David O McKay: En trons ambassadör
President McKay nådde ut till världen under sina 19 år som kyrkans president. Under dessa år tredubblades nästan kyrkans medlemsantal.
En regnig morgon 1953 besökte den 79-årige presidenten David O McKay Thurso i Skottland för att se hemmet där hans förfäder hade mottagit det återställda evangeliet mer än 100 år tidigare. President McKays son Llewelyn, som följde med honom på resan, skrev följande: ”[När vi närmade oss hemmet] bröt solen igenom molnen och log mot oss som om den återspeglade glädjen och lyckan i fars hjärta. När vi alla samlades framför hemmet tårades min fars ögon när han tittade in genom dörren. ’Om det inte hade varit för två missionärer som knackade på denna dörr år 1850 så skulle jag inte ha varit här idag!’” sade han.1
Huset hade förfallit och användes vid den tiden bara till förvaring av potatis, men president McKay dröjde en stund i dörröppningen och talade tillgivet om det som hade hänt där. Tacksamheten och glädjen som president McKay uttryckte den dagen var karaktäristisk för hans liv och verksamhet. Som generalauktoritet i nästan 64 år, inklusive 19 år som kyrkans nionde president, tjänade han med energin hos en som hyste stor omsorg om folket och engagerade sig djupt i evangeliet och fann glädje i att föra de två samman.
Rättfärdiga föräldrar
David Oman McKay föddes den 8 september 1873 i Huntsville i Utah som förste son till David McKay och Jennette Evans McKay. När den yngre David bara var sju år gammal tackade hans far ja till en missionskallelse att verka i Skottland — trots att syster McKay vid den tiden väntade barn och bara hade en liten son som kunde hjälpa henne på gården. Hennes uppmuntran var otvivelaktigt en avgörande faktor. Så snart hon hade läst brevet med missionskallelsen sade hon: ”Naturligtvis ska du acceptera kallelsen, du behöver inte oroa dig för mig. David O och jag kommer att klara av det alldeles utmärkt.”2
Det gick bra för gården under Jennettes ledning. Familjen erfor en stark andlig tillväxt parallellt med den timliga framgången under David Sr:s mission. ”Familjebön var en etablerad sedvänja i McKays hem, och när Jennette lämnades ensam med sin lilla familj tycktes det vara en ännu viktigare komponent i de dagliga rutinerna. David [O] undervisades att turas om med att hålla morgon- och kvällsbönen och lärde sig hur viktigt det var med himlens välsignelser i hemmet.”3
I en generalkonferens många år senare återgav president McKay följande barndomsupplevelse av bön:
”Jag minns hur jag låg [i sängen] en kväll och darrade av rädsla. Som barn var jag naturligt, eller onaturligt, rädd för mörkret, och jag låg ofta och funderade över inbrottstjuvar, ’spöken’ och osynliga inflytanden. Just den här kvällen var jag helt uppskrämd, men jag hade blivit undervisad om att Gud besvarar bön. Jag tog mod till mig och steg upp från sängen, knäböjde i mörkret och bad Gud ta bort denna rädsla, och jag hörde lika tydligt som ni hör min röst denna eftermiddag: ’Var inte rädd, ingenting kommer att skada dig.’ Visst, en del kanske säger, ’det var bara inbillning’. Ni får säga vad ni vill för jag vet att till min själ kom den ljuva friden av ett barns besvarade bön.”4
Hans fars undervisning och exempel var lika kraftfulla som hans mors. Vid ett tillfälle var David O McKay, hans bröder och hans far ute och samlade in hö. När det var dags att samla ihop det tionde hölasset, som skulle ges till kyrkan som tionde, sade David McKay Sr till pojkarna att gå bort till en bättre plats än där de hade samlat ihop de andra nio lassen. När den unge David O ifrågasatte hans instruktioner, sade hans far: ”Det här är det tionde lasset, och endast det bästa är gott nog åt Gud.” Många år senare sade David O McKay att det var den ”mest verksamma predikan om tionde som jag har hört i hela mitt liv”.5
President McKays insikt om sina föräldrars inflytande fördjupades allteftersom han blev äldre. När han undervisade kyrkans medlemmar om vikten av familjen och hemmet, ramades hans undervisning in av personliga upplevelser:
”Insikten om mors kärlek, tillsammans med lojaliteten mot en exemplarisk fars undervisning … gjorde att jag som ung mer än en gång vände mina steg bort från frestelsernas avgrund.
