En brinnande önskan att själv få veta
Jag heter Isak Näslund och är 24 år gammal. Jag är uppvuxen i en liten by utanför Boden i Norrbotten som den yngsta av fyra barn och är - likt Nephi - född av goda föräldrar som undervisat mig om evangeliet. Min familj var aktiva i kyrkan långt innan jag föddes, min mor döptes i vuxen ålder och min far växte även han upp inom kyrkan. Även om mina föräldrars berättelser är mycket intressanta och trosstärkande, ämnar jag här begränsa mig till att endast återge min egen resa och hoppas att den kan vara stärkande för dig i din resa.
När jag växte upp var min far grenspresident i Luleå gren. Han var det arton år i sträck, men avlöstes någon gång när jag var i tonåren. Det innebar i alla fall att vi varje söndag, så långt tillbaka jag kan minnas, var i kyrkan med allt vad det innebär. Hemafton, skriftstudier, familjebön, hemförråd, hemlärarbesök, resor till templet, seminariet, och regelbundna middagar med missionärerna var del av allt.
I mina sena tonår växte det långsamt fram en brinnande önskan att själv veta om evangeliet var sant. Jag berättade aldrig för någon att jag sökte svar för jag ville inte bli påverkad av någon i familjen eller i kyrkan. Som jag förstod det så lovade Gud att uppenbara sanningen om Mormons bok för den som bad ärligt. Antingen fanns det en Gud eller också inte, och fanns han kunde han själv svara mig helt enkelt. Jag började läsa Mormons bok och trots att berättelserna var bekanta för mig, så fann jag boken förhållandevis tung för min dåvarande läsförmåga. Jag läste till att börja med endast en sida om dagen och minns i dag med humor att jag tröstlöst kämpade mer än en vecka med liknelsen om olivträden i Jakob kapitel 5 och trodde att boken inte handlade om annat än olivträd som vissnade och omplanterades.
Jag fastade och bad mycket. Jag frågade Gud i varje bön om han fanns och om Mormons bok var sann. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig som svar, men mina krav var höga. Jag hade såklart hört alla skriftställen om hur Gud skulle tala frid till mitt sinne och övertyga mig med ett brinnande hjärta, men för mig var detta mycket abstrakt och ett brinnande hjärta lät bara som att det skulle göra ont. Jag tänkte att om nu Gud fanns så känner han ju mig bättre än jag känner mig själv och måste då också veta exakt vad jag behöver för att bli övertygad, men inget speciellt hände under flera månader. Jag ville vara ärlig med mig själv och var redan då väl bekant med bekräftelsejäv, så vilken bra känsla som helst var absolut inget bevis för Guds existens.
Med tiden läste jag mer och mer och mina böner blev mer genuina. Enos bok talade särskilt till mig. Jag kände mig som Enos, vars själ hungrade så efter Gud att han bad hela dagen och hela natten. Jag undrade ibland då om jag skulle behöva - likt Enos - be hela natten för att få svar.
En eftermiddag några månader senare hade jag kommit till mitten av 3 Nephi och läste om Frälsarens undervisning till nephiterna. Jag bad som vanligt och frågade Gud om det jag läst var sant och inte långt därefter, medan jag satt och lyssnade på ett konferenstal, fylldes hela mitt sinne av det mest euforiska välbefinnande och djupa kärlek jag någonsin upplevt. Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och den glädje jag kände måste ha närmat sig den övre gränsen för vad som är fysiologiskt möjligt.
I mitt sinne kände jag ett starkt budskap: Isak, jag älskar dig, och boken du har läst är sann. Jag var som i chock hela kvällen och jag kände bara en djup tacksamhet, en brinnande motivation att lyda Gud och en önskan att dela det jag upplevt. Hur mycket jag än i dag försöker sammanställa meningar och uttrycka det i ord, så känns det bara som en parodi av verkligheten när jag läser det.
Vad var det då som hade hänt? Var det Gud som hade talat till mig genom den Helige Anden? Var det en hallucination, ett spontant inducerat rus eller ett epileptiskt anfall? Hur ska jag veta? Allt jag vet är att jag var vid mina sinnens fulla bruk och kände starkt att någonting gudomligt talade till mig precis som Moroni lovat.
Jag var väldigt övertygad om att det fanns en Gud, men Jesus Kristus var fortfarande relativt ovidkommande för mig. Men denna visshet om Guds existens gjorde mig med tiden oerhört medveten om mina egna synder. Vad som följde var en period då jag brottades med fruktansvärda bestående skuldkänslor. Jag gjorde allt jag kunde för att omvända mig, men mådde inte bättre.
En kväll läste jag Alma 36 ensam i mitt rum - kapitlet om Alma den yngres omvändelse - och jag kände som Joseph Smith när han sa: ”Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta än vad detta den gången gjorde på mitt.” Alma uttryckte precis det jag kände inom mig själv. Jag blev rörd av hur hans skuldkänslor försvann då han ropade till Jesus att befria honom. Jag föll genast ner på knä och bad till Gud att han genom sin Son Jesus skulle ta bort mina skuldkänslor. Plötsligt kände jag den helt euforiska kärleken återigen och för första gången på många månader kände jag inre frid och att jag tack vare försoningen var helt ren igen.
Jag tror att det jag upplevt kom från Gud genom den Helige Anden. Men jag vet med säkerhet att evangeliet fungerar, att försoningen fungerar och att Moronis löfte fungerar.