Sista dagars heliga berättar
Överbefälhavare Moroni hjälpte mig undervisa på högstadiet
Illustration Allen Garns
Jag var mitt i ett svårt år med att undervisa 13 och 14 år gamla elever. Jag hade just kommit hem från ett frustrerande möte med biträdande rektorn då vi gått igenom en nyligen gjord utvärdering. Jag var ny som lärare och eftersom jag själv behövde sätta ihop det mesta av lektionsmaterialet kämpade jag med att hjälpa eleverna att ligga i kapp och visa intresse. Samtalet handlade i stort sett om att jag behövde tvinga mina elever att fatta ett beslut – att antingen komma gång eller ligga risigt till – och genomföra mina varningar.
Jag lämnade mötet modfälld och överväldigad. Jag såg till att ställa det här mötet i centrum när jag studerade skrifterna nästa dag. Otroligt nog kom svaren till mig när jag läste i Mormons bok.
Jag bad om att få lära mig från skrifterna den morgonen hur jag kunde vara en bättre lärare. Den Helige Anden undervisade mig när jag läste om överbefälhavare Moroni i Alma 44. Vid det här laget i berättelsen hade överbefälhavare Moroni och nephiterna omringat lamaniterna vid floden Sidon och gjort dem så skräckslagna att de kastade ner sina vapen. Jag fortsatte att läsa medan jag tänkte på hur jag ville likna överbefälhavare Moroni i klassrummet: dominerande, självsäker och framgångsrik.
Jag läste igenom dialogen och märkte hur Moroni sa åt Zerahemnah och lamaniterna att de var tvungna att fatta ett beslut: ”Överlämna era krigsvapen åt oss. Då skall vi … skona era liv om ni går er väg och inte kommer tillbaka för att kriga mot oss” eller ”om ni inte gör detta, se, då … skall jag … befalla mina män att de skall angripa er” (Alma 44:6, 7). Jag insåg att han gjorde det som min rektor sagt åt mig att göra! ”Ge dem två val, och följ upp”, hade han sagt. Med det i åtanke adopterade jag Moronis motto: ”Se, vi skall avgöra striden” (Alma 44:10).
Beväpnad med principerna jag lärt mig från en berättelse ur skrifterna om en av mina hjältar, återvände jag till klassen med tillförsikt och en plan. Jag råkade ha en statyett av överbefälhavare Moroni och han satt i min skjortficka resten av skolåret som en påminnelse om hur överbefälhavare Moroni hade lärt mig att hantera ett klassrum i högstadiet. När jag gav mina elever två val uppförde de sig bättre, de utförde sina uppgifter och vi kom bättre överens. Året tog slut, och det var fortfarande svårt, men med den besvarade bönen och kraften från skrifterna lyckades jag ”avgöra striden”.