2023
Rådet i Jerusalem
Juli 2023


Nya testamentet i sitt sammanhang

Rådet i Jerusalem

Vad rådet som beskrivs i Apostlagärningarna 15 lär oss i dag.

Bild
Petrus talar till de heliga i Jerusalem

Apostlagärningarna 15 skildrar ett av de första kristna råden – mötet i Jerusalem – och undervisar om principer som fortfarande gäller i kyrkan i dag.

Det här mötet hölls för en diskussion om frågan vad hedningar (icke-judar) skulle göra när de omvände sig till kristendomen. De första troende var ju judar som tagit emot Jesus som Messias, men hedningarna hade en annan religiös och etnisk bakgrund, så deras upptagning i den växande kristna kyrkan blev ett problem.

Vanligtvis hade judar och hedningar inget nära samröre på grund av skillnader i tro, kultur och språk, liksom kostlagarna (kosher) som judarna följde. De tidiga kristna undrade om judiska seder och traditioner skulle fortsätta råda, eftersom Jesus och alla de tidiga apostlarna hade vuxit upp med att följa dem.

Olika åsikter bland kyrkans första medlemmar

Kyrkans tidiga medlemmar hade olika synsätt vad gällde den här frågan. Några lärde att män som ville bli frälsta och ta emot Jesus behövde omskäras, som brukligt var enligt Moses lag (se Apostlagärningarna 15:1).1

Paulus och Barnabas representerade en annan ståndpunkt. De hade undervisat hedningar och känt att den Helige Anden hade bidragit till deras omvändelse. Paulus och Barnabas såg detta som ett vittne om att det verk de utförde var sant (se Apostlagärningarna 15:2–4). De krävde inte omskärelse eller efterlevnad av judiska kostlagar för dop.

Dessa motstridiga åsikter krävde ett råd bland kyrkans ledare i Jerusalem för att avgöra saken.

Petrus uttalande

Petrus, den främste aposteln, talade vid rådet. Han påminde dem om sina upplevelser som lät honom veta att hedningarna skulle få höra om evangeliet och att den Helige Anden vittnade om sanningen för dem, precis som för judar som hade tagit emot Jesus som Messias (se Apostlagärningarna 15:7–8; se även Apostlagärningarna 10).

Han sa att Gud ”gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron” (Apostlagärningarna 15:9). Hedningarnas upplevelser med den Helige Anden var bevis på att deras omvändelse till Kristus godtogs av Gud. Och de upplevde detta utan att uppfylla moselagens krav.

Petrus avslutade med förhoppningen om att ”det är genom Herren Jesu nåd vi blir frälsta, vi på samma sätt som de” (Apostlagärningarna 15:11).

Jakobs kompromiss

Jakob, Jesu bror och en viktig ledare i den tidiga kyrkan i Jerusalem, talade också till rådet. Han erkände Petrus upplevelser som fick honom att förstå att Gud skulle göra hedningarna till ett förbundsfolk. (Se Apostlagärningarna 15:13–17, se även Amos 9:11.)

Sedan föreslog han en lösning i form av en medelväg. Han föreslog att hedningarna skulle avstå från åtminstone fyra saker som hade att göra med att hålla Moses lag (se Apostlagärningarna 15:20, 29):

  • Kött som offrats till avgudar

  • Otukt (sexuell omoral)

  • Kött från kvävda djur (djur som inte tömts på blod)

  • Blod (för de skulle ju undvika kött från djur som kvävts)

Dessa förbud skulle skilja omvända hedningar från andra hedningar eftersom sådant ibland ingick i hedningarnas tillbedjan av gudar och gudinnor.

Ett budskap till de heliga

Alla som var med på rådet samtyckte till Jakobs förslag, så de skickade brev och representanter till Antiokia och andra kristna församlingar för att informera dem om denna riktlinje (se Apostlagärningarna 15:23–29). I brevet bekräftade de också att den Helige Anden hade vittnat om att den här riktlinjen var bra.

Nu kunde alla kristna, både av judisk och hednisk bakgrund, äta tillsammans. Riktlinjen betonade också indirekt att tro och förbund i Jesus Kristus var vägen till frälsning, inte Moses lag.2

Lärdomar från rådet i Jerusalem

Minst fem principer från rådet i Jerusalem tillämpas i kyrkan i dag:

  1. Genom att dela med sig av olika uppfattningar i ett råd kan medlemmarna få hjälp när de söker Herrens vilja och det kan leda till en överenskommelse som alla kan följa.

  2. Överenskommelsen eller beslutet som man slutgiltigt kommer fram till är bemyndigat av ledare; rådsmedlemmar och kyrkans medlemskap i stort kan stödja och lita på dessa bemyndigade beslut.

  3. Kyrkan kan införliva olika kulturer i en enda kropp, och medlemmar kan lära sig vilka kulturella sedvänjor som strider mot evangeliets kultur och behöver överges.

  4. Den Helige Anden vittnar starkt om vad Guds vilja är och att man följer den.

  5. Att ta emot Jesus Kristus genom dop och andra förbund är nyckeln till omvändelse och att bli medlem i kyrkan.

Genom att de här principerna följs i kyrkans råd i dag främjas respekt för andras åsikter. Vi kan också visa ödmjukhet genom att acceptera och stötta rådens beslut.

Slutnoter

  1. Apostlagärningarna 15:5 använder titeln ”fariseernas parti som hade kommit till tro” på Kristus för att beskriva några ”judiska kristna” som framhärdade i sin önskan att bevara judiska sedvänjor som en del av det kristna förbundet. Dessa var inte de fariseer som ofta omnämns i evangelierna. De var kristna nyomvända som starkt önskade behålla sin judiskhet och som troligen tillhörde den fariseiska sekten före sin omvändelse och som kan ha behållit vissa band till fariseerna.

  2. Resultatet av rådet fortsatte att vara till vägledning för den tidiga kyrkan. Paulus lärde till exempel senare att omskärelse och efterlevnad av Moselagen inte var nödvändigt för att kunna ta emot Jesus Kristus, även om andra fortsatte att undervisa om dessa saker (se Apostlagärningarna 21:20–21), och han upprepade de fyra grundläggande kraven på omvända hedningar från rådet i Jerusalem (se Apostlagärningarna 21:25).

Skriv ut