Det högt aktade prästadömet
Författaren bor i Centrala regionen, Ghana.
Hur uppenbarelsen 1978 välsignade mig och min familj.
Jag hörde först talas om kyrkan när min mor gick med i broder Joseph W. B. Johnsons grupp 1968.1 Jag var ungefär 10 år gammal. Min fars affärer hade försämrats på grund av statskuppen 1966 och familjen genomgick en svår tid. Så min mor tyckte att det var klokt att söka andlig hjälp.
Innan revolutionen 1978 var kyrkan inofficiell eftersom prästadömet ännu inte hade erbjudits till de svarta. Efter uppenbarelsen kunde kyrkan upprättas med prästadömets myndighet. Jag döptes den 24 februari 1979.2
Det tog min man två år av studier – och en del diskussioner – för att gå med i kyrkan. Han döpte sig äntligen 1980 och därefter fick han prästadömet. Han blev en väldigt lugn person, hans egen familj kunde knappt tro att han hade förändrats så. Han var aktsam med det prästadöme han bar för att vara säker på att han alltid gjorde rätt inför Herren. Utan prästadömet säger han att han skulle ha strävat efter människors ära och beröm. Men med prästadömet insåg han att det viktigaste var äktenskapet, hemmet, familjen och att tjäna andra.
Om du är fadern så är ditt ord lag i vår del av världen. Men vi använder inte prästadömet på det sättet. Vi rådgör tillsammans som familj. Fäder hjälper sina hustrur och barn förstå att det de undervisar dem om är rätt.
Män som är medlemmar i kyrkan tjänar sina hustrur i stället för att det är deras hustrur som tjänar dem. Det skapar kärlek och frid mellan dem.
Första gången jag såg honom välsigna sakramentet var under ”förbudstiden” eftersom vi höll vårt sakramentsmöte i vårt eget hem.3 Vi kände oss oerhört glada att han hade prästadömet just då. Ingen behövde komma till vårt hem för att välsigna sakramentet för oss; han gjorde det. Det var speciellt och vi älskade det.
Första gången jag läste något om att de svarta inte fick ha prästadömet var under ”förbudstiden” när antimormonlitteratur började komma till allmänheten. Jag brydde mig inte om det eftersom jag vet att kyrkan är sann. Vi lär oss att inte förlita oss på någon utan att centrera våra liv på Jesus Kristus och hans försoningsoffer. Så det är vad min tro är fokuserad på.
Den 17 december 1996 hade vi möjligheten att åka till templet i Johannesburg i Sydafrika. Jag kände mig förväntansfull, särskilt när jag hörde att vårt förstfödda barn, en pojke som dog efter bara några dagar, skulle beseglas till oss. Jag trodde att han var död och förlorad trots att jag visste att han var oskyldig. Men att sedan få honom beseglad till oss var en andlig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Så när människor frågar mig hur många barn vi har så säger jag att vi har åtta barn. De undrar: ”Hur är det möjligt?” Jag svarar: ”Jo, det första väntar på oss, så det är upp till oss att lyda Guds befallningar och att efterleva dem så att vi kan återvända och vara tillsammans som familj.”
Prästadömet är Guds kraft. Jag har fått så många välsignelser genom prästadömet. Jag känner mig alltid glad och upplyft när barnen ber om en prästadömsvälsignelse av sin far. Då vet jag att de litar på honom och att de litar på att vår himmelske Fader verkar genom deras far som bär prästadömet. Prästadömet är högt aktat i vårt hem. Nu är tre av våra pojkar gifta och de använder prästadömet i sina familjer.
Jag vet att prästadömet är sant eftersom det är Guds kraft, och det är en levande kraft eftersom vår himmelske Fader lever. Han har gett en del av den kraften till sina manliga barn på jorden. Vi kvinnor har en del i prästadömet. Det är högt aktat av mig. Prästadömet har hjälpt vår familj och det fortsätter att göra det.