Kapitel 2
Be alltid
”Jag vill ödmjukt uppmana alla … att hålla nära kontakt med vår Fader i himlen genom bön.”
Ur Ezra Taft Bensons liv
”Under hela mitt liv har rådet att förlita mig på bön betytt mer än nästan varje annat råd jag fått”, sade president Ezra Taft Benson. ”Det har blivit en integrerad del av mig, ett ankare, en ständig källa till styrka och grunden för min kunskap om gudomliga ting.
’Kom ihåg att vad du än gör eller var du än är, är du aldrig ensam’ var min fars välbekanta råd till mig som pojke. ’Vår himmelske Fader är alltid nära. Du kan nå honom och få hans hjälp genom bön.’ Jag har funnit att detta råd är sant. Tack Gud, att vi kan vända oss till och få styrka från denna osynliga kraft utan vilken ingen människa kan göra sitt bästa.”1
President Benson följde detta råd i alla delar av sitt liv. När han utsågs att verka som USA:s jordbruksminister, valde han ”noggrant och under bön” ut en grupp män att arbeta med honom och ”bad Gud att ge honom urskillningens gåva”.2 Vid deras första möte frågade han ”om någon hade något emot att de inledde sina möten med bön. Ingen motsatte sig det. Därmed infördes en tradition som han höll fast vid i åtta år. Han inbjöd var och en av sina medarbetare att uppsända bönen.”3 Hans personal kom att uppskatta den här traditionen även om de kanske kände sig obekväma med den först. En medarbetare medgav senare att några av männen inte hade uttalat en bön sedan de var barn. ”Vi stakade oss och snubblade på orden”, sade han. ”Men chefen [President Benson] visade aldrig att han märkte det. Och efter några försök kände sig alla bättre till mods. Har det hjälpt? Ja, jag vill påstå att när man inleder ett möte på det sättet, kan folk uttrycka åsikter utan stolthet och inbilskhet. Man kommer ganska snabbt överens om vad som bör göras i olika situationer.”4
President Bensons bröder i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum fick även de glädje av hans villighet att be. President Gordon B. Hinckley, som verkade som president Bensons förste rådgivare i första presidentskapet, sade:
”Jag har knäböjt med honom och hört honom be.
Hans böner var alltid intressanta. Nästan utan undantag bestod de till största delen av uttryck för tacksamhet. Han bad inte om så mycket. Han uttryckte tacksamhet för väldigt mycket.
Han tackade Herren för livet, för familjen, för evangeliet, för tron, för solsken och regn, för naturens rikedom och för människans frihetsälskande natur. Han tackade Herren för vänner och medarbetare. Han uttryckte kärlek till Frälsaren och tacksamhet för hans försoningsoffer. Han tackade Herren för möjligheten att tjäna människor.”5
President Benson och hans hustru Flora lade grunden till ett hem där alla bad, tillsammans och enskilt. Deras son Mark berättade: ”När pappa knäböjde i bön, hade han inte bråttom. Det fanns innebörd bakom hans ord. Det märktes klart och tydligt att han kommunicerade med vår Fader i himlen.”6 President och syster Benson lärde sina barn att be om personlig vägledning och styrka, och att be för varandra. En vän till familjen lade en gång märke till dessa lärdomars inflytande när hon deltog i en session under generalkonferensen med familjen Benson. Hon skrev:
”En aprildag … , upptäckte jag en av källorna till en generalauktoritets styrka.
Jag satt med äldste Ezra Taft Bensons sex barn, av vilka en var min rumskamrat vid college. Mitt intresse växte när president David O. McKay annonserade att äldste Benson skulle bli näste talare. Jag såg respektfullt på äldste Benson, som jag tidigare aldrig hade träffat, när han gick fram till mikrofonen. Han var en storväxt man, en bra bit över 1,80 m lång. Han var internationellt känd som Förenta staternas jordbruksminister och ett särskilt vittne om Herren. Han verkade lugn och säker, han hade ju talat till åhörarskaror över hela världen. Plötsligt rörde en hand vid min arm. En liten flicka lutade sig mot mig och viskade ivrigt: ’Be för pappa.’
