Jag blev fjorton igen
När jag var på en affärsresa i Rochester i staten New York bestämde jag mig för att köra den korta biten till kyrkans historiska platser i Palmyra, en sträcka på omkring 4 mil. Jag var särskilt intresserad av att se den heliga lunden.
Vid den tiden hade jag svårigheter både på jobbet och hemma och längtade efter en egen helig upplevelse som på något mäktigt sätt kunde bekräfta för mig att min himmelske Fader bryr sig om mig.
Det här var flera år innan besökscentret vid kullen Cumorah och Palmyra tempel byggdes. Jag parkerade nära familjen Smiths hem, klev ur bilen och följde skyltarna till den heliga lunden. Med en bön i hjärtat gick jag längs stigen genom träden. Jag funderade medan jag gick och knäböjde och bad. Jag kände mig lugn, men jag såg ingen ljuspelare och fick inga överväldigande känslor. Min oro och mina bekymmer tyngde mig fortfarande.
Något besviken begav jag mig till den restaurerade timmerstuga där familjen Smith hade bott. Jag föreställde mig hur de arbetade, läste skrifterna och bad där. Jag tittade på rummen på övre våningen och på köket med den tegelstensklädda öppna spisen, träbordet och trästolarna, och andra enkla möbler. Jag slogs av tanken att det var i ett hem som detta som en fjortonårig pojke bodde när han, full av frågor, bestämde sig för att gå ut och fråga Gud.
När jag stod i dörröppningen och skulle gå därifrån tittade jag bort mot den heliga lunden. Jag visste att Joseph Smith hade gått ut i skogen i närheten och där bett och sedan sett Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus. Plötsligt sköljde en våg av medlidande med Joseph över mig. Det var som om jag kände det som Joseph kände innan han bad. Jag ”brast i vishet”, men jag visste att jag kunde be till Gud och få svar (se Jak. 1:4–5). Jag mindes hur jag hade bett med tro som tonåring och känt frid och tillförsikt. Jag kände samma hopp och hjärtat fylldes av kärlek. Det var som om jag var fjorton igen.
Jag böjde huvudet och uppsände en stilla bön av tacksamhet. Jag hade fått mitt svar. Min himmelske Fader brydde sig verkligen om mig. Och om jag fortsatte att lita på honom så skulle han fortsätta att svara.