Och Herren kallade sitt folk Sion”
Sharon Eubank
första rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap
Må vi följa den profetiska uppmaningen att bygga Sion – vara av ett hjärta och ett sinne, leva i rättfärdighet och sträva efter att inte ha några fattiga bland oss.
Illustrationer Dan Burr
När besökare kommer till kyrkans humanitära center i Salt Lake City ber jag dem ofta att läsa upp ett citat av Joseph Smith som sitter i vestibulen: ”[En medlem av kyrkan] ska mätta den hungrige, klä den nakne, dra försorg om änkan, torka den föräldralöses tårar, trösta den bedrövade, vare sig de tillhör denna kyrka eller någon annan, eller ingen kyrka alls, varhelst han finner dem.”1
Detta sades vid en tid när kyrkan var allvarligt skuldsatt, ledarna höll på att bosätta nyomvända i ett nytt område och Nauvoo tempel höll på att byggas. Hur kunde profeten Joseph ens överväga att hjälpa fattiga i den här kyrkan, för att inte tala om andra? Men även under dessa svåra omständigheter förstod Joseph att omsorgen om behövande alltid måste vara ett huvudfokus för Herrens förbundsfolk.
En vision för Sion
En av de första uppgifterna Joseph åtog sig efter att ha organiserat kyrkan i april 1830 var en inspirerad översättning av Bibeln. Jag har ofta undrat varför. Varför skulle han arbeta på att översätta 1 Moseboken på nytt vid det här kritiska vägskälet i kyrkans historia? Den boken var redan så välkänd. Men det översättningsarbetet blev så småningom Moses bok i Den kostbara pärlan, med värdefulla detaljer av stor vikt för den nutida kyrkan.
De här kapitlen uppenbarade Moses och Enoks upplevelser, vilka på sätt och vis är anmärkningsvärt lika Josephs egen upplevelse. Varje profet kallades av Herren att utföra ett stort verk. Herren visade var och en av dem sina skapelser så att de kunde få en bättre inblick i sin roll i planen (se L&F 76; Mose 1; 7). Deras övergripande uppdrag kan sammanfattas enligt följande: Samla Israel som en prästerlig nation, bygga upp Sion och göra förberedelser för att välkomna Jesus Kristus.
Men hur kan de åstadkomma något sådant? Enok ger ett kort och koncist svar: ”Och Herren kallade sitt folk SION, eftersom de var av ett hjärta och ett sinne och levde i rättfärdighet, och det fanns inga fattiga bland dem” (Mose 7:18; betoning tillagd).
En viktig del av kyrkans uppdrag i vår tid är att utrota fattigdomen som finns i våra samhällen och i våra hjärtan, etablera ett enat Sion och förbereda folket för Jesu Kristi, Guds Sons återkomst.
Att sörja för våra medmänniskor på Herrens sätt
Miljarder dollar har spenderats av institutioner och organisationer för att utrota fattigdom under det senaste århundradet. Men trots allt välment arbete har en stor del av det misslyckats och varit förgäves. Varför? Därför att det oavsiktligt skapade beroende istället för kompetens.
Herrens sätt är att bygga upp både givare och mottagare, att låta människor ta eget ansvar och att upphöja de fattiga i det ”att de rika ödmjukas” (L&F 104:16). Ibland kallar vi det här för oberoende, men det som egentligen händer är att den gudomlig kraften i varje människa släpps lös så att han eller hon först kan lösa sina egna problem med Guds hjälp och sedan tjäna andra.
Gamla och nya exempel
Joseph Smith tjänade glatt andra på Herrens sätt. Efter att i många dagar ha letat efter arbete i Nauvoo utan framgång, bestämde James Leach och hans svåger sig för att be profeten om hjälp. James berättade:
”Jag sa: ’Herr Smith, förlåt, men har ni något arbete åt oss så att vi kan skaffa oss några förnödenheter?’ Han såg glatt på oss och sa med sådan vänlighet: ’Nå, pojkar, vad kan ni göra? … Kan ni gräva ett dike?’ Jag svarade att vi skulle göra vårt allra bästa. …
När vi var färdiga gick jag till honom och sa att det var klart. Han kom och tittade och sa: ’Jag kunde inte ha gjort det bättre själv. Följ nu med mig.’ Han gick före oss till affären där han sa att vi fick välja ut den bästa skinkan eller det bästa fläsket. Försagd som jag var sa jag att det vore bättre om han gjorde det åt oss. Så han valde ut två av de största och bästa köttstyckena och en säck mjöl åt var och en av oss och frågade om det var bra så. Vi sa att vi var villiga att arbeta mer för det, men han sa: ’Om ni är nöjda, pojkar, så är jag nöjd.’
