Varför jag?

Therese Palm har efter tre år avlösts som Hjälpföreningens president i Stockholms södra stav. Vi hörde av oss med frågor till Therese om hur hon upplevt denna tid och även om hur hon blev medlem i kyrkan.

Therese är gift med Daniel Palm och de har fem biologiska barn i åldrarna 11-22 år. De har också en fosterdotter på sexton år som bott hos dem i snart fyra år. De tillhör Handens församling.

Sedan 2016 arbetar Therese heltid som jour- och familjehemsmamma, en uppgift som hon upplever som mycket berikande och meningsfull. Ibland, vid vissa händelser, kan det vara väldigt tufft, säger hon, men oftast är det bara roligt. Det är en glädje att få hjälpa barn, ungdomar och vuxna i olika jobbiga situationer i deras liv.

Kommer du ihåg känslorna du hade när du först blev kallad?

Jag minns hur liten jag kände mig dagen då jag blev inröstad på stavskonferensen i maj 2019. Jag? Jag hade aldrig varit president i någon organisation förut och nu plötsligt skulle jag stå som president för alla kvinnor i hela staven!? Jag minns att jag bad hela tiden. En gång stod jag i tvättstugan och vek tvätt. Jag frågade Gud ”varför jag”? Och ett tydligt svar kom: ”Därför att jag vet att du i slutänden alltid kommer välja det rätta, jag kan lita på dig.” Jag blev så fylld av denna känsla, helt varm i hela kroppen och jag grät. Senare vittnade jag om detta för min man.

Det bönesvaret stärkte mig enormt. Jag kände hur Herren litade helt på mig, varför skulle jag då tvivla? Alla mina tvivel försvann och jag gick till verket tillsammans med mitt underbara presidentskap.

Hur har du upplevt din tid som Hjälpföreningens president i staven?

Det finns ett ord som klingar väldigt starkt i mig och det är ordet “tacksamhet”. Tacksamhet över att få förbereda mig andligen att träffa syskonen i staven, att lära känna systrarna bättre, tacksamhet över att få ha roliga aktiviteter med dem, tacksamhet över mitt underbara presidentskap med otroliga kvinnor som tjänat villkorslöst. Tacksamhet över allt jag har lärt mig, men såklart också tacksamhet över min familj som har låtit mig tjäna, åka iväg och få vara i alla stavens församlingar och grenar.

Det som förundrar mig mest är hur Herren löser allt. Han har verkligen burit mig genom detta tjänande såsom han bär var och en som önskar att tjäna med villiga hjärtan. Det har varit stunder när jag logiskt sett förstått att min tid och min ork inte skulle räcka till, men där han gjort mig stark och sett till att jag klarat av det jag varit satt att göra. Detta har stärkt mitt vittnesbörd otroligt. Jag vet att han lever och att han bär oss när vi behöver det.

Finns det något mer du tar med dig från den här tiden?

Något jag lärt mig är att Hjälpföreningen inte är en lektion varannan söndag i kyrkan utan att det är något man ÄR. När man är medlem i Hjälpföreningen så har man anmält sig till tjänst. Vi ser oss omkring i vår vardag och har hjärtat inställt på vilka vi kan tjäna i dag. Oavsett om det är min familj jag tjänar eller någon på gatan, eller kanske några i mitt ämbete, en granne eller någon på arbetsplatsen är detta en inställning som formar oss och gör oss till någon vi ÄR. En Guds dotter villig att hjälpa och stödja hans barn.

Du har inte vuxit upp i kyrkan. Vill du berätta för oss om hur du blev medlem?

Jag blev medlem 24 februari 1996 i Orem i Utah när jag bodde där ett år som utbytesstudent. Jag bodde hos en familj med en ensamstående mamma som hade två fosterbarn, och hon var medlem i kyrkan. Jag ställde en massa frågor om hennes tro, så hon bjöd över missionärerna. Jag tog emot alla lektioner på tre månader och kände att det var gott, men jag blev lite arg på Gud för att jag behövde ändra mitt liv och att jag som 17-åring måste bestämma mig för att aldrig dricka alkohol. Jag bestämde mig för att så länge jag kände på detta sätt så var jag inte redo att döpa mig. Så jag tog lektionerna en gång till och jag minns en kväll när jag varit på en andakt i kyrkan. När jag kom hem ställde jag mig på knä och bad till min himmelske Fader ”om detta är sant, vill du att jag ska döpa mig”?. Hela mitt rum fylldes av en sån stark varm känsla, det blev som ett pulserande tryck i rummet, som att man kunde skära den starka känslan i luften och jag vågade knappt öppna ögonen för att jag var rädd att det skulle vara änglar därinne. Jag grät av kärlek till Gud och för att jag förstod med varje fiber i min kropp att han var där. Någon vecka senare döptes jag och jag har aldrig mer varit arg på Gud. Jag har endast varit så otroligt tacksam för att han lät mig känna detta så att jag kan se tillbaka och minnas precis hur det kändes den kvällen för 26 år sedan. Och jag har känt en sån enorm tacksamhet för att han har låtit mig leva det här livet som medlem. Han har välsignat mig med en stor familj, med massor av upplevelser av tro, glädje och kärlek.