Bilden som reflekterade ljuset
Våren 2020 var jag trött. Jag befann mig i en rehabiliteringsfas efter långvarig stress och utmattning och hade precis återgått till mitt arbete som fysioterapeut i hemsjukvården.
Vi var underbemannade på jobbet och hade precis infört ett nytt journalsystem. Covid-pandemin hade börjat ta fart, vilket medförde ständiga uppdateringar om hur vi skulle förhålla oss till patientbesök, skyddsutrustning etc, med nya direktiv så gott som dagligen.
Det beslutades att inga semestrar skulle beviljas fram till och med 31 maj, vilket lade sordin på en redan ansträngd situation. Det var bara till att jobba på när påsken nalkades och resten av familjen skulle ha påsklov.
Hemma hade ingen av oss orkat planera och göra inköp inför påsken och på torsdagskvällen var jag för trött för att påskpynta, så jag gick och lade mig med tanken att i stället göra det nästa dag.
På morgonen fick jag tanken att göra ett annorlunda påskris. Jag skrev ut bilder på Kristus, bilder från hans liv, underverk och händelser. Jag klippte ut, laminerade och satte dem som pynt i påskriset, som nu fick sin plats på köksbordet - där ALLA skulle se det!
Påsken var fin och påskriset fick stå kvar några veckor efter påsk.
Trots en ökad medvetenhet hade jag gjort lite för mycket under helgen.
Dagarna efter påverkades sömnen, jag behövde ta Alvedon för att hålla huvudvärken borta och hade återigen svårt att tänka klart och hitta struktur i mina arbetsuppgifter.
En morgon vaknade jag och kände mig långt ifrån utsövd. Jag ville inte gå upp, ville inte gå till jobbet, men gjorde mig i ordning och promenerade dit.
Jag minns att jag fick tanken att jag kanske borde vända om, gå hem och sova, försöka bromsa karusellen i huvudet, lyssna på och lugna ner kroppen, men jag fortsatte till jobbet ändå.
På plats kändes det bättre, och det var gott att träffa kollegor. Jag hade tid att komma i kapp med mina arbetsuppgifter och fick hjälp och stöttning när jag bad om det. Goda samtal, skratt, och samarbete sammanfattade en fin arbetsdag.
Trots det var skruvstädet åtdraget kring huvudet när jag gick hem och tröttheten bankade på dörren och ville komma in.
Instinktivt trängde jag undan den men förnuftet sa till mig att försöka sova, trots att det var tidig eftermiddag. Jag slumrade faktiskt en stund, men blev snart väckt av vårt yngsta barn, steg upp och antog ”mamma-mode” med tröttheten bakom lås och bom och skruvstädet ordentligt åtdraget. Igen.
Eftermiddagsschemat rullade på och plötsligt, efter någon timme, var alla barnen i väg på olika aktiviteter och ett lugn infann sig i huset. Jag fick tanken att sätta mig och skriva dagbok, så jag letade fram dagboken och satte mig vid köksbordet.
Utomhus var det ömsom sol, ömsom moln, och solens strålar nådde bara stundtals fram till mig där jag satt.
Jag började skriva några rader, men fick ingivelsen att i stället bläddra igenom och läsa gamla anteckningar.
Mina ögon fastnade vid ord som jag skrivit några månader tidigare:
”Hur fyller jag mitt hjärta när blotta tanken på ansträngningen får min kropp att rygga tillbaka?” Tårarna kom, för jag kände och kom ihåg precis vad jag menade när jag skrev de orden. Jag sörjde och tyckte synd om mig själv för den otillräcklighet jag kände då, den enorma tröttheten och den sorg jag fortfarande kände över att stundtals vara orkeslös och förlamad, samtidigt som önskan om och behovet av att fylla mitt hjärta med Kristus och kärlek var så stort.
Hur skulle jag lyckas med det?
För att fylla hjärtat måste jag ju vara aktiv, agera, göra, kämpa ... Jag som ju måste bromsa …
I den stunden glimmade det till i min ögonvrå, ljuset förändrades hastigt. Jag lade märke till det, men trodde att det var någon som kanske gått förbi utanför och ignorerade det. Men så hände det igen. Jag tittade upp men kunde inte identifiera vad det kom ifrån, vad det var som orsakade detta ”ljusspel”?
Utomhus var det alldeles tomt på gården.
Jag tog återigen upp pennan och började skriva när det så glimtade till en tredje gång i ögonvrån. Jag lyfte blicken som nu i stället fastnade på påskriset med de laminerade bilderna på Kristus. Jag såg att en av bilderna sakta, sakta rörde sig fram och tillbaka, och då och då nåddes den av solens strålar som reflekterades i plasten och nådde mig.
Bilden som reflekterade ljuset var bilden på Jesus när han helar mannen som föddes blind.
Min blick fastnade på Jesus och i den stunden var det som om mitt hjärta fylldes. Av kärlek.
Jag tänkte sedan på den blinde mannen som kanske inte heller hade förmåga att ”göra” utan bara ”vara” och finna sig i sin situation. Jag kände mig lite som honom – blind, oförmögen att aktivt agera.
Inom mig tänkte jag: Jesus kom till honom. Jesus helade honom. Fyllde hans tomma hjärta.
Tårar trillade ner för mina kinder och i den stunden fick jag känslan av att Jesus öppnade mina ögon så att jag kunde se och känna att han kom till mig och fyllde mitt tomma hjärta.
För mig var det ett underverk. Kristus kom till mig och mötte mig där jag var, där och då. Han såg och kände mitt hjärtas längtan. I den stunden öppnade han mina ögon så att jag kunde se Guds godhet och känna hans kärlek till mig.
Jag kände så tydligt att jag inte behöver springa fortare än jag förmår. Jag behöver ju inte springa alls just nu. Jag behöver bara vandra med Kristus, och när jag känner att jag inte ens orkar vandra så är det okej. Då kommer han till mig och fyller mig med kraft igen.
Och det enda jag behövde göra var att bara vara ”stilla och [veta] att jag är Gud” (L&F 101:16).
Jag är tacksam för att mitt hjärta var öppet för att ta emot ett litet vardagsmirakel som egentligen var ofantligt stort.