Herren leder sin kyrka genom profeter och apostlar
President Dallin H. Oaks
förste rådgivare i första presidentskapet
Herrens verk kräver en organisation som leds av Herren genom ledare som han har valt och bemyndigat, och som han ger instruktioner om hur hans syften ska förverkligas. Skrifternas historia visar att sådana ledare antingen har varit en profet eller profeter och apostlar. Så var mönstret under Israels förbundstid och i tidens mitt, och det fortsätter i Jesu Kristi återställda kyrka.
Herren leder sitt folk genom en organisation
Vår himmelske Faders avsikt är ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv” för sina söner och döttrar (Mose 1:39). I den här tidsutdelningen gör han det genom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vars syfte är ”att hjälpa den enskilde och familjen att nå upphöjelse”.1
”Det stora och brådskande trefaldiga ansvaret som ligger på kyrkan”, sa president Gordon B. Hinckley (1910–2008), är ”att för det första föra Jesu Kristi evangelium till jordens folk; för det andra att göra evangeliet till en del av medlemmarnas liv och för det tredje att genom ställföreträdande arbete ge dess välsignelser till dem som har gått igenom dödens slöja.”2
I vår tid är det många som verkar vilja ha andlighet eller religion men som tror att de kan få den utan en religiös organisation. De som tror att de kan uppnå detta utan en formell organisation ignorerar det som Herren Jesus Kristus enligt noggrant upptecknad historia etablerade för att säkerställa kontinuiteten och effektiviteten i sitt evangelium och sina lärdomar. Som äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum påminde oss i ett anmärkningsvärt generalkonferenstal för fem år sedan: ”I tidens mitt organiserade Jesus sitt verk på ett sådant sätt att evangeliet kunde etableras i flera nationer och bland olika folk samtidigt.”3 Den organisationen omfattade apostlarna och andra ämbetsmän som beskrivs i Nya testamentet.
Varför är det nödvändigt att ha en organisation för att kunna genomföra Herrens avsikter? Frälsaren älskar och hjälper oss som enskilda, men för att kunna genomföra sina avsikter för alla Guds barn som helhet – särskilt för sitt förbundsfolk – verkar han genom en organisation som leds av profeter och apostlar.
Det är endast genom en organisation som de enskilda medlemmarna av det Paulus kallar ”Kristi kropp” (1 Kor. 12:27) kan få möjligheterna de behöver för att uppnå den andliga tillväxt som är syftet med deras skapelse. Och endast en organisation med olika talanger och en mångfald ansträngningar kan åstadkomma det som är nödvändigt för att fullfölja Herrens verk.
Exempel på sådant som bara kan åstadkommas genom organiserade grupper av troende är insatser för att hjälpa fattiga, förkunna evangeliet i hela världen och bygga och underhålla tempel. Profeten Joseph Smith sa att Guds syfte med att samla sitt folk var ”att bygga ett hus åt Herren, vari han [kan] uppenbara … förrättningarna som tillhör hans hus och hans rikes härligheter, samt undervisa folket om frälsningens väg”.4
En organisation behövs också för att uppnå Herrens befallning att ”[vara] ett, om ni inte är ett är ni inte mina” (L&F 38:27). President Henry B. Eyring i första presidentskapet har sagt att vi inte kan uppnå den enigheten som enskilda. ”Vi måste söka den och bli berättigade till den tillsammans med andra. Det är därför inte överraskande”, säger han, ”att Gud uppmanar oss att samlas så att han kan välsigna oss.”5
Enskilda troende behöver också uppleva religion genom en religiös organisation därför att det bara är på det sättet vi auktoritativt kan bli tillrättavisade eller bestraffade för synd och felsteg. Sådan tillrättavisning är viktig för vår andliga tillväxt (se L&F 136:31; 101:4–5; se även Mosiah 23:21–22).
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) tog upp en annan anledning till att religiösa eller andliga personer behöver vara organiserade: ”därför att individuell godhet på måfå inte är tillräcklig i kampen mot ondskan”.6
Kristus ordinerar de tolv apostlarna, av Harry Anderson.
Jesu Kristi återställda kyrka leds av profeter och apostlar
Jesu Kristi kyrka måste ha ledare som är valda av honom och som fått makt och myndighet att förkunna hans vilja för hans folk.
”Ni har inte utvalt mig”, sa Frälsaren, ”utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt” (Joh. 15:16). Bibeln är tydlig vad gäller vem som väljer profeter och apostlar. I Gamla testamentet ser man det tydligt i Moses och Samuels kallelser, och i Nya testamentet ser man det i de tolv apostlarnas och aposteln Paulus kallelser (se 2 Mos. 3; 1 Sam. 3; Mark. 3; Apg. 9). Dessa ledare var inte volontärer och de valdes inte av troende.
