Kapitel 1
Det största budet – älska Herren
”När vi sätter Gud främst faller allt annat på plats eller också försvinner det från våra liv.”
Ur Ezra Taft Bensons liv
President Ezra Taft Bensons liv återspeglade hans kärlek till Herren och hans orubbliga beslutsamhet att leva efter evangeliet. En släkting sade en gång: ”För Ezra och hans familj är religionen en hel livsstil – något som efterlevs sju dagar i veckan. Det är det första han beaktar när det är dags att fatta beslut.”1
Människor som inte tillhörde familjen Benson lade också märke till president Bensons kärlek till Herren. År 1939, när president Benson var stavspresident, inbjöds han till Washington D.C för att träffa styrelsemedlemmarna i jordbrukskooperativens nationella råd. ”Efter att ha granskat och frågat ut honom, erbjöd styrelsen honom befattningen som organisationens verkställande sekreterare. … Även om han blev mycket förtjust över den oväntade efterfrågan på hans tjänster, ville han inte ta emot tjänsten. Som han förstod det, skulle tjänsten innebära lobbyverksamhet med hjälp av cocktailpartyn, vilket inte skulle vara förenligt med hans religion.
”’Mr. Benson’, svarade domare John D. Miller, ledare för gruppen, ’det var därför vi valde er. Vi känner till era normer.’ Med styrelsens fulla försäkran om att han inte förväntades träffa uppgörelser om jordbruksfrågor över cocktailglas, tackade han glatt ja till befattningen, men först efter att ha rådfrågat första presidentskapet och sin hustru.”2
President Benson lärde att vi visar vår kärlek till Herren genom vår villighet att göra Herrens vilja. Han sade: ”Jag önskar att alla sista dagars heliga kunde säga och mena det av hela sitt hjärta: Jag går vart du kallar mig. Jag vittnar om dig vart jag går. Jag vandrar uti dina spår [se Psalmer, nr 178]. Om vi alla kunde göra så, skulle vi tillförsäkras största möjliga lycka här och upphöjelse i Guds celestiala rike härefter.”3
I ett tal på generalkonferensen i april 1988 – det tal som det här kapitlet bygger på – betonade president Benson vikten av det största och främsta budet: att älska Gud. Om det talet sade äldste Francis M. Gibbons i de sjuttios kvorum: ”Allt som president Ezra Taft Benson arbetade för, allt han stod för och allt det han hoppades på – för egen del, för sin familj och för kyrkan – kommer till uttryck i det här talet.”4
Precis som när Frälsaren undervisade den rike unge mannen, visar vi vår kärlek till Herren när vi hjälper andra människor (se Matt. 19:16–21).
Ezra Taft Bensons lärdomar
1
Det största och främsta budet är att älska Herren.
Livets främsta prov är lydnad till Gud. ”Vi skall pröva dem med detta”, sade Herren, ”för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem” (Abraham 3:25).
Livets främsta uppgift är att lära Herrens vilja och sedan göra den.
Livets främsta bud är att älska Herren.
”Kom till Kristus”, uppmanar Moroni i sitt avslutande vittnesbörd, ”… och älska Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka” (Moroni 10:32).
Detta är alltså det största och främsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft” (Mark. 12:30; se även Matt. 22:37; 5 Mos. 6:5; Lukas 10:27; Moroni 10:32; L&F 59:5).
Det är Kristi rena kärlek som Mormons bok vittnar om och som är det största av allt – som aldrig sviker, som fördrar allting, som består för evigt, som alla människor borde ha, och förutom vilken de inte är någonting (se Moroni 7:48; 2 Nephi 26:30).
”Därför, mina älskade bröder”, vädjade Moroni, ”be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, skall bli lika honom” (Moroni 7:48).
I sin avslutande redogörelse om både jarediterna och nephiterna skriver Moroni att om människorna inte har denna Kristi rena kärlek kan de inte ärva den plats som Kristus har förberett i sin Faders boningar, inte heller kan de bli frälsta i Guds rike (se Ether 12:34; Moroni 10:21).
Frukten som Lehi åt av i sin dröm och som fyllde hans själ med mycket stor glädje och som var det mest önskvärda av allting, var Guds kärlek.5
När jag tänker på kärlek, tänker jag … på min far och den dagen då han kallades på mission [se sidorna 4–6 i den här boken]. Jag förmodar att en del i världen skulle säga att hans ja till kallelsen bevisade att han egentligen inte älskade sin familj. Att lämna sju barn och en gravid hustru ensamma hemma i två år, hur kunde det vara sann kärlek? Men min far hade en större vision av kärleken. Han visste att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28). Han visste att det bästa han kunde göra för sin familj var att lyda Gud.6
Att älska Gud av allt sitt hjärta, sin själ, sitt sinne och sin styrka omfattar allting. Det är ingen halvhjärtad ansträngning. Det fordras total hängivenhet – fysiskt, mentalt, känslomässigt och andligt – till kärlek till Herren.
