Endast digitalt: Unga vuxna
Hur ett barn hjälpte mig förstå Frälsarens kärlek till mig
Tack vare min femåriga systerdotter har jag nu större självförtroende och ser Frälsaren överallt varenda dag.
Författaren bor i Utah, USA.
En nyårsafton besökte jag besökscentret vid S:t George tempel i Utah tillsammans med min syster och hennes man och barn. I ett av rummen hade de julkrubbor från hela världen. Jag slogs av hur mycket de skilde sig från varandra – i storlek, färg, material, ansiktsuttryck med mera. Det var mäktigt och fyllde mig med vördnad.
Min femåriga systerdotter Juliet ville att jag skulle bära henne, så jag gick genom utställningen med henne i famnen. I tystnaden började Juliet upprepa ”där är Jesus! Och där är Jesus! Och det där är Jesus! Och det där är Jesus!” som en kontinuerlig ljudslinga för varje julkrubba vi passerade. Hon jublade och pekade uppspelt på varje Jesusbarn. Hon ville komma så nära som möjligt till varenda en. Jag försökte be henne att vara lite tystare, men det gjorde ingen nytta. Hon var helt enkelt för uppspelt. Hon fick mig att gå tillbaka till början på utställningen varje gång vi kom till slutet, och det höll vi på med i cirka 20 minuter medan hon fortsatte ropa ”och där är Jesus! Och där är Jesus!” När vi slutligen lämnade rummet hade jag ont i ryggen och mina armar kändes tunga, men mitt hjärta var lättare än på länge. Hennes glädje över och trygghet i att se och känna igen Frälsaren gjorde ett djupt intryck på mig.
Jag tänkte inte så mycket på den här upplevelsen förrän jag var i kyrkan några veckor senare och församlingen sjöng ”Han lever, min Förlossare” som avslutningspsalm (Psalmer, nr 83). Jag har sjungit den psalmen på autopilot dussintals gånger i livet, men den här gången var speciell. När jag sjöng ”han lever, god och nådelig, han lever, ber hos Gud för mig. Han lever, andlig spis förser, han lever, daglig nödtorft ger” snörptes halsen ihop. Jag slutade sjunga och grät medan jag lyssnade på de återstående verserna. Varje ord kändes mycket verkligt och betryggande just då. Det kändes som att Frälsaren kramade om mig, och jag kände att jag varken var bortglömd eller bortstött.
Förut trodde jag att mina svagheter ibland gjorde mig mindre värd Frälsarens kärlek. Men att se Jesus firas ur en femårings perspektiv var precis vad jag behövde för att kunna ta mig förbi mina tvivel på mig själv och luta mig mot tilliten till att han verkligen älskar mig trots mina ofullkomligheter. Jag behövde lita på att han arbetar med mig i realtid, varje dag, för att göra mitt liv bättre och vända svagheter till styrkor. Lita på att han hjälper mig utkämpa mina strider. Lita på att jag med hans hjälp kan bryta mig loss från mina självpåtagna bojor av bitterhet, självkritik, ånger och allt annat som plågar mig, och lämna dem vid hans fötter – för gott. Lita på att det här är en process, att vi kämpar mot den mänskliga naturen och livets rörighet, och att han är trofast och tålmodig genom alltihop.
Juliet tvekade eller tvivlade inte när hon såg och kände igen Jesus överallt omkring sig – hon bara gjorde det. Det var helt naturligt för henne, och hon vet att han älskar henne. Och hennes leende bevisade mer än tillräckligt för mig att hon känner och älskar honom. Jag börjar förstå varför Frälsaren befallde oss att bli som små barn för att kunna komma in i hans rike. Jag vill bli som Juliet.
Efter de här två upplevelserna har jag ansträngt mig för att ha större självförtroende och för att se Frälsaren överallt omkring mig. Och det gör jag! Jag ser honom i vänliga ord och handlingar från främlingar och vänner, i ögonen hos dem jag pratar med, när solen skiner och när jag hör fåglar sjunga. Jag har börjar känna min börda lätta och mitt hopp öka. Jag har börjat säga i mitt sinne: ”Där är Jesus, där är Jesus, och där är Jesus.” Jag vill leva hela livet på det sättet. Han är överallt och vi behöver bara välja att se honom, i det lilla och i det stora. Han är den största gåvan.