Bibeln visar också att religiösa ledare måste ha Guds prästadömes myndighet, vilken förlänas av någon som redan har den myndigheten. Bibelns beskrivning av hur Aron, de tolv apostlarna och de sjuttio kallades och bemyndigades illustrerar den här principen (se 2 Mos. 28:1–4; Mark. 3:14–15; Luk. 10:1, 17). Prästadömets myndighet kom inte från skriftstudier eller från en önskan att tjäna. Och ordinationen som förlänar prästadömsmyndigheten kommer från kyrkans ledare och blir offentligt känd (se L&F 42:11).
I Gamla testamentet var profeter de andliga ledarna. De hade tre olika roller. Några, till exempel Abraham, var heliga män som utförde en profetisk funktion för sina efterkommande. Några ledare utövade både politisk och prästerlig makt, som till exempel Mose och Josua. De flesta verkade i sin profetiska roll oberoende av patriarkalisk eller politisk ställning, som Samuel och Jesaja. I Mormons bok ser vi också de här tre olika rollerna, till exempel hos Lehi (patriark), kung Benjamin (politisk ledare) och Alma den yngre (efter att han frånsagt sig sin befattning som överdomare) (se 1 Ne. 1–2; Mosiah 1–6; Alma 4–5). Det är dock tydligt att alla profeter före Jesus Kristus kallade folket till omvändelse, och, framför allt, profeterade om Messias ankomst.7
Apostelns ämbete hittar vi först i Nya testamentet när Frälsaren kallade apostlar under det att han organiserade sin verksamhet att predika, döpa och bota. Aposteln Paulus skrev att kyrkan är uppbyggd ”på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2:20). Jesus kallade också sjuttio och sände ut dem att tjäna (se Luk. 10:1, 17), och han bemyndigade kallandet av andra ämbetsmän, så som herdar och lärare (se Ef. 4:11).
En ytterst viktig funktion som apostlarna hade i kyrkan som Jesus grundade var att inneha prästadömets nycklar. När Frälsaren lovade aposteln Petrus ”himmelrikets nycklar” beskrev han det som makten varigenom ”allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen” (Matt. 16:19). Med andra ord försäkrar nycklarna att de handlingar som utförs genom prästadömets myndighet på jorden också verkställs i himlen. Apostlar som innehar prästadömets nycklar har rätten och ansvaret att presidera över och leda Guds prästadömes aktiviteter och Jesu Kristi kyrka på jorden.8 Detta omfattar utförandet av och översynen över evangeliets väsentliga förrättningar.
Som en del av sitt ansvar har profeter och apostlar den profetiska plikten och gåvan att undervisa om evangeliets sanningar och att vittna som ”särskilda vittnen om Kristi namn i hela världen” (L&F 107:23). De ser vad som är sanning och villfarelse och fastställer auktoritativt: ”Så säger Herren.” President J. Reuben Clark jr (1871–1961), förste rådgivare i första presidentskapet, förkunnade att apostlar ”har rättigheten, makten och myndigheten att förkunna Guds sinne och vilja för hans folk, underkastade kyrkans presidents övergripande makt och myndighet”.9
Som Faderns och Sonens tjänare undervisar och råder apostlar och profeter enligt ledning från den Helige Anden, utan någon annan önskan än att säga det som är sant och att uppmuntra alla att följa stigen till Guds välsignelser, däribland hans slutliga bestämmelse för alla sina barn: evigt liv, ”den största av alla Guds gåvor” (L&F 14:7). Vi kan lita på deras röster.
President M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”I dagens värld där teve- och radiokommentatorer tjugofyra timmar om dygnet spyr ut motsägelsefulla åsikter, där marknadsförare tävlar om allt från dina pengar till din röst, finns det en tydlig, obesudlad, opartisk röst som du alltid kan räkna med. Och det är den levande profetens och apostlarnas röst. Deras enda motiv är ’[din själs] eviga välfärd’ (2 Ne. 2:30).”10
Tillgången till apostlarnas och profeternas undervisning är både en välsignelse och ett stort ansvar. Välsignelsen är den ständiga tillgången till det som Herren vill att vi ska höra. Ansvaret är att den här tillgången till Herrens lärdomar gör oss ansvariga att höra och att följa dessa lärdomar. Tråkigt nog misslyckas vissa troende med att fullfölja det ansvaret. Det är inte någon överraskning att många i världen förkastar det faktum att Gud ger apostlar och profeter myndigheten och inspirationen att tala i hans namn. Ännu fler förkastar profeterna och apostlarna därför att de förnekar Guds existens eller att det finns sådant som är absolut rätt och fel.
