Kom och följ mig
Profetia om krig, recept på frid
Äldste Matthew S. Holland
i de sjuttios kvorum
I en uppenbarelse förutsåg Joseph det amerikanska inbördeskriget och andra katastrofer men fick också ta emot gudomlig vägledning om hur han skulle känna frid.
Gravyr och bakgrund från Getty Images
För många år sedan, mot slutet av en särskilt upplyftande och rolig dag av julfirande med min familj tittade ett av mina barn upp på mig och frågade: ”Hur länge är det tills julen kommer igen?”
Trots att det är augusti så kan många av oss, oavsett ålder, lätt föreställa sig och se fram emot de saker vi gör och har glädje av när det blir julafton i år.
Trots den faktiska möjligheten att världen kommer att vara utmattad efter det långdragna covid-19-hotet, ekonomiska svårigheter och politisk och kulturell splittring, är chansen stor att de flesta av oss skjuter sådant åt sidan och hänger sig åt ett festligt och andligt firande av Frälsarens födelse. Men i våra nuvarande omständigheter kan vi ha förståelse för det Joseph Smith tänkte på den 25 december 1832.
Bekymmer ledde till uppenbarelse
När året närmade sig sitt slut oroades profeten av de tilltagande ”tecknen på oroligheter bland nationerna” (L&F 87, kapitelöverskriften). Han lade särskilt märke till den globala pandemin kolera och hotet om den ”omedelbara upplösningen” av de Förenta staterna. Med hans ord ”antog” staten South Carolina, som motsatte sig den federala regeringens styre och politik, ”förordningar och utropade därmed sin stat som en fri och självständig nation”.1
Den 25 december 1832 öppnade dessa bekymmer Josephs hjärta och sinne för en fantastisk uppenbarelse som i dag kallas kapitel 87 i Läran och förbunden. Uppenbarelsen förutsade viktiga aspekter av Amerikas inbördeskrig 30 år innan det började. Den gav också tydlig, andlig vägledning för alla katastrofala tider.
Observant eller profetisk?
Uppenbarelsen börjar med en varning: Snart skulle de Förenta staterna plågas av krig och det skulle börja med ett ”uppror i South Carolina” (v. 1). I den påföljande konflikten ”ska Sydstaterna skilja sig från Nordstaterna” (v. 3).
Om det här var hela profetian skulle det kunna sägas att Joseph Smith bara var observant, inte profetisk. År 1832 tycktes det redan som att South Carolina var i uppror och att ett krig var nära förestående.
Men den här profetian och de händelser som omgav den innehåller så mycket mer.
Joseph fick veta att:
-
Den här konflikten skulle föregå krig som skulle ”utgjutas över alla nationer” (v. 3). Mindre än 50 år efter inbördeskrigets slut började det första av två världskrig.
-
Alla dessa konflikter skulle ”till sist [sluta] med död och elände för många själar” (v. 1). Fram till i dag har fler amerikaner dött i inbördeskriget än i alla andra amerikanska krig tillsammans.2 Den amerikanske presidenten Abraham Lincoln sa själv i sitt andra installationstal: ”Ingen av parterna förväntade sig kriget eller den omfattning och varaktighet som det redan har uppnått.”3 Och hur blodigt inbördeskriget än var så bleknar dödsantalet i jämförelse med de två påföljande världskrigen, där det totala antalet dödsoffer är allt mellan 70 och 160 miljoner människoliv.4
-
Södern skulle ”kalla på … Storbritannien” för att få stöd (v. 3) och ”efter många dagar [skulle] det ske att slavar [skulle] sätta sig upp mot sina herrar” och vara ”övade … för krig” (v. 4). Båda dessa saker skedde.5
Gjord till åtlöje
När krisen år 1832 med South Carolina hade avtagit och innan inbördeskriget började 1861 ansågs Joseph knappast vara ”observant”. Han och andra som höll fast vid uppenbarelsen gjordes till åtlöje.
