Endast digitalt: Unga vuxna
Hur bakslag i min utbildning förändrade mitt sätt att se på förändring
Hur jag gick från att känna att jag låg efter till att känna mig nöjd på min utbildningsresa.
Återigen satt jag och stirrade på ännu en artikel med ett antal kommentarer och förslag. De flesta var befogade och till hjälp, men jag kände mig ändå nere. Eftersom jag är författare förändras mitt arbete hela tiden. Vanligtvis gör det mig inget, men den här gången blev jag frustrerad.
Var allt tvunget att ständigt förändras?
Mina artiklar var inte det enda som förändrades. Mina planer på att ta examen vid universitetet i tid förändrades också. Efter att ha varit på mission hade mitt byte av huvudämne och covid-19 fått min utbildning att halka efter. När alla mina vänner tog examen var jag halvvägs genom skolan. Jag kände mig allmänt efter. Saker och ting hade förändrats så mycket jämfört med hur jag hade förväntat mig att det skulle vara.
Under den här tiden blev jag kommunikationspraktikant på BYU–Pathway Worldwide.
Genom jobbet pratade jag med elever runt om i världen som var ensamstående föräldrar, som återvände till skolan efter att ha varit borta flera år eller hade det svårt ekonomiskt. Några hade upplevt långt fler oväntade förändringar än vad jag hade, och det gick bra för dem.
Men hur?
När jag lärde känna två elever i synnerhet, Darlyn och Alexander, tog jag till mig lärdomar från dem.
Förändring är oundviklig
När jag höll en nätintervju med Darlyn och hon satte på sin kamera log hon mot mig som en sol. Det var morgon i Singapore och hon hade gått upp tidigt för att träffa mig innan hon tog sina tre barn till skolan och sig själv till jobbet.
Darlyn hade alltid velat ta magisterexamen, men 36 år gammal fick hon veta att hon hade bröstcancer i fjärde stadiet. Det ställde till det för hennes planer på vidareutbildning och hennes planer för livet.
När jag lyssnade på hennes berättelse tänkte jag att om någon hade rätt att bli upprörd över svåra förändringar så var det Darlyn. Men hon framhöll välsignelserna och nådegåvorna hon hade fått och människorna som hade hjälpt henne. Darlyn accepterade förändringen av planerna med stil. I stället för att fokusera på det hon hade förlorat fokuserade hon på upplevelserna hon hade fått. Precis som president Russell M. Nelson har sagt: ”Glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus.”1
I slutändan skrev Darlyn in sig på BYU–Pathway Worldwide eftersom hon ville hålla sinnet friskt. Hon sa att hon inte hatade att ha cancer – hon var tacksam för att det ledde henne till BYU–Pathway och fördjupade hennes relation med Jesus Kristus.
Efter det samtalet ville jag ändra mitt perspektiv på förändring. Eftersom Darlyn hade lagt bort bitterhet och ilska över sina omständigheter kunde hon ta kontroll över sitt liv. I stället för att låta svårigheter och förändringar avskräcka henne från att göra framsteg, låter hon dem driva henne framåt.
Vår himmelske Fader förändras aldrig
Alexander satt i sin bil i Amerikanska Samoa när vi pratade i telefon. Jag tappade hakan när han berättade att han hade offrat det heltäckande skolstipendiet han fått som amerikansk fotbollsspelare för att gå på mission. Efter sin hemkomst kände han sig vägledd att hjälpa till med familjens företag och gifta sig med sin flickvän i templet. Först efter det kände han sig manad att fullfölja sin utbildning, och BYU–Pathway var den perfekta lösningen för honom.
När Alexander berättade att han hade blivit antagen till och slutat skolan två gånger på grund av en orkan och sedan på grund av en husbrand blev jag chockad. Han hade valt att tjäna Herren i två år innan han började utbilda sig och ställdes sedan inför stora motgångar – men han framhärdade. När jag frågade honom hur han kunde gå vidare nämnde han berättelsen om hur Nephi hämtade plåtarna från Jerusalem. Trots att Nephi gjorde det som Gud begärde, tog det honom och hans bröder tre försök att lyckas. Men Nephi tappade aldrig tron eftersom Gud hade lovat att bereda en utväg för honom (se 1 Nephi 3–4).
Alexander lärde mig att allt i livet är underkastat förändring utom vår kärleksfulle himmelske Fader. Som president Nelson också lärde: ”Herren slumrar aldrig; han sover aldrig [se Psaltaren 121:4]. Han ’är densamme i går, i dag och [i morgon]’[Mormon 9:9]. Han sviker inte sina förbund, sina löften, eller sin kärlek till sitt folk.”2
Nu vet jag verkligen att oavsett vilka förändringar jag möter så är hans bud, välsignelser och kärlek orubbliga och eviga. Alexander lärde mig att om jag väljer vägen mot Gud och Jesus Kristus och litar på dem så kan jag möta den osäkra framtiden med hopp och tro.
Att finna frid på min egen resa
Tack vare de här vännerna och min tid på BYU–Pathway ser jag förändring i ett nytt ljus! När jag nu ser tillbaka hade jag aldrig hittat en utbildningsväg jag älskar eller träffat de underbara människorna i mitt liv om inte planerna för min utbildning hade förändrats. Jag vet nu att så länge jag litar på min himmelske Fader och fokuserar mitt liv på Jesus Kristus, kan jag övervinna alla slags förändringar jag råkar ut för.