”Guds underverk fortsätter”, Liahona, juli 2023.
Porträtt av tro
Guds underverk fortsätter
Jag insåg att de sista dagars heligas trosuppfattningar var mer förenliga med Bibeln än påståendet att Bibeln hade ersatt profeter och uppenbarelse. Jag kände äkta glädje när jag insåg att jag kanske levde i en nutida ”biblisk tid”.
Foto med tillstånd av författaren
Den 9 november 1989 tillkännagav en östtysk regeringstjänsteman av misstag att invånarna i huvudstaden med omedelbar verkan skulle tillåtas passera genom Berlinmuren. Några minuter senare hade de vanligtvis uttråkade gränsvakterna inget annat val än att låta den stora och växande folkmassan lämna Östtysklands territorium.
Min bäste vän Jakub Górowski och jag – som då var tonåringar – såg det oväntade underverket ske på tv hemma i Polen. Världen stod verkligen i brand, men inte en destruktiv sådan. Miljontals människor fylldes av frihetens och hoppets anda.
För Jakub och mig var drömmen att en dag kunna flytta från Polen till väst: Danmark, Sverige, Västtyskland. Vi inspirerades av amerikanska filmer och tv-program. Mitt favoritprogram var En härlig tid. Jag älskade atmosfären i det amerikanska förortslivet.
Jag tror inte att någon på någondera sida av järnridån hade förväntat sig att det kalla kriget skulle ta slut. Men vår himmelske Fader hade andra planer. År 1975 hade president Spencer W. Kimball (1895–1985), utan vår vetskap, bett sista dagars heliga att ”förenas i en allvarlig, ständig vädjan till Herren om att öppna nationernas portar och uppmjuka kungars och makthavares hjärtan, så att missionärer kan komma in i alla länder och undervisa om evangeliet”.1
Två år senare besökte president Kimball Warszawa i Polen. En morgon, tillsammans med en liten grupp medarbetare, däribland äldste Russell M. Nelson, lämnade president Kimball sitt hotell, promenerade förbi Den okände soldatens grav och gick in i Saxiska trädgården. Inte långt ifrån en stor fontän, som står där än i dag, ställde han sig på knä och återinvigde Polen för predikandet av evangeliet.
Ett årtionde av oroligheter och massdemonstrationer följde. Medan de vuxna misstrodde och motsatte sig de politiska ledarna, var det många ungdomar som ifrågasatte en del av sina föräldrars värderingar, traditioner och åsikter. Min vän Jakub och jag kände oss desillusionerade över kristendomen såsom vi förstod den. Han tappade intresset för religion i allmänhet, medan jag drogs till filosofier med ursprung i Asien.
I april 1990 liftade Jakub och jag till Österrike. I Wien träffade vi två trevliga kvinnor som stod på trottoaren till en livlig gata. En av dem höll en Mormons bok på polska. Hon berättade om Jesu besök hos folket i det forntida Amerika och lovade att skicka boken hem till oss om vi gav henne våra adresser. Vi öppnade också våra adressböcker och gav dem adresserna till flera av våra vänner. Vi tänkte att det skulle bli en fin överraskning för dem att få en present.
Några månader senare bildades Polenmissionen Warszawa och fyra missionärer anlände till vår stad. Jag fick senare veta att det stora antalet ”hänvisningar” – våra vänners adresser – hade haft en nyckelroll i beslutet att öppna vår stad för missionärerna. Till min förvåning berättade Jakub för mig några månader senare att två ”mormonmissionärer” hade besökt honom och att han hade bestämt sig för att bli medlem i deras kyrka.
Jag blev sårad av nyheten. Jag hade i åratal försökt få honom intresserad av religion utan framgång. Hur kunde ett par främlingar från ett annat land plötsligt omvända honom? Jag var fast besluten att träffa dem och bevisa för Jakub att de inte hade en chans i en debatt med mig.
Jag kände något speciellt
När jag såg de två unga leende missionärerna stå i dörröppningen till mina föräldrars lägenhet glömde jag bort min föresats att bevisa att de hade fel. De var glada och roliga. De ställde många frågor om mig och min tro. De respekterade min övertygelse. Senare berättade de för mig att de, under det där första mötet med den arroganta killen med långt hår och trasiga jeans som rökte cigaretter, haft svårt att föreställa sig att jag någonsin skulle bli intresserad av att bli en Jesu Kristi efterföljare. Men jag kände något speciellt när jag var med dem, och jag fascinerades av att deras kyrka var det enda kristna samfund jag kände till som trodde på en förjordisk tillvaro.
Deras vittnesbörd gjorde också intryck på mig, liksom den starka övertygelse som Jakub och Robert Żelewski, hans nya vän från kyrkan, hade. Robert var psykolog, en intelligent men jordnära man vars insikter och upplevelser stärkte mitt intresse för de sista dagars heligas religion.
Allt som äldsterna, Jakub och Robert berättade för mig var fascinerande, särskilt läran om frälsningsplanen, som började med föruttillvaron och slutade med de tre härlighetsgraderna. Men jag såg ingen mening med att bli medlem i kyrkan förrän jag kunde förstå deras unika trosuppfattningar bättre. Min syn på kristendomen var att Gud fordom utförde underverk, sände änglar och kallade profeter, men att allt det där hörde hemma på Bibelns tid. När Bibeln var färdigskriven behövde mänskligheten inte längre underverk och uppenbarelse eftersom skrifterna innehöll allt vi behövde veta.
Ett genombrott kom när vi pratade om det stora avfallet och återställelsen av evangeliets fullhet genom profeten Joseph Smith. Jag insåg att deras trosuppfattning var mer förenlig med Bibeln än påståendet att Bibeln hade ersatt profeter och uppenbarelse. Jag kände äkta glädje när jag insåg att jag kanske levde i en nutida ”biblisk tid”.
Jag var redo att uppriktigt be Gud om personlig uppenbarelse, men jag fick inget svar. Till slut sa jag: ”Fader i himlen, om du kallade Joseph Smith som din profet ska jag lyda alla befallningar du uppenbarat genom honom.” Då kom svaret till mitt hjärta och förstånd med visshet, och jag visste att Gud hade återställt evangeliets fullhet och att det stod att finna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Jakub döptes den 3 november 1990 och förblev trofast tills den dag han omkom i en tragisk vandringsolycka två decennier senare. Jag blev medlem i kyrkan den 11 januari 1991, fast besluten att tjäna som missionär. Robert kallades som vår grens förste lokala president och han körde mig hela vägen till Freiburg i Tyskland så att jag kunde få ta emot min tempelbegåvning. Under min sista intervju med honom lovade jag att återvända till Polen efter att ha tjänat i Illinoismissionen Chicago för att använda min missionsupplevelse till att stärka kyrkan i vårt land.
Två år senare övertygade min missionspresident mig om att jag borde utbilda mig i USA vid Brigham Young University. Men jag glömde aldrig mitt löfte till Robert.
Efter att ha gift mig år 2000 flyttade jag tillbaka till Polen med min fru, som 1988 hade haft en liten biroll i det sjätte avsnittet av En härlig tid. Vi går i kyrkan i Krakow, har två söner kvar hemma och håller nära kontakt med våra två äldre barn. Vår äldre son berättade nyligen att han bestämt sig för att gå på heltidsmission.
Sommaren 2021 tog jag familjen till Berlin, där jag visade dem den plats där muren en gång stått. Den hindrar inte längre Guds tjänare från att sprida återställelsens budskap till folket i Östeuropa. Guds underverk fortsätter i vår tid.