Äldste Orson Pratt (1811–1881) i de tolv apostlarnas kvorum, sa att han från 19 års ålder predikade den här profetian över hela norra delen av Förenta staterna. Hans undervisning ansågs allmänt vara ”höjden av trams” och man ”hånskrattade” åt honom. Han väckte speciellt uppståndelse i Kansas där många var övertygade om att ett eventuellt krig skulle starta, där slaveriets anhängare och motståndare ofta hamnade i allvarliga och ibland blodiga konflikter.
Men äldste Pratt sa: ”Men se! Med tiden ägde [dessa händelser] rum [som Joseph hade profeterat], och fastslog därmed än en gång det gudomliga i hans arbete och blev ännu ett bevis på att Gud är i hans arbete och utför det han talat om.”6
Kapitel 87 – en detaljerad, ofelbar och 30 år i förtid beskrivning av huvudpunkterna i inbördeskriget och världskrigens karaktär (bland andra) som snart skulle följa – är ett kraftfullt vittne om Joseph Smiths inspirerade personlighet och profetiska kallelse. Men det innehåller ännu mer.
Stå på heliga platser
Gravyr och bakgrund från Getty Images
Förutom krigen som skulle drabba jorden i de sista dagarna fick Joseph också kännedom om svältkatastrofer, farsoter, jordbävningar, åska och intensiva blixtar som ”jordens invånare” skulle få uppleva tills det är ”slut på alla nationer” (v. 6). För att överleva allt detta ger Herren en väldigt tydlig befallning: ”Stå därför på heliga platser och låt er inte rubbas förrän Herrens dag kommer” (vers 8).
Som äldste Ronald A. Rasband i de tolv apostlarnas kvorum nyligen förklarade: ”När vi står på heliga platser – våra rättfärdiga hem, våra invigda möteshus, våra invigda tempel – känner vi att Herrens Ande är med oss. Vi får svar på frågor som bekymrar oss eller frid att helt enkelt lägga dem åt sidan. Det är Anden i handling. De här heliga platserna i Guds rike på jorden framkallar vår vördnad, vår respekt för andra, vårt allra bästa i fråga om att följa evangeliet, och vårt hopp om att kunna tränga undan rädslor och söka Jesu Kristi helande kraft genom hans försoning.”7
Men som äldste Rasband säger så är det även på dessa påtagligt heliga platser viktigare hur vi står än var vi står. Vi måste alltid leva i och enligt Herren Jesu Kristi fullständiga ljus. När vi förblir orubbliga i det ljuset kommer vi att stå på en helig plats var vi än befinner oss rent fysiskt och vilka faror som än omger oss.
En trygg plats
År 1942 i Kelsey i Texas, mitt under andra världskriget, sökte en grupp sista dagars heliga upp president Harold B. Lee (1899–1973) som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum. De frågade: ”Är detta dagen då vi ska komma upp till Sion, … där vi kan beskyddas från våra fiender?”
President Lee tog frågan på allvar. Efter att ha funderat, studerat och bett en tid svarade han: ”Jag vet nu att den trygga platsen i den här världen inte är en särskild plats; det spelar inte så stor roll var vi lever, men det viktigaste är hur vi lever och jag har funnit att trygghet endast kommer till Israel när [vi] håller buden, när [vi] lever så att [vi] kan glädjas åt den Helige Andens sällskap, vägledning och tröst, när [vi] är villiga att lyssna på dessa män som Gud har satt här för att presidera som hans språkrör och när vi lyder råden från kyrkan.”8
En väg till frid
Kapitel 87 visade sig vara anmärkningsvärt profetiskt. En sådan profetia bör hjälpa oss bygga vår tro på Kristus och hans utvalda tjänare. Vi behöver en sådan tro mer än någonsin, för den här uppenbarelsen är också en allvarlig påminnelse om de troliga förändringar som väntar oss.
Medan världen fortsätter att höra om ”krig och rykten om krig” (L&F 45:26) och en rad naturliga och mänskliga katastrofer, bör vi alla vara tacksamma att en omtänksam och inspirerad Guds profet den högtidsdagen den 25 december 1832 tog sig tid att lyssna på och noggrant uppteckna de varnande orden och frälsande befallningarna från Jesus Kristus själv. För en sådan värdefull julklapp kan vi säga: ”Då finner du trygghet, då finner du frid.”9