Reflektioner
Melvas sista måltid
Författaren bor i Utah, USA.
”Vill du försöka ta del av sakramentet?” frågade jag min döende mor.
Illustration Christopher Thornock
Min mor var 92 år gammal när hon nyligen gick bort. Hon låg på sjukhuset när läkarna insåg att inget mer kunde göras för henne utom att se till att hon hade det så bekvämt som möjligt tills hon dog.
Vi förberedde henne inför hemresan när två bröder från en lokal församling kom in i rummet och frågade om min mor ville ta del av sakramentet. Först sa jag till dem: ”Nej tack.” Min mor kunde knappt svälja. Sedan sa jag: ”Men vid närmare eftertanke kanske jag borde fråga henne.” Jag lutade mig ner mot hennes öra och sa: ”Två prästadömsbärare är här. Vill du försöka ta del av sakramentet?” Med en svag men klar stämma svarade hon: ”Ja.”
Efter sakramentsbönen tog jag ett stycke bröd från brickan, bröt av en liten bit och placerade det försiktigt i hennes mun. Hon tuggade på det ett tag och jag bad männen lågmält om ursäkt för att det tog en stund. De försäkrade mig att det var helt okej. Efter den andra bönen tog jag en liten plastbägare och höll den mot hennes läppar. Hon tog bara en liten klunk, men det förvånade mig hur väl hon svalde den.
Jag tackade bröderna och de gick ut för att gå till nästa rum. Min mor dog fridfullt omkring en timme senare.
Under dagarna som följde insåg jag vilken helig stund jag fick uppleva tillsammans med min mor. Det sista hon gjorde i det här livet var att ta del av sakramentet. Det sista ordet hon uttalade var ”ja” – ja till att ta emot sakramentet, ja till att offra ”ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Ne. 9:20), ja till att ta på sig Jesu Kristi namn och att lova att alltid minnas honom, ja till att ta emot hans ande. Det sista som gick över hennes läppar var sakramentets emblem.
Så ljuv hennes sista måltid måste ha varit för henne! Fastän hon var för svag att röra på sig eller tala, så måste hon ha känt sig så levande i Kristus! Så tacksam hon måste ha känt sig för hans återlösande och möjliggörande kraft, som förde henne genom de sista stunderna av hennes jordiska färd och gav henne hoppet om evigt liv.
Må vi när vi tar del av sakramentet varje vecka vara tacksamma för tillfället vi har att förnya våra förbund och uppleva förlåtelse och nåd när vi strävar efter att bli mer lika vår Fader i himlen och hans Son Jesus Kristus. Då kan brödet och vattnet vara för oss, precis som det måste ha varit för min mor, ”sötare än allt som är sött … och renare än allt som är rent” (Alma 32:42).