Vi tackade honom vänligt och gick hemåt, glada över vår Guds profets goda hjärta.”2
Ett nutida exempel på samma försiktiga balansgång mellan generositet och oberoende inträffade år 2013 när tyfonen Haiyan svepte genom centrala Filippinerna och skadade eller förstörde över en miljon bostäder. I stället för att bara bidra urskillningslöst, vilket kunde resultera i beroende och slöseri, tillämpade kyrkan oberoendeprinciper för att hjälpa drabbade invånare att utveckla nödvändiga färdigheter för att bygga upp sina bostäder igen. Husmaterial införskaffades och lokala ledare i kyrkan kontrakterade byggnadshandledare. Invånare som var i behov av bostad fick verktyg, material och utbildning så att de kunde bygga sina egna bostäder. De hjälpte sina grannar att göra detsamma.
Efteråt fick varje deltagare ett yrkescertifikat som bekräftade deras nyfunna färdigheter och kvalificerade dem för viktiga anställningsmöjligheter. Den här kombinationen av hjälp och arbetsutbildning byggde inte bara bostäder – den byggde kapacitet. Den gjorde mer än att bara återställa hem – den återställde folkets självförtroende.3
Små bidrag gör skillnad
Vi behöver inte vara välbärgade för att hjälpa till. En ung man skrev följande om sin upplevelse med Joseph Smith: ”Jag [stod] utanför Josephs hus … och flera män satt på staketet. Joseph kom ut och talade till oss alla. Ganska snart kom en man fram och sa att en fattig broder som bodde en bit utanför stan hade fått sitt hus nedbränt kvällen före. Nästan alla männen sa att de var ledsna för det som hänt mannen. Joseph stack handen i fickan, tog fram fem dollar och sa: ’Jag tycker synd om denne broder till ett belopp av fem dollar. Till vilket belopp tycker ni synd om honom?’”4
Jag träffade nyligen en tioårig pojke från en by på landsbygden som använde sin egen lilla summa pengar till att köpa en kupong som skulle ge ett barn poliovaccinering. Pojken hade läst om barn som blivit förlamade av polio och han ville inte att andra skulle lida av sjukdomen. Jag förundrades över hur han hade studerat och hur eftertänksam han var med sitt lilla bidrag.
Vi har förstås alla något att ge, oavsett våra omständigheter, och den verkliga effekten av våra bidrag kan inte enbart mätas efter det monetära värdet.
Kraften i förenade hjärtan
Om vi menar allvar med våra förbund strävar vi alla efter att vara av ett hjärta och ett sinne och leva i rättfärdighet, och inte ha några fattiga bland oss. Det binder samman våra hjärtan och minskar orättfärdigheten i världen. Men det finns en ännu större kraft när människor i förbundet förenar sina ansträngningar: Familjer, kvorum, Hjälpföreningen, Unga kvinnors klasser och stavar kan organisera sig för att avhjälpa specifika behov i sina samhällen och göra enorm skillnad.
Kyrkans humanitära organisation Latter-day Saint Charities kombinerar många små insatser för att hjälpa människor i nödsituationer runtom världen.5 Kyrkans medlemmar bidrar generöst med tid, pengar och expertis. De flesta av bidragen är blygsamma: en liten donation pengar eller några timmars volontärarbete. Det här blir en nutida parallell till änkans gåva (se Mark. 12:41–44). De här till synes små bidragen visar världen vad änkor och bönder och tioåriga pojkar kan göra när de förenar sina resurser och sedan ber Herren att öka värdet (se 1 Kor. 3:6).
Vi har kommit långt sedan kyrkans första dagar när det gäller att bygga Sions villkor, men det finns fortfarande mycket att göra. Må Gud välsigna var och en av oss när vi söker efter behövande och gör vad vi kan för att lindra deras bördor och stärka deras kapacitet. Och må han också välsigna sin kyrka till att samordna och öka medlemmarnas enskilda ansträngningar och därigenom uppfylla den profetiska befallningen att bygga Sion – att vara av ett hjärta och ett sinne, leva i rättfärdighet och sträva efter att inte ha några fattiga bland oss – tills Frälsaren kommer tillbaka.