Lokala sidor
”Det är okej. Jag är med dig.”
När Stefan Muhi var tolv år flyttade han från sin mor i Dalarna till sin far och hans fru som är bosatta utanför Piteå. Efter runt två år valde Stefan med sin mors tillåtelse att bli medlem i kyrkan. Hans far, Attila Muhi, och hans bonusmamma Marike var medlemmar i kyrkan sedan tidigare. Stefan fortsatte att ha en fin kontakt med sin mamma i Dalarna och hennes man. Stefan berättar:
När jag var sjutton dog min bonuspappa. Min mamma hittade honom och tog sedan sitt eget liv.
Hon var gravt elöverkänslig och hennes sjukdom isolerade henne från samhället och gjorde henne mycket beroende av min bonuspappa. Till exempel kunde hon inte göra sådana vardagliga saker som att tala i telefon eller gå och handla i affärer. Hon kämpade också med depression, mycket till följd av sjukdomen. När min bonuspappa dog orkade hon inte mer.
När jag fick veta att de båda dött, kändes det först bara overkligt. Poliserna som kom med dödsbudet var mycket medkännande, men jag ville bara att de skulle gå. När de till slut hade gjort det kramade jag min pappa och bonusmamma och gick sedan upp på mitt rum och bad. Då började jag gråta. Jag har aldrig gråtit på det sättet vare sig innan eller efter.
Jag grät och jag bad och mitt i all förtvivlan kom en känsla över mig – en känsla som inte gjorde sorgen mindre men som stärkte mig så att jag kunde uthärda den bättre. Det kändes som att någon kramade mig och sa ”Det är okej. Jag är med dig. Jag är med dem också, där de är nu. Jag älskar dig och jag älskar dem”.
Efter det här följde en kort period då jag inte kände någonting. Sedan kom en längre period då mina känslor bara var ett enda stort kaos. När kaoset började försvinna satte jag mig ned och skrev – om mamma, om min bonuspappa, om vad jag kände. Sist skrev jag att jag inte skulle hålla någon skyldig för det som hänt, vare sig min mamma, min bonuspappa eller mig själv. När jag skrev det kände jag åter den varma känslan som jag känt tidigare. Det var som att någon bekräftade det jag hade skrivit och sa att det var ett bra beslut jag tog.
Nu har det gått över två år sedan min mamma och bonuspappa dog. Det finns fortfarande ett hål i mig som aldrig kommer att försvinna. Men tack vare den tro jag har, är det inget mörkt hål utan det är ett hål som är fullt av ljus. Jag litar på att jag kommer att träffa min mamma och min bonuspappa på nytt.
Jag kan inte förneka de intryck och upplevelser jag har haft, de jag har berättat om nu och andra. Tillsammans vittnar dessa intryck och upplevelser för mig om att det finns en Gud, att han älskar dig, att han älskar mig. Han älskar oss alla.
Stefan tjänade en korttidsmission i Sverigemissionen 2021. Nu har han kallats att tjäna som heltidsmissionär i Englandmissionen Leeds, dit han reser i juni 2022.