En smula överrumplad tänkte jag: ’Orden skickas vidare längs bänkraden, och jag måste skicka vidare. Ska jag säga: ”Be för äldste Benson”? Ska jag säga: ”Du ska be för din far”? Jag kände behovet av att handla snabbt, så jag lutade mig åt sidan och viskade helt enkelt: ’Be för pappa.’
Jag såg hur viskningen vidarebefordrades längs raden till den plats där syster Benson satt. Hon hade redan böjt huvudet i bön. …
Åren har gått, generalkonferenser har kommit och gått, och varje gång president Benson har stått upp för att tala har jag tänkt: ’Hans barn, som är skingrade över hela kontinenten, förenas nu i bön för sin far.’”7
Om vi vill gå framåt i helighet – bli mer till Guds behag – kan ingenting ersätta bönen.
Ezra Taft Bensons lärdomar
1
Jesus Kristus lärde att vi ska alltid ska be.
Under sin tid på jorden lärde Jesus oss bönens mönster:
”Så skall ni be: Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen.
Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från den onde. Ty riket är ditt och makten och äran i evighet, amen.” (Matt. 6:9–13.)
Han lärde vidare att ”de alltid borde be utan att tröttna”. (Luk. 18:1.)
”Håll er vakna och be”, sade han ”så att ni inte kommer i frestelse.” (Matt. 26:41.)
I denna tidshushållning varnar han oss: ”Be alltid så att den onde inte får makt över dig och flyttar bort dig från din plats.” (L&F 93:49.)
Frälsaren förkunnade för Joseph Smith: ”Och i intet förtörnar människan Gud, eller mot ingen är hans vrede upptänd, utom mot dem som inte erkänner hans hand i allt och inte lyder hans befallningar.” (L&F 59:21.)
Sedan har vi följande instruktion från vår uppståndne Herre när han predikade bland det nephitiska folket på västra halvklotet: ”Ni [måste] alltid … vaka och be så att ni inte blir frestade av djävulen och bortförda som hans fångar. …
Ni måste alltid vaka och be så att ni inte faller i frestelse, ty Satan önskar få er så att han kan sålla er som vete.
Därför måste ni alltid be till Fadern i mitt namn.
Och vad ni än ber Fadern om i mitt namn, som är rätt, med tro på att ni skall få, se, det skall bli er givet.” (3 Nephi 18:15, 18–20.)8
Om vi vill gå framåt i helighet – bli mer till Guds behag – kan ingenting ersätta bönen. Därför bönfaller jag er att ge bönen – daglig bön – enskild bön – den främsta platsen i ert liv. Låt inte en dag gå förbi utan den. I alla tider har umgänget med den Allsmäktige varit en källa till styrka, inspiration och upplysning för män och kvinnor som format enskildas och nationers öden för alltid.9
2
Familjer som ber tillsammans välsignas med starkare kärleksband och himlens frid.
Herren säger att det är föräldrarnas ansvar att lära sina barn att be [se L&F 68:28]. Detta innebär inte enbart enskilda böner. Jag är säker på att det innebär att undervisa med hjälp av exempel genom familjeböner. Vi behöver det helgande inflytandet som kommer av hängivenhet i hemmet – att be tillsammans som familj.10
Vi behöver som familjer knäböja i familjebön, morgon och kväll. Att bara lägga till några ord till bordsbönen, något som är i färd med att bli brukligt på en del ställen, räcker inte. Vi behöver gå ned på våra knän i bön och tacksamhet.11
Bönen har varit och är det ständigt närvarande ankaret för styrka och en källa till vägledning i våra familjeaktiviteter. Jag minns hur jag knäböjde vid våra små barns sängar och hjälpte dem med bönerna under deras första år, och hur jag senare såg de äldre bröderna och systrarna hjälpa sina yngre syskon. Vi höll familjebön morgon och kväll, och barnen fick också möjlighet att be, och höll speciella böner för speciella problem. I familjebönen kunde ord yttras om till exempel ett barn med uppgifter i kyrkan. … Vi bad om hjälp när ett av barnen stod inför ett svårt prov på high school. Speciellt omnämndes familjemedlemmar som var bortresta. … Att vi speciellt tog upp särskilda angelägenheter i våra familjeböner skänkte självtillit, visshet och styrka till familjemedlemmar som stod inför svåra problem och uppgifter.12
”Vi behöver det helgande inflytandet som kommer av hängivenhet i hemmet – att be tillsammans som familj.”
