Vara ärlig mot mig själv – och mot Gud
Författaren bor i Utah, USA.
Mitt högmod hindrade mig från att acceptera biskopens tillrättavisning som sanning – men kunde jag verkligen argumentera mot den Helige Anden?
När halva min mission hade gått hade min kamrat och jag svårt för att arbeta bra med missionsledaren i en församling. Vi hade haft olika åsikter så vi pratade med biskopen för att se vad vi borde göra. Innerst inne hoppades jag att biskopen bara skulle prata med honom och fixa problemet åt oss.
Men i stället sa biskopen att jag var högmodig och överdrivet kritisk mot andra. Jag stampade iväg och kände mig missförstådd och frustrerad. Hur kunde han säga så om mig? Brydde han sig ens om våra svårigheter med att sprida evangeliet?
Medan vi gick där beklagade jag mig för min kamrat. Men plötsligt kom jag att tänka på de här orden: ”De skyldiga finner sanningen hård” (se 1 Ne. 16:2). Det fick mig att haja till. Det var uppenbart att tanken kom från Anden. Mitt högmod kanske hade hindrat mig från att acceptera biskopens tillrättavisning som sanning – men kunde jag verkligen argumentera mot den Helige Anden?
Jag var skyldig, och Gud lät mig veta det.
Sluta rättfärdiggöra dig själv
Just då var det mycket frestande att ignorera det som jag gjorde fel. ”Ingen av oss medger gärna att vi driver bort från den rätta kursen”, instämmer äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum. ”När vi granskar våra liv ser vi det därför genom ett filter som består av våra förutfattade meningar, våra ursäkter och det som vi intalar oss för att rättfärdiga ovärdiga tankar och handlingar.”1
I mitt fall hade jag övertygat mig själv om att jag klagade till förmån för missionsverksamheten i vårt område. Och i stället för att acceptera missionsledarens trofasta tjänande – hur ofullkomligt jag än tyckte att det var – såg jag plötsligt att jag var otacksam, otålig och rent ut sagt ovänlig. Tack vare Andens maning kunde jag se mina handlingar för vad de egentligen var.
Ett andligt uppvaknande
Att få en så direkt tillrättavisning av Anden var smärtsamt, men i ordets bästa bemärkelse. Den fick mig att inse att jag måste vara ärlig mot mig själv i fråga om mina brister.
Jag fick personligen veta att Anden kunde vara min största bundsförvant i den processen. Jag kände att äldste Larry R. Lawrence i de sjuttios kvorum talade direkt till mig när han uppmanade kyrkans medlemmar att ”ödmjukt [ställa] följande fråga till Herren: ’Vad hindrar mig från att utvecklas?’ … Om du är uppriktig”, sa han, ”blir svaret snart tydligt. Det blir en uppenbarelse som är menad för just dig.”2 Jag visste att jag hade förmågan att inte bara ta emot maningar om mina svagheter utan också att förbättra dem.
Från svaghet till styrka
Min upplevelse lärde mig att ”om [mina] svagheter och brister blir kvar bland skuggorna kan Frälsarens återlösande kraft inte bota dem så att han kan göra så att det svaga blir starkt”.3
Men om jag har mod nog att vara sårbar och ödmjukt erkänna mina svagheter, kan Gud hjälpa mig att vända dem till styrkor genom sin nåd (se Eth. 12:27, 1 Petr. 5:5).
Att ärligt erkänna våra svagheter – eller att se oss själva som vi verkligen är – är trots allt första steget på stigen mot positiva förändringar. När jag fortsätter att vara ärlig och söka vägledning från Anden hjälper min himmelske Fader mig att veta vad som behöver förändras i mitt liv. Och när jag litar till Jesus Kristus, hans försoning och hans förfinande kraft, ser jag förbättringar hos mig själv.
Fastän det var obehagligt att erkänna mina misstag just när jag blev tillrättavisad, vet jag att när jag väljer att vara ödmjuk och ärlig mot mig själv och mot Gud så är jag gladare och bättre på att tycka om mig själv. Jag vet att jag, trots mina brister, har ett gudomligt värde för min himmelske Fader – men han vill ändå att jag ska förbättra mig. Genom hans Sons Jesu Kristi makt och uppriktig omvändelse kan jag bli så mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om.