Förberedelse för livet
Blir det tråkigt i Hjälpföreningen?
Jag var jättenervös för att börja i Hjälpföreningen, men eftersom de välkomnade mig så varmt lärde jag mig att älska den.
När jag fyllde 18 år så var jag förstås glad över det. Vilken tonåring är inte det? Visst, jag gick fortfarande på high school, hade fortfarande akne och hade fortfarande hushållssysslor att göra hemma i Kalifornien, men jag var ändå vuxen. Jag var på väg in i en helt ny fas i livet och tyckte det var spännande. Det som inte kändes lika spännande var tanken på att vara med de ”gamla tanterna” i Hjälpföreningen. De hade barn och jobb och långsamkokare och gillade förmodligen att baka pajer med innetofflorna på. Jag hade läxor och simträning och blå nagellack och undvek att städa mitt rum så länge som möjligt. Hur skulle jag kunna relatera till någon där? Jag var säker på att jag skulle tycka det var pinsamt, ensamt och tråkigt. Och så gick jag dit.
För det första var Hjälpföreningen inte alls tråkig. De log och skrattade mycket. Det de sa var intressant och kom från hjärtat, men de var inte rädda för att skratta heller. För det andra så var det inte så stor skillnad mellan dem och mig. Visst, de var äldre än jag, men de skojade med varandra på samma sätt som mina vänner och jag gjorde. Mer än en gång ställde någon exakt samma fråga som jag hade undrat över. Och när de annonserade mötet för hemmets, familjens och den enskildes utveckling den veckan blev jag chockad. De skulle lära sig om självförsvar! Det ville jag göra!
Jag blev jättenervös när syster Larsen, som var Hjälpföreningens president, bad mig att ställa mig upp och presentera mig, men det var inte så farligt det heller. Alla log mot mig. Syster Edwards, en av mina gamla seminarielärare, gav mig tummen-upp och syster Richards som mindes mig sedan Primär sa att hon inte kunde tro att jag redan var ”vuxen”. Och de behandlade mig som om jag var vuxen. Jag kände mig som ett barn som klädde ut sig, men för de flesta kvinnorna den dagen var jag en ny syster.
Sedan dess har jag älskat Hjälpföreningen, oavsett vilken församling jag har tillhört. Så fort jag kommer in i ett hjälpföreningsrum kan jag känna det: det systerliga bandet och känslan av tillhörighet. Jag gillar att göra mitt bästa för att upplyfta systrarna i Hjälpföreningen och lära mig allt jag kan av dem.
Och som det har visat sig är jag ganska bra på att baka paj.