Bredden, höjden och djupet av denna kärlek till Gud omfattar varje del av ens liv. Våra önskningar, andliga eller timliga, bör vara förankrade i kärleken till Herren. Våra tankar och känslor ska vara riktade mot Herren. ”Låt alla dina tankar riktas mot Herren”, sade Alma, ”ja, låt ditt hjärtas tillgivenhet tillägnas Herren för evigt” (Alma 37:36).7
2
Vi visar vår kärlek till Gud när vi sätter honom främst i våra liv.
Varför satte Gud det första budet främst? Därför att han visste att om vi verkligen älskar honom skulle vi vilja hålla alla de andra buden. ”Detta är kärleken till Gud”, sade Johannes, ”att vi håller hans bud” (1 Joh. 5:3; se även 2 Joh. 1:6).
Vi måste sätta Gud före allt annat i livet. Som han förkunnar i det första av de tio budorden måste han komma främst: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos. 20:3).
När vi sätter Gud främst faller allt annat på plats eller försvinner ur våra liv. Vår kärlek till Herren avgör vad som gör anspråk på vår tillgivenhet, hur vi använder vår tid, vilka intressen vi ägnar oss åt och hur vi prioriterar.
Vi borde sätta Gud före alla andra i våra liv.
Vad kom först i Josefs liv när han var i Egypten – Gud, hans jobb eller Potifars hustru? När hon försökte förföra honom, svarade han med att säga: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” (1 Mos. 39:9).
Josef sattes i fängelse för att han satte Gud främst. Om vi stod inför en liknande situation, var skulle vi då placera vår lojalitet? Kan vi sätta Gud före säkerhet, fred, passioner, välfärd och ära av människor?
När Josef blev tvungen att välja var han mer angelägen om att behaga Herren än att behaga sin arbetsgivares hustru. När vi tvingas välja, är vi då mer angelägna om att behaga Gud än vår chef, vår lärare, vår granne eller den vi går ut med?
Josef i Egypten lät sig hellre fängslas än att vara illojal mot Gud.
Herren sade: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (Matt. 10:37). Ett av de allra svåraste proven är när du måste välja mellan att behaga Gud eller behaga någon du älskar – särskilt en i familjen.
Nephi stod inför den svårigheten och hanterade den väl när hans far tillfälligt knotade över Herren (se 1 Nephi 16:18–25). Job behöll sin redbarhet inför Herren trots att hans hustru uppmanade honom att förbanna Gud och dö (se Job 2:9–10).
Skrifterna säger: ”Hedra din far och din mor” (2 Mos. 20:12; se även Mosiah 13:20). Ibland måste man välja att hedra vår himmelske Fader framför en jordisk far.
Vi ska ge Gud, våra andars Fader, en unik ställning i våra liv. Han har ett föräldraanspråk på vår eviga välfärd som är större än alla andra band som kan binda oss här eller i livet efter detta.
Gud vår Fader, Jesus, vår äldre broder och Återlösare och den Helige Anden, vittnet, är fullkomliga. De känner oss bäst och älskar oss mest och lämnar inte någonting ogjort när det gäller vår eviga välfärd. Bör vi inte älska dem för det och hedra dem främst?
Det finns trofasta medlemmar som blivit medlemmar i kyrkan trots motstånd från sina släktingar. Men genom att sätta Gud främst blev många senare redskap till att föra dessa kära anförvanter in i Guds rike.
Jesus sade: ”Jag gör [alltid] det som behagar [Gud]” (Joh. 8:29).
Hur står det till i våra hem? Strävar vi efter att sätta Herren först och att behaga honom?
Fäder, skulle det inte behaga Herren om det dagligen hölls familjeböner och bedrevs skriftläsning i ert hem? Och hur är med att varje vecka hålla hemafton, och regelbundet umgås enskilt med er hustru och vart och ett av barnen? Och om ert barn tillfälligt gick vilse, tror ni att det skulle behaga Herren och att han skulle hedra era ansträngningar om ni fortsatte leva ett föredömligt liv, bad regelbundet och ofta fastade för det barnet, och såg till att barnets namn fanns på templets bönelista?
Ni mödrar som speciellt bär ansvar för att Sions ungdom fostras i rättfärdighet, sätter inte ni Gud först när ni hedrar er gudomliga kallelse? … Våra mödrar sätter Gud främst när de uppfyller sin största uppgift inom det egna hemmets väggar.
Barn, ber ni för era föräldrar? Försöker ni att stödja dem i deras ädla ansträngningar? De gör misstag, liksom ni, men de har en gudomlig uppgift att utföra i ert liv. Vill ni hjälpa dem att göra det? Vill ni hedra deras namn och hjälpa dem på deras ålderdom?