Dispyter och irritation under dagen rinner ut i sanden när familjer närmar sig himlens tron tillsammans. Enigheten ökar. Banden av kärlek och tillgivenhet förstärks och himlens frid infinner sig.
I sådana hem uttalas böner i det fördolda morgon och kväll av medlemmarna i hushållet. Personliga problem och familjeproblem hanteras med tillit när himlens välsignelser nedkallats. Unga människor som deltar i en sådan familjeandakt har hjärtan som är fria från ont uppsåt när de beger sig ut för en kväll med nöjen. Dessa unga människor utövar ett återhållsamt inflytande på gruppen när lockande frestelser dyker upp. Föräldrar som omger sina barn med den dagliga andaktens förädlande inflytande gör vad de kan för att skydda och bevara hemmet.13
3
Vi kan förbättra vår kommunikation med vår himmelske Fader.
Här följer fem förslag på hur vi kan förbättra vår kommunikation med vår himmelske Fader.
1. Vi bör be ofta. Vi bör vara ensamma med vår himmelske Fader minst två eller tre gånger varje dag – ”morgon, middag och kväll”, som skrifterna säger. (Alma 34:21.) Dessutom är vi tillsagda att alltid be. (Se 2 Nephi 32:9; L&F 88:126.) Detta betyder att vi med fyllda hjärtan ska närma oss vår himmelske Fader i ständig bön. (Se Alma 34:27.)
2. Vi bör finna en lämplig plats där vi kan meditera och be. Vi har uppmanats att göra detta ”i [våra] kammare och på [våra] dolda platser och i [vår] vildmark.” (Alma 34:26.) Vi bör alltså vara ostörda, i avskildhet. (Se 3 Nephi 13:5–6.)
3. Vi bör förbereda oss för bönen. Om vi inte känner oss upplagda för att be, då bör vi be tills vi känner att vi vill be. Vi bör vara ödmjuka. (Se L&F 112:10.) Vi bör be om förlåtelse och barmhärtighet. (Se Alma 34:17–18.) Vi måste förlåta dem som vi har ovänliga känslor för. (Se Mark. 11:25.) Men skrifterna varnar oss för att våra böner är förgäves om vi ”avvisar de behövande och de nakna och inte besöker de sjuka och lidande och inte ger av [våra] ägodelar”. (Alma 34:28.)
4. Våra böner bör vara meningsfulla och relevanta. Vi bör inte upprepa samma fraser varje gång vi ber. Vi skulle alla ta illa upp om de få ord en vän sade till oss var desamma dag efter dag, och om vännen såg samtalet som en plikt och knappt kunde vänta tills det var över så att han eller hon fick sätta på teven och glömma oss. …
Vad ska vi be om? Vi bör be om vårt arbete, om kraft att motstå våra fienders och djävulens makt, om vår egen välfärd och andras runt omkring oss. Vi bör rådgöra med Herren i alla våra beslut och i allt vi gör. (Se Alma 37:36–37.) Vi bör vara så tacksamma att vi tackar för allt det vi har. (Se L&F 59:21.) Vi bör erkänna hans hand i allt. Otacksamhet är en av våra stora synder.
Herren har sagt i en nutida uppenbarelse: ”Och den som tar emot allt med tacksamhet skall härliggöras, och den här jordens goda skall tillfalla honom, till och med hundrafalt, ja, mera.” (L&F 78:19.)