Om jag ombads att nämna det största behovet i världen, så skulle jag utan att tveka säga kloka mödrar, och därefter exemplariska fäder.”6
Kärlek till undervisning och lärdom
Som tonåring och ung vuxen visade David O McKay en oerhörd förmåga inom många områden, bland annat studier, idrott, musik, offentliga tal och ledarskap. Även om det enligt min mening nästan är omöjligt att avgöra vad han var bäst på, så ligger undervisning nära toppen.
År 1889, vid 15 års ålder, kallades han att verka som sekreterare i Söndagsskolan i sin församling, ett ämbete han innehade i fyra år varefter han kallades att verka som lärare i Söndagsskolan. Samtidigt med hans arbete som söndagsskollärare, verkade han som lärare och rektor vid Huntsville grundskola — innan han fick sin universitetsutbildning.
Redan med en hel del erfarenhet i bagaget studerade han vid University of Utah från 1894 till 1897 och utexaminerades med högst betyg i årskursen och med ett erbjudande om att undervisa i Salt Lake County. Efter sin examen fick han emellertid en annan möjlighet att undervisa. Han kallades att verka som missionär på Brittiska öarna, en kallelse han fullgjorde mellan 1897 och 1899.
Hans proselyteringsupplevelser innefattar ett flertal utomhusmöten då han och andra missionärer predikade evangeliet i gathörn eller på andra offentliga platser och delade ut traktat, eller broschyrer, till personer som tog emot dem. Som hans missionsdagbok vittnar om, var varje möte en unik upplevelse. Efter ett särskilt besvärligt utomhusmöte, skrev äldste McKay: ”Jag har upphävt tusen suckar!” Efter ett mer lyckat möte, skrev han: ”Jag hade flera intressanta samtal. Nästan alla som tog ett traktat förra veckan verkade glada att få det här. Det var flera som frågade när vi skulle ha möte igen.”7
År 1898, när han översåg missionsarbetet i Skottland, skrev han en artikel till en dagstidning i Glasgow för att vederlägga kränkande information som tidningen hade publicerat om kyrkan. Vid det tillfället, och i andra liknande situationer som han ställdes inför som missionspresident 20 år senare, hade han framgång med sina brev till redaktören tack vare sin milda ton och väl övervägda undervisning.8
Kort efter det att han avlösts från sin mission började han verka som medlem av Söndagsskolans kommitté i Webers stav. Han hade fått i uppgift att omorganisera och ge ny livskraft åt lektionerna genom att arbeta med lärarna och revidera undervisningsmaterialet. Efter sex års verksamhet i Webers stav blev han andre assistent till superintendenten för Söndagsskolan på generalnivå, som vid det tillfället var president Joseph F Smith. Han blev förste assistent 1909 och 1918 blev han superintendent.
Under sitt tidiga arbete med Söndagsskolan arbetade han också i offentliga skolor. Han undervisade vid Weber Stake Academy i Ogden i Utah, en skola som nu heter Weber State University, och han utnämndes senare till rektor för skolan. En av hans elever, Joseph Anderson — senare medlem i de sjuttios råd — minns: ”Vi blev alla förtjusta i honom. Och han engagerade sig så mycket i ämnet att han ibland inte ens hörde när klockan ringde.”9
Han hävdade starkt att all utbildning bör fostra en kristen karaktär. ”Sann utbildning”, sade han, ”försöker inte bara göra män och kvinnor till goda matematiker, skickliga lingvister, djupsinniga vetenskapsmän eller briljanta litterära begåvningar, utan också till ärliga personer med dygd, måttlighet och broderlig kärlek. Den försöker frambringa män och kvinnor som lovordar sanning, rättvisa, visdom, generositet och självkontroll som de främsta kännetecknen på ett framgångsrikt liv.”10
Han fortsatte undervisa om evangeliet hela sitt liv, men hans heltidsarbete i de offentliga skolorna avslutades 1906 när han kallades att bli apostel vid 32 års ålder.
