Att se och erkänna Herrens hand i allt

Lill Markusson

Umeå gren

En eftermiddag när jag var sex, sju år blev jag mycket förvånad när mina föräldrar välkomnade in två främmande unga män. De satte sig ned i soffan i vårt vardagsrum och presenterade evangeliet enligt Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag kommer ihåg att jag stod vid den stora, massiva bokhyllan och tittade förundrat på. Min yngre bror satt bredvid dem i soffan, likaså mina föräldrar. Innan de gick lämnade de kvar en Mormons bok. Den boken placerades i bokhyllan tillsammans med ytterligare två som hade lämnats till mina föräldrar av andra missionärer under årens lopp. Mina föräldrar var inte intresserade av att fortsätta samtalen med missionärerna. De var nöjda med sina liv som de var. Något måste i alla fall ha sparats i mitt sinne när jag som 16-åring öppnade ytterdörren en augustidag och mötte två unga män som presenterade evangeliet för mig. Jag ”kände igen” dem, fastän de var helt okända för mig. Jag hade några månader tidigare fått höra att min faster Wilma var med i ”mormonkyrkan”. När vi tre stod där i dörröppningen och pratade sa jag till dem att jag kände en som var medlem och jag nämnde min fasters namn. En av missionärerna svarade att de visste vem hon var. Inom loppet av några veckor blev jag undervisad hemma hos Wilma och jag cyklade troget mina trettio minuter för att komma hem till henne. Med min mammas tillåtelse döptes jag i september 1984.

Vad var det som gjorde att jag fortsatte att komma till undervisningen som missionärerna gav? Det fanns något i budskapet som jag kände igen, en igenkänning som jag inte kunde förklara. När en av missionärerna berättade att Gud är intelligens och att allt som vi uppnår på intelligensens område i denna värld tar vi med oss till nästa; då visste jag att det var sant. Detta kände jag så väl igen! När jag döpte mig förstod jag inte det förunderliga med den första synen Joseph Smith hade haft och jag hade inte heller läst Mormons bok. Jag visste bara att evangeliet var sant och att jag behövde döpa mig.

Efter några år gifte jag mig med en man som undersökte kyrkan men som aldrig var intresserad av religion. Vi fick två barn och efter några års äktenskap skilde vi oss. När barnen började närma sig yngre tonåren bad jag honom att ge sin tillåtelse till att de skulle få bli döpta, men han nekade och ville att de skulle bli äldre. Under årens lopp fortsatte jag att undervisa barnen genom kvällsböner, våra böner för att välsigna maten, läsande av Mormons bok till frukost och mina tafatta försök att ha hemafton. Barnen fick se mig åka iväg till templet och även om de tyckte det var tråkigt att jag åkte iväg så förklarade jag att jag behövde åka för att få kraft av Herren. Vid mina besök i templet har jag alltid fått svar på mina frågor om vad jag ska fokusera på i livet. Mina svar kommer sällan inne i templet utan genom drömmar när jag bor på gästhemmet. En natt, när jag nyligen var frånskild, fick jag i en dröm förstå vikten av att jag höll fast i mina barn när vi gemensamt fortsatte framåt på Herrens väg och undvek Satans dolda faror. Denna dröm behövde jag för att orka fortsätta att undervisa dem och leva enligt de förbund som jag hade ingått.

Åren gick och 2006 fylldes jag av en längtan att flytta till Stockholm och Herren gav mig modet att följa den. Genom hans försorg fick jag en hyresrätt i Västerhaninge – ett mirakel! Vid den här tidpunkten valde Erik och Ingrid att stanna kvar i Umeå med sin pappa. Tiden gick och barnen berättade att de saknade mig och att de ville flytta till mig och sommaren därpå var barnen på plats. Erik började gymnasiet och Ingrid började högstadiet. I tre år bodde barnen och jag i Västerhaninge. Mina barn var sällan intresserade av att följa med mig till kyrkan. Under våra år i församlingen fanns det en familj som bjöd hem oss på middag. Redan här fanns Herrens hand med i detta att våra familjer träffades och började lära känna varandra. För Herren vet mer om vår framtid än vad vi själva gör.

När barnen och jag flyttade tillbaka till Umeå gick varken jag eller barnen till kyrkan, men jag fortsatte med mina dagliga rutiner med att läsa Mormons bok, hålla mina böner och vi fortsatte att välsigna maten, som vi alltid hade gjort. Att betala tionde och fasteoffer och hålla mina förbund var en självklarhet. En dag när jag körde bil genom Umeå så frågade jag Gud: ”Kan jag komma tillbaka nu?” och svaret var ja. Svaret kom genom psalm 174 med strofen ”Sätt din hand till Herrens verk och skjut på.” Jag återvände till Umeå gren och 2018 började Erik undersöka kyrkan. Han hade bestämt sig för vad han tyckte var viktigt i livet och ville ha mer av det. Och efter att olika missionärer hade undervisat honom så döptes han i maj 2019. Ett år senare döpte Erik sin syster Ingrid. Mitt under pandemin klev hon ner i dopets vatten.

På självaste påskaftonen 2022 fick Erik och Ingrid sina begåvningar i templet. Det var en speciell dag som vi fick uppleva tillsammans med den familj som hade bjudit hem oss på middag 14 år tidigare. Senare i år kommer Erik att gifta sig med Sarah, dottern i denna middagsbjudande familj. Ett nytt kapitel kommer då att skrivas för dem tillsammans med Gud.

När jag som ung kvinna följde den helige Andens maning att följa Jesus Kristus och följa det jag kände igen som sant – att det vi lär oss här på jorden tar vi med oss till nästa rike – så har jag växt som ett träd. En årsring följer en annan. Min tillväxt i tro har skett ett steg i taget. Jag ser Herrens hand i mitt liv och att hans Ande har påverkat mina tankar och handlingar, och detta har i sin tur välsignat mina barn och mina föräldrar. Har jag varit perfekt? Inte alls. Men jag vet att jag är Guds dotter och att jag har ingått förbund med honom. Jag håller mina förbund och Herren välsignar mig för det. Dessa förbund har även välsignat mina föräldrar, som har kunnat ta emot evangeliet genom förrättningarna i templet. Jag har genom personlig uppenbarelse fått veta att de i sin tur undervisar andra och lever med Jesus. Detta är de vackraste försäkringarna som finns, att vi genom våra förbund har vetskapen om att vi kan leva tillsammans med Gud och med våra familjer i evighet. Här kommer min uppmaning till dig som läser mitt vittnesbörd: På vilket sätt ser du Herrens hand i ditt liv? Öppna dina ögon och du kommer att förvånas över hur han har beskyddat, bevarat, väglett och format ditt liv. Tänk att ett samtal som mina föräldrar hade med två unga missionärer ledde till att jag, mina barn och mina föräldrar har kunnat ta emot evangeliet. Det är ett mirakel, skänkt av en kärleksfull Fader i himlen.