Vi bör be om det vi behöver, men vara försiktiga så att vi inte ber om sådant som kan skada oss. (Se Jak. 4:3.) Vi bör be om styrka att övervinna våra problem. (Se Alma 31:31–33.) Vi bör be om inspiration och välbefinnande för kyrkans president, generalauktoriteterna, vår stavspresident, biskop, kvorumpresident, våra hemlärare, familjemedlemmar och våra samhällsledare. Andra förslag kunde ges, men med den Helige Andens hjälp vet vi vad vi ska be om. (Se Rom. 8:26–27.)
5. Sedan vi gjort vår begäran genom bön, har vi ansvaret att hjälpa till att uppfylla den. Vi bör lyssna. Kanske kommer Herren att ge oss råd redan medan vi står på knä.14
4
Gud bryr sig om oss och är redo att besvara våra böner när vi har tillit till honom och gör det som är rätt.
Det finns kraft i bönen. Allt är möjligt genom bön. Det var genom bön som himlarna öppnades i vår tidshushållning. Den fjortonårige pojken Josephs bön i den heliga lunden, öppnade upp en ny evangelieutdelning och fick Fadern och Sonen att visa sig i form av förhärligade himmelska väsen för honom [se Joseph Smith – Historien 1:11–17].15
Det är mitt vittnesbörd, mina bröder, systrar och vänner, att Gud hör och besvarar böner. Jag har aldrig tvivlat på detta. Sedan min barndom – på min mors knä där jag först lärde mig att be, som ung man i tonåren, som missionär utomlands, som far, som ledare i kyrkan, som ämbetsman i regeringen – har jag utan tvekan vetat att det är möjligt för män och kvinnor att i ödmjukhet och bön vända sig till och nedkalla denna osynliga kraft – att få sina böner besvarade. Människan står inte ensam, eller, hon behöver inte stå ensam. Bönen öppnar dörrar, bönen tar bort hinder, bönen lättar ens bördor, bönen ger inre frid och tröst under tider av anspänning, stress och svårigheter. Tack Gud för bönen.16
Även i stunder av prövning och oro är det möjligt att närma sig Herren, att känna hans inflytande och hans stödjande kraft – att känna att man aldrig lämnas ensam, om man bara ödmjukar sig inför den Allsmäktige. Jag är tacksam för det vittnesbördet, för den tillförsikten.17
Av egen erfarenhet känner jag till bönens kraft och styrka. …
År 1946 fick jag i uppgift av president George Albert Smith att resa till det krigshärjade Europa och återupprätta våra missioner från Norge till Sydafrika och ordna ett program för distribution av välfärdsmedel.
Vi upprättade ett högkvarter i London. Sedan gjorde vi preliminära överenskommelser med de militära myndigheterna på kontinenten. En av de första som jag ville besöka var befälhavaren för Förenta staternas styrkor i Europa. Han var stationerad i Frankfurt.
När vi kom till Frankfurt gick min kamrat och jag för att söka få till stånd ett sammanträffande med generalen. Hans tjänsteman sade emellertid: ”Mina herrar, det finns ingen möjlighet för er att få träffa generalen förrän om minst tre dagar. Han är mycket upptagen och hans kalender är fullbokad av möten.”
Jag sade: ”Det är mycket viktigt att vi får träffa honom, och vi kan inte vänta så länge. Vi måste vara i Berlin i morgon.”
Han sade: ”Jag är ledsen.”
Vi lämnade byggnaden, gick ut till vår bil, tog av oss hattarna och bad tillsammans. Sedan gick vi tillbaka in i byggnaden och fann en annan tjänsteman på den posteringen. På mindre än femton minuter var vi inne hos generalen. Vi hade bett om att vi skulle få träffa honom och vidröra hans hjärta, för vi visste att alla hjälpsändningar, oavsett var de kom ifrån, måste överlämnas åt militären för distribution. Vårt syfte var, vilket vi förklarade för generalen, att dela ut våra egna förnödenheter till vårt eget folk genom våra egna kanaler och likaså ge mat till barn i allmänhet.
