Den trasiga julkrubban
Illustration Rose Datoc Dall
Som barn såg jag verkligen fram emot julen. När mamma tog fram lådorna med dekorationer visste mina fem bröder och jag att julen hade börjat. Vi brukade alltid klä granen tillsammans. Jag minns fortfarande de handgjorda dekorationerna och alla blanka glaskulor.
Men det var en del av pyntandet som mamma tog hand om själv. Mormor hade tillverkat en vacker vit julkrubba i porslin till mamma. Varje år ställde mamma upp julkrubban på den stora spiselhyllan i vardagsrummet. Jag tyckte om att sitta och titta på när hon satte varje figur på plats. Under varje figur lade hon ett pyttelitet ljus från en ljusslinga. Hon tejpade fast ena änden av ljusslingan på spiselhyllan för att hålla dem på plats, och sedan satte hon i kontakten bakom stolen i hörnet. När ljuset tändes var spiselhyllan en vacker syn!
En kväll precis innan jul blev mina bröder lite bråkiga. De äldre bröderna jagade sin lillebror. Mitt under jakten gömde han sig bakom stolen bredvid spiselhyllan. När mina bröder hittade honom började han fly, men ena foten fastnade i ljusslingan under julkrubban. Den lilla tejpbiten höll förstås inte när foten drog i ljusslingan. Den ömtåliga julkrubban föll ner från spiselhyllan på de röda murade tegelstenarna nedanför och krossades i bitar.
Mamma kom rusande in i vardagsrummet. När hon såg vad som hade hänt brast hon ut i gråt och gick till sitt rum. Hon visste att det var en olycka, men skadan var gjord.
Den kvällen när alla låg och sov tog pappa fram sopskyffel och borste och sopade försiktig ihop alla bitarna. Sedan satt han uppe hela natten och limmade ihop dem.
Julkrubban har fortfarande en del ärr. Kon saknar ett öra. Det saknas en bit av ansiktet på en av de vise männen. En herde har mer lim än porslin på vissa ställen. Men mirakulöst nog hade de trasiga figurerna blivit lagade.
Mormor erbjöd sig att tillverka en ny julkrubba, men mamma tackade nej. Hon sa att julkrubban betydde ännu mer för henne nu. Den är en symbol för hennes kärleksfulle mans hängivenhet och en påminnelse om vår kärleksfulle Frälsare.
När vi var och en hankar oss fram genom livet kan vi ”gå sönder” på ett eller annat sätt. Vi kan till och med känna oss krossade i bitar på ett sätt som inte går att laga. Men vi har en Frälsare, och vi kan bli hela genom hans kärleksfulla händer.