Kraften att framhärda
Författaren bor i Utah, USA.
Med ett brutet ben och ett brustet hjärta behövde jag bli helad. Hoppet hjälpte mig att bli det.
Omkring en månad före min sextonde födelsedag åkte min familj på semester tvärs över Förenta staterna för att besöka några av kyrkans historiska platser. Jag hade inget emot att sitta i bilen så länge eftersom vi som familj alltid hade roligt tillsammans. Jag minns att jag satte mig i bilen dagen efter att vi besökt Winter Quarters i Nebraska. Regnet stod som spön i backen. Jag satte mig i baksätet och kurade ihop mig under en filt för att lyssna på regnet medan jag somnade.
Nästa sak jag minns var känslan av att allt snurrade okontrollerbart. Senare fick jag veta att vår bil hade vattenplanat och krockat med en cementbarriär under en överfart. Jag minns vagt att någon berättade att jag hade brutit benet och var på väg in i operationssalen.
Kort efter det, medan jag återhämtade mig på sjukhuset, kom pappa in i mitt rum. Han satte sig ner på sängen och tog min hand. På något sätt visste jag redan vad han skulle säga.
”Kära barn”, sa han, ”vet du var du är?”
”På sjukhuset”, svarade jag.
”Vet du vad som hände?”
”Vi var i en bilolycka.”
”Har någon berättat för dig om resten av familjen?”
Jag tvekade och sedan svarade jag nej.
Han sa att alla mådde bra – utom mamma. Hon klarade sig inte.
Jag förväntade mig att känna en stor tryckande sorg men jag gjorde inte det. Mitt i den första chocken kände jag av någon anledning frid, en ljuv känsla av att jag kunde förlita mig på att Gud skulle se till att allt blev bra.
När jag låg där på sjukhuset mindes jag en särskild plats i kyrkans historia som vi hade sett två dagar före olyckan: Martins Cove, Wyoming. Många pionjärer dog där av hunger och av att ha utsatts för snö och kyla. Jag minns att jag såg högar med stenar som placerats över gravar och att jag tänkte på hur stor tro det krävdes för resten av pionjärerna att gripa tag i sina handkärror och fortsätta gå framåt. Den berättelsen gjorde intryck på mig. När jag tänkte på den upplevelsen visste jag att pionjärerna framhärdade och att jag måste göra det också och vara stark för mina yngre syskon.
Min första känsla av frid stannade kvar hos mig i en och en halv vecka. Jag satt i rullstolen och tittade på fyrverkeriet genom sjukhusfönstret den fjärde juli när det plötsligt slog mig – mamma var borta. Hon skulle inte vara där när jag tog examen från high school. Hon skulle inte vara där när jag tog emot min begåvning i templet. Hon skulle inte vara med på mitt bröllop. Hon var borta.
Det var då som allt började kännas riktigt svårt. Smärtan i benet var hemsk och jag hade ingen aptit. Jag tittade på teve utan att se något och jag sov större delen av tiden. Min familj oroade sig för mig därför att jag inte grät särskilt mycket.
Men jag grät mycket mera när vi äntligen kom hem till Oregon till ett tomt hus. Plötsligt måste jag ta över en del av mammas ansvar, och mina syskon förväntade sig ofta tröst från mig. Jag försökte vara stark för dem. Men det var inte lätt.
Det var svårt att gå tillbaka till skolan. Alla hade hört om olyckan, och om de inte hade det fick de höra det när mina lärare presenterade mig som flickan som varit i en bilolycka. Jag kände mig isolerad.
Det var särskilt svårt när pappa gifte om sig nio månader efter mammas död. Jag visste att min styvmamma skulle vara bra för vår familj och att vi behövde henne, men det var svårt att vänja sig.
Men allt var inte mörkt under den här tiden. Jag kände stor kärlek från min Fader i himlen, min familj och mina ledare i kyrkan. Det som hjälpte mig läkas och fortsätta leva efter bilolyckan var att göra de små sakerna som stärkte min tro. Varje dag i en timme innan jag gick till sängs läste jag i skrifterna, bad och skrev i min dagbok i min garderob. Ensam i min garderob behövde jag inte vara stark för mina syskon. Jag kunde gråta så mycket jag ville och utgjuta mitt hjärta för Gud. Jag berättade för honom exakt hur det kändes och hur mycket jag saknade mamma. Jag vet att han hörde mig tack vare den överflödande och milda barmhärtighet jag upplevde. Den garderoben blev en helig plats för mig.
De här enkla sakerna hjälpte mig hålla mig nära Gud istället för att skjuta bort honom och bli bitter. Jag såg inte på olyckan som att Gud skadade min familj. Jag fylldes av större förmåga att vara tålmodig och underkasta mig hans vilja och fortsätta ta mig igenom de svåra dagarna. Och jag hade verkligen en hel del svåra dagar.
När pappa gifte om sig ville jag vara ett gott exempel för mina syskon och ville definitivt inte ha dåliga känslor gentemot min styvmamma, så jag fortsatte sätta min lit till Gud. En aktivitet i häftet Personlig tillväxt fokuserade på att göra mitt hemliv bättre genom att stärka mitt förhållande med en familjemedlem under två veckor. I princip var målet att försöka vara kristuslik och visa kärlek genom handlingar. Jag bestämde mig för att försöka göra det och tjäna min styvmamma.
Med alla nya familjemedlemmar blev det mycket disk. Så där började jag. I två veckor tjänade jag henne och det gjorde det möjligt för mig att älska min styvmamma och vara tålmodig, fastän jag inte precis var glad över situationen. Men att tjäna henne hjälpte mig igenom svåra tider tack vare att jag kände Anden hos mig.
Jag förstår fortfarande inte allt om varför olyckan hände min familj, och jag har fortfarande svåra dagar. Men likt pionjärerna har jag satt min lit till Gud och har fått kraften att framhärda.