Sängdags för Felix
Författaren bor i Utah, USA.
”När jag är god och snäll och hjälper någon känner jag mig så glad, för då hjälper jag mig själv” (Children’s Songbook, s. 197a).
Anton tittade på när datorskärmen laddade nivå sex för vad som verkade vara miljonte gången. Han tog ett djupt andetag och började förflytta sig igenom labyrinten. Han flög över färgglada toppar och genom tunnlar av eld. Han stampade fortare och fortare med foten ju närmare mållinjen han kom.
”Anton?” Det var mammas röst. Hon lät som om hon behövde något.
Inte nu! tänkte han. Han hoppade över ännu en topp och susade igenom ännu en tunnel. ”Ja?” sa han utan att ta blicken från skärmen.
”Kan du vara snäll och sätta på Felix pyjamasen och läsa en saga? Jag måste städa klart i köket.”
”Eh … ”, han var så nära! Han rundade den sista taggiga korridoren, hoppade över en eldsflamma, sprang förbi ett nafsande monster och … JA! över mållinjen!
Datorn laddade nivå sju. Den såg svårare ut, men Anton kunde inte hålla sig. Han hade arbetat så hårt för att komma till den här nivån. Anton tryckte på pausknappen och tittade upp på mamma som höll hans lillebror Felix. ”Kan jag inte få några minuter till? Jag kom precis till nivå sju!”
”Jag behöver verkligen din hjälp”, sa mamma. ”Du kan göra en nivå till när du har tagit hand om Felix.”
Felix log. ”Nälla?” sa han med sin tvååringsröst.
Anton tittade på datorskärmen och suckade. ”Okej.” Han behövde bara skynda sig så kunde han fortsätta spela sedan.
Han lyfte upp Felix och bar honom uppför trapporna till deras rum.
”Vem är min favoritbror?” sa han och petade Felix i hans mjuka babymage. Han pruttade med munnen mot Felix mage och log när Felix skrek av skratt.
Anton tog på Felix hans favoritpyjamas med dinosaurier på. Sedan lyfte han ner Felix i sängen och gick mot dörren. Mamma hade sagt att han skulle läsa en saga för Felix också, men han hade ju gjort det viktigaste. Kanske skulle han hinna med två nivåer till innan läggdags.
Just då kände Anton att någon drog i hans t-shirt. Han tittade ner och såg att Felix hade klättrat ner från sängen.
”Börn?” frågade Felix. Han sprang bort till sin korg med böcker och tog fram en bok med en isbjörn på framsidan.
”Men Felix, jag har annat jag måste göra!” sa Anton. Felix höll upp boken ovanför huvudet och tittade upp på Anton med sina stora bruna ögon.
Anton kunde inte låta bli att flina. ”Du tänker inte gå med på ett nej, eller hur? Okej då.”
Anton satte sig på Felix säng och Felix satte sig i hans knä. Anton slog upp första sidan och läste medan Felix lutade sig mot honom. Felix pekade på varje djur på sidan och övade på att säga vad det hette. ”Ze-ba … famingo … va-loss.”
När det var över slog Anton ihop boken och stoppade om täcket om Felix. ”Go’natt, Felix”, sa han och pussade Felix på huvudet. Sedan ställde han sig upp och skulle gå.
Men när han gick mot dörren, hörde han den lilla rösten igen. ”Ligga här!”
Anton log. ”Okej. Flytta på dig lite. Jag stannar en stund.”
Anton lade sig på kudden. Åtminstone just nu kände han inte för att göra något annat. Han log när Felix gäspade stort och blundade. Han kände sig gladare än han hade gjort på hela dagen. Spelet kunde vänta.