Som väl är väljer många att tro på och följa profeternas lärdomar. De får de utlovade välsignelserna. President Russell M. Nelson har sagt: ”Guds sedan länge etablerade mönster att undervisa sina barn genom profeter lär oss att han välsignar varje profet och att han välsignar dem som ger akt på profetiska råd.”11
Illustration av Joseph och apostlar, Dan Burr
Profeter och apostlar verkar genom råd
Herren leder sin kyrka genom profeter (plural) och apostlar (plural) när de verkar genom råd. Det finns många exempel på detta.
Herren kallar en profet att inleda en ny tidsutdelning. Sedan, allteftersom den nya återställelsen växer och mognar, uppenbaras och lärs lärdomar och riktlinjer för gruppen ut genom en organisation som leds av apostlar och profeter. Allteftersom den återställda kyrkan således växte och mognade i denna slutliga tidsutdelning uppenbarade Herren att dess viktigaste angelägenheter och svåraste fall skulle avgöras av ett råd bestående av första presidentskapet och de tolv apostlarna (se L&F 107:78–79). Där måste varje beslut ”ske genom detsammas enhälliga röst” (L&F 107:27). Annars skulle de inte vara ”berättigade till samma välsignelser som de beslut var som fordom fattades av ett kvorum av tre presidenter” (L&F 107:29).
Härigenom ser vi Herrens anvisning att hans kyrka måste styras av råd bestående av apostlar och profeter. Detta skyddar och främjar den enighet som är nödvändig i Herrens kyrka.
”I början av detta verk uppenbarade Herren att tre högpräster skulle presidera över hans kyrkas högpräster och över hela kyrkan”, lärde president Joseph F. Smith (1838–1918) under den generalkonferens när han inröstades som kyrkans president.12 Han betonade vikten av att ha tre högpräster i presidentskapet genom att förkunna ”att det är fel att en man ska utöva all den myndighet och kraft som tillhör presidentskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”.13 Han tillade: ”Herren har aldrig avsett att en enda man skulle ha all makt. Av den orsaken har han i sin kyrka satt presidenter, apostlar, högpräster, sjuttio, [etc].”14
Tanken om plural – profeter och apostlar – är också framträdande i följande välkända undervisning av president Joseph Fielding Smith (1876–1972): ”Det är en sak som vi borde ha utomordentligt klart för oss. Varken kyrkans president eller första presidentskapet, inte heller första presidentskapets och de tolvs förenade röster kommer någonsin att leda de heliga vilse eller ge världen råd som är emot Herrens sinne och vilja.”15
För att bli en officiell lära i Jesu Kristi kyrka måste enskilda lärdomar från apostlar, och även profeter, fastställas av andra apostlar och profeter genom en godkännandeprocess. Detta visas i Bibeln i apostlarnas godkännande handling när Petrus rapporterade sin uppenbarelse om att ta evangeliet till hedningarna (se Apg. 11:1, 18). När dispyten över behovet av omskärelse på liknande sätt fördes fram till apostlarna påminde Petrus dem om vikten av uppenbarelsen han hade fått. Då godkände och avgjorde rådet dispyten med ett bekräftande brev till kyrkan (se Apg. 15).
På liknande sätt kanoniseras inte någon lära i den återställda kyrkan förrän kyrkans medlemmar har tagit emot den enligt lagen om allmänt bifall (se L&F 26:2, 28:13). Den principen uppenbarades 1830 och har tillämpats sedan dess.16 Denna sedvänja, som inte följdes av de existerande kyrkorna under den period vi kallar avfallet, skyddar evangeliets sanningar från att ändras eller påverkas av privata tankar eller enskilda åsikter.
Slutligen bevaras den viktiga enigheten angående läran bland olika ledare av den sedan länge fastställda regeln att frågor som ställs till enskilda apostlar eller andra auktoriteter om lärdomar eller riktlinjer som inte är tydligt förklarade i skrifter eller handböcker ska vidarebefordras till första presidentskapet (se L&F 124:126).17
Profeter och apostlar vittnar om Jesus Kristus
Under sin verksamhet sa profeten Joseph Smith: ”Liksom Gud vägledde Abraham, Isak och Jakob som familjer, och Israels barn som en nation, så måste vi som en kyrka vägledas av honom om vi ska ha framgång och bli bevarade och styrkta.”18
Den här artikeln har beskrivit hur Herren har utfört sitt verk i alla tider och hur hans mönster och tillvägagångssätt fortsätter i vår tid. Som aposteln Petrus lärde har alla profeter vittnat om Kristus (se Apg. 10:43). I vår tid fortsätter Herren sitt verk genom profeter och apostlar som är bemyndigade att handla i hans namn för att utföra hans verk – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.