Om någon vill vigas till dig utanför templet, vem strävar du då efter att behaga – Gud eller människor? Om du insisterar på att bli vigd i templet behagar du Herren och är till välsignelse för den andra parten. Varför? Därför att den personen antingen gör sig värdig att komma till templet – vilket skulle vara en välsignelse – eller drar sig undan – vilket också skulle vara en välsignelse – eftersom ingen av er skulle tycka om att leva som ett omaka par (se 2 Kor. 6:14).
Ni bör se till att ni är värdiga att komma till templet. Ni vet då att det inte finns någon som är tillräckligt bra för er att vigas till utanför templet. Om dessa personer är så bra, ser de till att komma till den punkt då de också kan vigas i templet.8
3
När vi väljer att sätta Gud främst i våra liv överflödas vi av hans välsignelser.
Män och kvinnor som överlämnar sina liv åt Gud upptäcker att han kan göra mycket mer av deras liv än de själva kan. Han fördjupar deras glädje, ökar deras klarsyn, upplivar deras förstånd, stärker deras muskler, upplyfter deras ande, mångfaldigar deras välsignelser, ökar deras möjligheter, tröstar deras själar, ger dem vänner och utgjuter frid. Den som mister sitt liv i Guds tjänst finner evigt liv.9
Gud befallde Abraham att offra Isak. Om Abraham hade älskat Isak mer än Gud skulle han då ha samtyckt? Som Herren tillkännager i Läran och förbunden är både Abraham och Isak nu gudar (se L&F 132:37). De var villiga att offra eller bli offrade i enlighet med Guds vilja. De har en djupare kärlek och respekt för varandra eftersom båda var villiga att sätta Gud främst.
Mormons bok lär att ”det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting” (2 Nephi 2:11) – och det finns det. Motsatser ger oss val, och val får följder – goda eller dåliga.
Mormons bok förklarar att människorna ”är fria att välja frihet och evigt liv genom alla människors store Medlare, eller att välja fångenskap och död enligt djävulens fångenskap och makt” (2 Nephi 2:27).
Gud älskar oss. Djävulen hatar oss. Gud vill att vi skall ha den glädjens fullhet som han har. Djävulen vill att vi ska vara olyckliga som han är. Gud ger oss befallningar för att välsigna oss. Djävulen vill att vi ska bryta dessa befallningar för att förbanna oss.
Dagligen och alltid väljer vi genom våra önskningar, våra tankar och våra handlingar om vi vill bli välsignade eller förbannade, lyckliga eller olyckliga. En av livets prövningar är att vi inte omedelbart tar emot de fulla välsignelserna för rättfärdighet eller det fulla straffet för vår ogudaktighet. Helt säkert kommer de, men ofta blir det en väntetid, som i Jobs och Josefs fall.
Under tiden tror de ogudaktiga att de kommer undan med någonting. Mormons bok lär att de ogudaktiga ”gläds åt sitt verk en tid, och så småningom kommer slutet, och då huggs de ned och kastas i elden från vilken det inte finns någon återvändo” (3 Nephi 27:11).
Under denna prövotid måste de rättfärdiga fortsätta att älska Gud, lita på hans löften, vara tålmodiga och övertygade om att, som poeten sade: ”Den som Guds verk gör kommer Gud lön att ge” …
Jag vittnar för er att Guds lön är den bästa lönen som denna värld, eller någon annan värld, känner till. Och den kommer i rikligaste mått endast till dem som älskar Herren och sätter honom främst.
Livets främsta prov är lydnad mot Gud.
Livets främsta uppgift är att lära Herrens vilja och sedan göra den.
Livets största bud är: ”du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft” (Mark. 12:30).
Må Gud hjälpa oss att sätta det första budet främst, och därigenom skörda frid i det här livet och evigt liv med glädjens fullhet i det kommande.10
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
I avsnitt 1 undervisar president Benson om ”det största och främsta budet” (Matt. 22:38). Varför tror ni att det här budet bör komma först för oss? Vilka insikter får ni genom president Bensons sätt att relatera kristuslik kärlek till det här budet?
-
Vad innebär det för er att ”sätta Gud främst”? (Se exempel i avsnitt 2.) När har vi sett att ”allt annat … faller på plats eller försvinner ur våra liv” när vi sätter Gud främst?
-
Begrunda president Bensons löften till dem som ”överlämnar sitt liv åt Gud” (avsnitt 3). Vilka exempel har ni sett på människor som överlämnar sina liv åt Gud? På vilka sätt gjorde Gud dessa människor bättre än de kunde ha blivit på egen hand?
Skriftställen som hör till detta ämne:
Jos. 24:14–15; Matt. 6:33; 7:21; Joh. 14:15, 21–24; 17:3; 1 Kor. 2:9; 1 Nephi 3:7; Moroni 10:32
Undervisningstips
”Tro inte att det är du som är den ’verklige läraren’. Då tar du helt fel … … Var noga med att inte hindra Andens inflytande. Lärarens viktigaste uppgift är att bereda vägen så att människor får en andlig upplevelse med Herren” (Gene R. Cook, citerad i Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 41).