Min gammelfarmor – Tant Tin
När jag våren 2020 gick igenom lite gamla papper hittade jag en handritad karta som visade min gammelfarmor Stina Cajsas gravplats på Vallsjö kyrkogård i Sävsjö. Jag studerade kartan och lade undan den. En tid därefter fick vi anledning att besöka orten och tanken att även besöka graven kom till mitt sinne. Var det möjligt att graven fanns kvar? Min gammelfarmor dog strax innan jag föddes, så det är många år sedan. Inga släktingar bodde kvar i området. Min första tanke var att graven troligen var borttagen. Jag gick igenom gamla album och fann bilder på graven. Den hade inte en vanlig gravsten utan ett smideskors med en inskription.
Med hjälp av den handritade kartan fann jag graven direkt när vi besökte kyrkogården. Graven fanns alltså kvar. När Stina Cajsa dog, 86 år gammal, fanns inga andra släktingar kvar på den platsen. Mitt hjärta värkte när jag tänkte på hur ensam hon måste varit. Jag läste inskriptionen och blev berörd. Den löd: ”Vännerna reste vården.” Den gamla var alltså inte ensam! Hon hade vänner omkring sig! Så gott att veta!
När jag stod där kom en klar tanke till mig. Kan det finnas något skrivet om denna kvinna? Jag minns hur farmor berättat att hon var djupt religiös, att hon fått arbeta hårt i hela sitt liv. Hon blev änka endast 42 år gammal med 6 barn att ensam försörja och fostra. Tänk om någon där i Sävsjö skrivit något om denna fantastiska kvinna?
Tiden gick och tanken på min gammelfarmor Stina Cajsa kom tillbaka om och om igen. Jag läste brev som hon skrivit till sin dotter, min farmor, för länge sedan och tittade på gamla fotografier. Så började jag trevande försöka hitta något om henne. Jag talade med någon på Sävsjö pastorat och fick därigenom kontakt med en avlägsen släkting som hade gravbrevet för Stina Cajsas grav. Vi talades vid på telefonen och skickade lite uppgifter till varandra. Så trevligt!
Mina efterforskningar fortsatte och så småningom fick jag kontakt med en kvinna i Sävsjö hembygdsförening. Nej, det namnet kände hon inte igen. Så gick det några timmar och som hon själv senare sa: ”Så fick jag en snilleblixt. Det kan väl inte vara Tant Tin?” Hon kollade upp de uppgifter jag lämnat mot uppgifterna om Tant Tin. Hon trodde knappt sina ögon när hon såg att det var samma person. Hon berättade att Tant Tin var en välkänd person i Sävsjö när hon levde. Alla visste vem hon var. Dessutom kunde hon berätta att det fanns en text om Tant Tin i en av hembygdsföreningens årsskrifter. För mig blev detta ett särdeles känslosamt samtal! Det stod så klart för mig att Anden vägleder!
Några minuter senare satt jag och läste berättelsen om min gammelfarmor Stina Cajsa med tårarna rinnande utför kinderna. Det var en mycket fin berättelse. Jag fick veta att texten var skriven av en man som under de 15 sista åren av Stina Cajsas liv var son i prästgården i Vallsjö. Som barn hade han en nära kontakt och vänskap med Stina Cajsa, som ofta var i prästgården och hjälpte till. Han berättade om hennes liv och familj. Han berättade om hennes hem, beskrev hennes möbler, hur hon försörjde sig genom att gå runt och hjälpa till i hem och hushåll. Han berättade om hennes begravning och mycket mer. Underbar läsning!
När jag fick veta att den man som skrivit berättelsen fortfarande är i livet ringde jag naturligtvis upp honom. Jag presenterade mig som barnbarnsbarn till Tant Tin och kände hur berörd han blev av min tacksamhet över att han skrivit om henne. När jag berättade att den sekretär som han beskrev från hennes hem nu står i mitt vardagsrum blev han alldeles tyst. Han är en gammal man nu, bor i Lund och sitter och tänker tillbaka. Han var 15 år när Tant Tin, som han kallade henne, dog. Han berättade att han sitter i sin fåtölj och får besök i sitt minne av de människor som fanns runt honom när han växte upp. Han skriver ner sina minnen från den tiden och ett sådant fint minne handlade om min gammelfarmor Stina Cajsa. Min tacksamhet till denne man är stor.
Jag undrade varför han kallade henne Tant Tin? När hon var nyfödd fick hon namnen Stina Cajsa från sin mormor och farmor, men av någon anledning kallades hon Kristin av familj och vänner. Han berättade att det var svårt för småbarnen i prästgården att säga Tant Kristin, så de kallade henne rätt och slätt för Tant Tin.
Min gammelfarmor Stina Cajsa var inte ensam, hon hade många vänner omkring sig. Det stod väldigt klart för mig när jag läst denna fina berättelse och pratat med denne gode man. Mitt hjärta värmdes när jag förstod vilka goda människor min gammelfarmor hade runt sig.
Omständigheterna under våren och sommaren ledde mig till min gammelfarmors grav. Detta i sin tur gav mig en fin upplevelse under pandemin. Andens vägledning var så tydlig. Jag är tacksam att jag genom denna erfarenhet bättre lärt känna denna speciella kvinna, min gammelfarmor Stina Cajsa – Tant Tin.