjänsten var broder och syster Dunn de sista människorna min morbror såg innan han dog.
Jag är tacksam för det kristuslika föredömet som en av mina hjälpföreningssystrar visade som bodde hundratals kilometer bort, som jag fortfarande aldrig träffat och som hjälpte min moster och morbror.