Sista dagars heliga berättar
Tiggde om barmhärtighet
Illustration Stan Fellows
När jag reste till en närliggande stad i Estland såg jag en man som tiggde pengar. Med häpnad kände jag igen honom från tiden jag verkade som missionär i den staden för tio år sedan. Precis som förut gick han omkring med en stor påse plastflaskor han samlat för återvinningspengar. Jag mindes att han alltid bad om växel och om man gav honom något så bad han alltid om mer.
Det chockerade mig att se honom. Efter tio år var han fortfarande densamme, bara lite mera gråhårig. Han verkade ha fortsatt att tigga pengar dag efter dag. Jag tänkte på de underbara tio år jag hade haft under tiden. Jag hade gift mig i templet, utbildat mig, fått ett bra jobb och njöt av god hälsa.
Jag tänkte att det här nog blir sista gången jag ser honom så jag borde ge honom något. Problemet var att jag bara hade en sedel på mig och den var värd mer än jag ville ge. Jag skruvade mig inför valet: att ge honom inget eller mer än jag ville. Jag insåg att det inte skulle göra någon större skillnad för mig men att det skulle göra honom glad, så jag gav honom pengarna.
Mindre än två dagar senare befann jag mig i en liknande situation, men den här gången var det jag som tiggde om barmhärtighet. Jag hade tagit fel på datumet för en viktig stipendieansökan. Jag trodde att jag hade lämnat in den två veckor före inlämningsdatumet, men jag blev alldeles förskräckt när jag dubbelkollade datumet och såg att jag skickat in den en dag för sent.
Stipendiesumman var exakt 100 gånger större än sedeln jag gett tiggaren och den ironin gick inte förbi mig. Jag började tigga om barmhärtighet, både i bön till min himmelske Fader och via e-post till universitetsämbetsmän. De svarade att de skulle ta emot min ansökan men notera att den kommit in sent.
Min bön besvarades och jag välsignades med stipendiet som var till stor hjälp för min fru och mig ekonomiskt. Men viktigast i den här upplevelsen var att den gav mig en tankeställare: Är vi inte alla tiggare inför Gud? (Se Mosiah 4:19.)