Vår plats

Berörd av en levande profets ord

När jag var 15 år såg jag två missionärer framför en stormarknad. En av dem inbjöd mig att komma till kyrkan. Jag var inte särskilt intresserad, så jag sa till dem: ”Kanske, någon gång”, och gick därifrån.

Dagen därpå ringde min moster och bad mamma komma hem till henne för att höra ett speciellt budskap. Mamma och jag sprang över och såg samma missionärer som jag hade sett dagen innan sitta inne i min mosters hus! Mamma var intresserad av deras budskap och jag började också lyssna. Men när missionärerna frågade mig om jag trodde på en levande profet svarade jag bestämt nej. En av äldsterna höll upp en bild av Thomas S. Monson och vittnade om att president Monson var en profet. De uppmanade mig att komma och titta på generalkonferensen dagen därpå och bestämma själv. Eftersom jag var nyfiken gick jag med på att komma.

Nästa dag kom vi till kyrkan precis när inledningsbönen var över. När jag kom in i rummet såg jag president Monson på skärmbilden. Han log och sa: ”Mina kära bröder och systrar, jag hälsar er välkomna …”

Så fort president Monson öppnade munnen kom en stark känsla över mig som bekräftade att han var en Guds profet. I slutet av konferensen sa jag till missionärerna: ”Jag vill bli döpt.” Sedan dess har jag själv verkat som missionär och undervisat många om det återställda evangeliets underbara sanningar.

Jag vet att Gud har välsignat oss genom att kalla profeter igen. Gud älskar oss och talar till oss genom nutida profeter.

Maicon B., São Paulo, Brasilien

Jag skäms inte

När jag gick på en internatskola bodde jag i ett studenthem med andra elever. Jag gjorde mitt bästa för att leva efter evangeliets principer genom att ofta be och studera skrifterna.

En dag såg en klasskamrat att jag studerade Mormons bok på sängen. Hon började ilsket räkna upp alla anledningar till att hon ansåg att kyrkan var falsk. Sedan berättade hon för alla andra på studenthemmet om min ”konstiga” tro. En del klasskamrater började håna mig och min religion. Andra bara undvek mig. Till slut gömde jag min Mormons bok under en låda med kläder och studerade bara Bibeln för att mina klasskamrater skulle sluta reta mig.

Jag fortsatte studera Bibeln tills jag kom till Romarbrevet 1:16, där det står: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror.” Jag insåg att jag genom att gömma Mormons bok visade mina klasskamrater att jag skämdes för min tro. Jag tog fram min Mormons bok och bad min himmelske Fader om förlåtelse. Sedan gick jag till mina kamrater och vittnade om det återställda evangeliet. De flesta av dem slutade förolämpa mig och blev mina vänner igen.

Jag vet att Gud förstår prövningarna som vi går igenom. När vi står för det vi tror på och visar att vi inte skäms för Kristi evangelium, ger han oss sin kraft, sitt beskydd och sin vägledning.

Pamela O., Abuja, Nigeria

Tjänande genom teckenspråk

När jag var sex månader gammal var mitt första tecken ”mjölk”, och flera veckor senare kunde jag säga ”panda” verbalt. Jag kan höra, men mitt modersmål var amerikanskt teckenspråk. Mamma verkade som missionär för döva och fortsatte sedan att studera teckenspråk i skolan, och hon ville att jag också skulle lära mig det.

Teckenspråket har varit en otrolig välsignelse i mitt liv. Det har gjort att jag har lärt mig så mycket mer än vad jag skulle ha gjort utan det. Det för människor samman. Jag älskar att undervisa andra, en och en, om vad jag vet och ge presentationer i skolan och i kyrkan. Det är också kul att se generalkonferensen och andra videor från kyrkan på teckenspråk med mamma.

Att ha teckenspråk i mitt liv har stärkt mitt vittnesbörd enormt. Jag kan lära känna fler av Guds barn än vad jag skulle ha gjort utan det, och det är ett bra redskap för att tjäna andra. Jag är tacksam för den här välsignelsen i mitt liv och för de underbara personer jag har träffat och lärt mig av.

Israel H., Oregon, USA