Porträtt av tro
Fatu Gamanga
Eastern Province, Sierra Leone
Genom programmet för läs- och skrivkunnighet lärde Fatu sig inte bara att läsa och skriva utan lärde sig också om Jesu Kristi evangelium. Innan Fatu blev medlem i kyrkan hade hon svårt att försörja sin familj. Nu har hon utvecklat färdigheter inom oberoende och driver ett eget företag där hon tillverkar och säljer vackra handgjorda mattor. Hon verkar också som hjälpföreningspresident i sin gren.
Christina Smith, fotograf
Jag var liten när min far dog. Det var svårt att vara utan far. Min mor försökte försörja familjen, men hon tjänade inte tillräckligt för att kunna ge mig en utbildning. Jag blev ledsen när jag behövde sluta skolan, och jag lärde mig aldrig att läsa. Mor och jag försökte göra mycket i vår by, till exempel jordbruksarbete, för att försörja oss. Vi kämpade tillsammans i många år.
Så småningom gifte jag mig och fick barn. Flera år senare dog min man, och jag fick kämpa som ensamstående förälder för att ta hand om mina barn.
Mina vänner kom till mig och sa: ”Du har förlorat din man. Du lider. Vi vill inbjuda dig till vår kyrka för att se vad Jesus kan göra för dig.” Jag följde med mina vänner till deras kyrka. Jag gick också till andra kyrkor.
En dag kom en kvinna från några hus bort hem till mig och sa: ”Jag har en kyrka. Vill du komma?”
”Nej”, sa jag. ”Jag har prövat den ena kyrkan efter den andra.”
”Snälla du”, sa kvinnan, ”jag vill inbjuda dig till min kyrka.”
”Vad kallas din kyrka?” frågade jag.
”Min kyrka är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”
Hon övertalade mig att lära mig mer. Hon bad missionärerna besöka mig. Första gången missionärerna kom samlade jag ihop min familj. Missionärerna satte sig ner och började undervisa oss.
Första gången jag besökte kyrkan satt jag bredvid en kvinna som sjöng från en psalmbok. Jag försökte vara uppmärksam, men jag kunde inte läsa. Jag kunde inte ens förstå vad det var hon sjöng. Jag kände mig missmodig. ”Jag tänker inte komma till den här kyrkan igen”, sa jag till mig själv.
Jag sa till missionärerna att jag inte skulle komma till kyrkan igen. En missionär sa: ”Jag tänker inte tvinga dig att bli medlem i kyrkan, men jag tänker säga sanningen. Om du vill tro på att den här kyrkan är sann så ska du läsa den här boken.” Han gav mig en Mormons bok.
”Du kan inte ge mig den här boken”, sa jag. ”Jag har inte fått någon utbildning. Jag kan inte ens läsa. Jag behöver inte er bok.”
Missionärerna sa: ”Dina barn lär sig att läsa. De läser boken för dig, och då förstår du.”
”Jag ska försöka”, sa jag.
Min dotter började läsa ur Mormons bok för mig, och jag besökte kyrkan igen. En syster i kyrkan kom fram till mig och berättade för mig om en kurs för personer som inte kan läsa eller skriva. Hon sa att det var kyrkans kurs för läs- och skrivkunnighet.
”Vi behöver en elev”, sa hon.
”Jag vill verkligen lära mig läsa och skriva”, sa jag. ”Så jag tar kursen!”
Under kursens gång lärde jag mig läsa, skriva och mer och mer om evangeliet. Min dotter läste från Mormons bok för mig. En dag sa jag: ”Det här är Guds ord. Jag kan inte förneka det.” Jag bestämde mig för att döpas.
Kort efter mitt dop ringde grenspresidenten mig och sa: ”Syster Gamanga, Anden har uppmanat mig att kalla dig att vara hjälpföreningspresident.”
”Jag förstår inte vad du menar”, sa jag. ”Jag kan inte läsa, jag kan inte skriva, och så kallar du mig? Vad menar du med det?”
Han förklarade att jag skulle bjuda in kvinnorna till kyrkan, prata med dem och hjälpa dem. ”Med Guds hjälp kan jag göra det”, sa jag.
Sedan den dagen har så mycket hänt i mitt liv. Jag började läsa ord på två bokstäver, sedan på tre bokstäver. Sedan gick jag från ord med tre bokstäver till ord med fyra bokstäver, sedan till ord med fem till sex bokstäver. Det har hjälpt mig i min undervisning i Hjälpföreningen.
Om det är något som jag inte förstår, ber jag om hjälp. Problemet är stavningen. Jag kan inte uttala vissa stavningar, men jag får hjälp så att jag kan förstå. När jag undervisar ber jag en av systrarna i Hjälpföreningen hjälpa mig med de ord jag inte kan. Det är så jag undervisar på lektionerna. Varje gång jag ber om hjälp lär jag mig mer.
Innan jag blev medlem i kyrkan försökte jag tjäna pengar på att sälja handgjorda mattor, men jag hade inga pengar att köpa material för. Jag brukade säga: ”Om du vill ha en matta får du gå och köpa materialet och ge det till mig, så gör jag mattan åt dig. Du kan betala mig när jag är klar.”
Nu när jag är här i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga har jag lärt mig om oberoende. Kyrkan har gett mig mer uthållighet när det gäller att lära mig läsa, skriva, tala och försöka göra något för att bli oberoende. Nu går jag till skrädderiet och ber om överblivna tygbitar som de klippt bort från kläderna och som blir liggande på golvet. Jag köper tygbitarna för en liten summa och använder dem till att tillverka mina mattor. Nu säljer jag mer än vad jag någonsin gjort tidigare.
Mitt liv har förändrats sedan jag blev medlem i kyrkan. Jag har verkligen utvecklats från ingenting! Jag är stolt över Jesus Kristus och jag är stolt över hans kyrka. Jag är så tacksam för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Fatu har fått styrka genom Jesu Kristi evangelium att göra positiva förändringar i sitt liv. En förändring är att hon har blivit mer oberoende. Hon har välsignats med förmågan att försörja sig själv och sin familj.
Läs- och skrivkunnigheten och oberoendet har välsignat Fatu med möjligheten att nå ut till andra och berätta vad hon har lärt sig.
Fatu har fått större självförtroende och tillit till Gud allteftersom hon har fått nya möjligheter att tjäna. ”Med Guds hjälp kan jag göra det”, säger hon.