Vi förklarade välfärdsprogrammet och hur det fungerade. Slutligen sade han: ”Ja, mina herrar, sätt igång och samla ihop era förråd och när ni har samlat in dem, så har kanske reglerna ändrats.” Vi sade: ”Våra förnödenheter är redan insamlade – de finns alltid insamlade. Inom ett dygn från det vi har telegraferat till kyrkans första presidentskap i Salt Lake City kommer stora laster av förnödenheter att rulla mot Tyskland. Vi har många förrådshus fyllda med grundläggande förnödenheter.”
Då sade han: ”Aldrig har jag hört talas om ett folk med sådan framförhållning.” Hans hjärta påverkades som vi hade bett om. Innan vi lämnade hans kontor hade vi en skriftlig fullmakt på att vi fick distribuera våra förnödenheter till vårt eget folk genom våra egna kanaler.
Äldste Ezra Taft Benson och hans medarbetare bad om vägledning när de organiserade hjälparbetet i Europa efter andra världskriget.
Det är tillfredsställande för själen att veta att Gud bryr sig om oss och är redo att svara då vi sätter vår lit till honom och gör det som är rätt. Rädslan har ingen plats hos män och kvinnor som sätter sin lit till den Allsmäktige och som inte tvekar att ödmjuka sig när det gäller att söka gudomlig vägledning genom bön. Även om förföljelser skulle uppstå, även om svårigheter möter oss, kan vi finna tröst i bönen, för Gud talar frid till själen. Den friden, den andan av stillhet, är livets största välsignelse.
När jag var pojke i aronska prästadömet, lärde jag mig den här lilla dikten om bön. Den har fastnat i minnet:
Att Gud besvarar bön jag vet,
men hur – det är hans hemlighet.
Jag vet att han oss gett sitt ord
att höra varje bön på jord.
Vi alltid får svar, för Gud är god.
Så jag ber och väntar med tålamod.
Men Faderns vishet är alltför stor
att jag alltid får det svar jag tror.
Jag betvivlar aldrig någonsin
att hans klokhet och kärlek är större än min.
Om det jag ber om är gott och rätt
besvarar han bönen – på sitt eget sätt.
Jag vittnar för er, mina kära bröder och systrar, att Gud lever. Han är inte död. … Jag vittnar om att det finns en Gud i himlen som hör och besvarar böner. Jag vet att detta är sant. Jag vill ödmjukt uppmana alla … att hålla nära kontakt med vår Fader i himlen genom bön. Aldrig tidigare i denna tidshushållning har det rått ett större behov av bön. Att vi ständigt ska förlita oss på vår himmelske Fader och samvetsgrant sträva efter att förbättra vår kommunikation med honom är min uppriktiga vädjan.18
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
President Benson sade att vi inte skulle ”[låta] … en dag gå förbi” utan personlig bön (avsnitt 1). Hur har du blivit välsignad till följd av personliga böner?
-
I avsnitt 2 nämner president Benson flera välsignelser som kommer till familjer som ber regelbundet tillsammans. När har du sett att familjebön leder till dessa välsignelser? Vad kan vi göra för att prioritera familjebön?
-
Fundera över president Bensons fem förslag i avsnitt 3. Hur kan vart och ett av dessa förslag hjälpa oss ”förbättra vår kommunikation med får himmelske Fader”? Fundera på vad du ska göra för att följa det här rådet.
-
Hur kan president Bensons ord i avsnitt 4 hjälpa någon som tvivlar på bönens kraft? Vilka ord kan du lägga till president Bensons vittnesbörd?
Skriftställen som hör till detta ämne:
Jak. 1:5–6; Enos 1:1–8; 3 Nephi 14:7–8; L&F 10:5; 19:38; 88:63
Studiehjälpmedel
En princip är en sanning som vägleder beslut och handlingar. ”Fråga dig medan du läser: ’Vilken evangelieprincip undervisas om i det här avsnittet? Hur kan jag tillämpa det här i mitt liv?’” (Undervisning: Den högsta kallelsen (2000), s. 17.)