Biljetten som försvann
Jag hade just hämtat bagaget från bandet på Kastrups flygplats och baxade i rask takt ner väskorna mot tåget som skulle ta mig till Lund. Jag kom från min son i England och skulle till min dotter med familj i Lomma. Skånetrafikens app fanns nedladdad för att fixa biljett med. Enkelt och smidigt. Tåget stod redan inne och var på väg att ge sig av, så jag tog några snabba steg och kastade mig ombord lagom till att det började rulla. Jag halade upp mobilen och knappade in mitt önskemål om biljett. Det krånglade en del innan jag var klar, men sen bad appen om mitt bank-ID och då var ju allting klart! Skönt! Att åka utan biljett är inte att rekommendera - om man inte direkt längtar efter att få höga böter. Underbart att jag slapp stå och frysa nere vid spåren tills nästa tåg skulle gå. ”Jag har sånt flyt,” tänkte jag tacksamt. Så småningom hördes i högtalarna att man skulle vara redo med biljetterna. Och det var jag ju, det var bara att klicka på ”biljett” i appen. Jag fick ändå för mig att titta så att allt var som det skulle. Men det var det inte!! Hjärtat stannade först och rusade så att händerna darrade medan jag försökte kolla runt i appen. Tryckte här och tryckte där och överallt. Men nej!! ”Du har ingen giltig biljett!” stod det klart och tydligt. Det måste bara vara FEL! Jag hade ju betalat! Hur skulle jag nu bli trodd när kontrollanten kom? Jag vet inte om det är fler än jag som kan få blodstörtning för en sån här sak, men så är det i alla fall med mig. Jag letade med darriga händer upp min bankapp och kollade om det fanns nån dragning från Skånetrafiken. Nej, så klart! Hur skulle det hunnits med - dålig täckning och allt! Suck. Vad gör man? Jag ville definitivt inte betala tusen kronor i böter och inte heller ville jag bli misstänkt för att vara oärlig. Usch och fy!
Skulle jag försöka betala en gång till? 159 kronor. Pengar som jag definitivt inte skulle få tillbaka. Och kanske skulle det haka upp sig en gång till och då skulle jag ändå inte ha någon biljett! Nej, fy så dumt!!
Tåget stannade i Hyllie för passkontroll och det kändes som om det var det enda problem jag inte hade just då… Tåget gick i gång igen och stannade ytterligare några gånger längs vägen. Snart var vagnen tom, så när som på mig själv och en ung kvinna med ett litet piggt barn och två stora askar med tårtor. Hon undrade om vagnen vi åkte i skulle gå ända till Kristianstad. Just då kom kontrollanten i dörren i andra änden av vagnen och kunde besvara frågan. Jag passade på att uppsända en bön till min Fader i himlen. Jag bad honom om ursäkt för att jag var allmänt yr och för att jag stökat till det med biljetten. Jag förklarade att jag faktiskt hade betalat – eller i alla fall haft avsikten att betala. Så fort internet blir stabilt ska jag se om betalningen gått igenom. Har den inte det så köper jag en biljett från Kastrup till Lund i efterhand. Det lovade jag min Fader. Jag är inte oärlig – jag fick bara inte appen att fungera! Snälla, låt mig få slippa krångel! Det är sent och jag är trött. Fader, ske din vilja.
Jag kände att jag gjort vad jag kunde. (Utom att betala dubbelt.) Nu behövde jag visa tillit till att Gud hört mig och att han bryr sig om mig. Det gällde förstås inte livet utan ”bara” skam och böter. Så jag bestämde mig för att släppa taget om mig själv och vända min uppmärksamhet mot den unga kvinnan och barnet och se om jag kunde göra något för dem. Kvinnan blev glad och barnet gillade att få en ny lekkamrat. Vi lekte och pratade och tårtorna blev placerade på ett säkrare ställe och jag gjorde som jag tänkt – jag visade tillit. Oron försvann helt!
Jag funderade över det som hänt. Jag insåg att när oron försvann blev jag tillgänglig för andra! Nu var ju detta ingen stor sak, men principen blev tydlig för mig: När jag låter Gud ge mig frid kan jag vara i hans tjänst! Andra gånger jag varit i knipa har jag bett av all min kraft om hjälp in i det sista, helt upptagen med att rädda mitt eget skinn! Tilliten den här gången gjorde att jag fick lugn och frid, och med det kom förmågan att se till andra än mig själv.
Jag vet inte vad som gjorde att kontrollanten, som bara varit några meter bort, vände i dörren och aldrig frågade efter våra biljetter – men när tåget nu rullade in på Lunds station sa jag glatt hejdå till mamman och barnet. Mycket tacksam och väldigt lättad tog jag mina väskor och klev av tåget. Jag satte en minneslapp inne i pannan – KOM IHÅG att kolla med banken att biljetten blev betald.
Betalningen hade inte gått igenom, men det blev snabbt ordnat.
”Herren är min herde, mig ska intet fattas.”