Make och far
David O McKays äktenskap med Emma Ray Riggs inleddes den 2 januari 1901 och var en källa till glädje för honom. Det blev ett föredöme för alla. När president McKay undervisade om framgångsrika äktenskap, förkunnade han:
”Jag skulle vilja uppmana till ständig uppvaktning , och tillämpa detta på vuxna människor. Alltför många har kommit till vigselaltaret och betraktat vigselceremonin som slutet på uppvaktningen istället för början på en evig uppvaktning. Låt oss inte glömma bort att under hemlivets bördor — och de kommer — är ömma ord av uppskattning och artiga handlingar ännu mer uppskattade än under uppvaktningstidens ljuva dagar och månader.”11
President McKay levde som han lärde — han skrev kärleksdikter till sin hustru på hennes födelsedag, höll upp bildörren åt henne och hälsade och tog farväl med en ömsint kyss. En gång när president och syster McKay reste genom Kalifornien närmade sig en pojke som hade iakttagit dem henne och sade, medan han pekade på president McKay: ”Jag tror att farbrorn där borta älskar dig.”12
Familjen McKays sju barn har dragit förmån av föräldrarnas rättfärdighet och kärlek till varandra. En av deras söner, David Lawrence McKay, sade: ”Våra föräldrars förväntningar var den stig som vi hade att följa, och vår kärlek till dem utgjorde en oemotståndlig motivation för oss att vandra på denna stig. Vi lärde oss att älska dem eftersom de först älskade varandra och oss så innerligt.”13
Tjänande i de tolv apostlarnas kvorum och i första presidentskapet
Äldste McKay, som kallades att bli apostel i april 1906, höll sitt första generalkonferenstal under den sista sessionen av oktoberkonferensen samma år. Med ord som återspeglade hans önskan att tjäna, sade han: ”Som medlemmar av kyrkan … tror jag att vi bör gå hem, beslutsamma att utföra det ansvar som ligger på oss. Inte bara för att dessa bröder har uppmanat oss att göra det, utan för att vi har en stark önskan att göra det.”14
År 1920, i en ålder av 47 år, kallades äldste McKay av första presidentskapet att under ett år besöka och stärka grenar och missioner i kyrkan runtom i världen. Denna resa förebådade på många sätt betoningen på det globala i hans presidentskap. Han och hans medresenär, Hugh J Cannon, president för Liberty stav i Salt Lake City, reste omkring 9 500 mil och fick kunskap som förberedde kyrkan för ytterligare världsomfattande tillväxt.
Kort efter att ha återvänt från sin ett år långa mission kallades han att ta med sig familjen till England och presidera över den europeiska missionen. Under denna tid myntade han uttrycket ”varje medlem en missionär”. Han sade: ”[Varje medlem] har ansvaret att föra någon: en mor, en far, granne, en medarbetare, vän, i kontakt med evangeliets budbärare … Och personlig kontakt är vad som kommer att påverka dessa undersökare … Det är vad du är, inte vad du låtsas vara, som får människor att bli undersökare.”15
1934 kallades han att verka i första presidentskapet som rådgivare till president Heber J Grant. År 1945 kallades han att bli rådgivare åt president George Albert Smith. Under dessa år fick han värdefull erfarenhet och hade avsevärda administrativa och kyrkliga ansvar.
På våren 1951 gav sig president och syster McKay iväg från Salt Lake City på en mycket välbehövlig semester. Men under den första natten vaknade president McKay med en tydlig känsla av att de borde återvända till kyrkans huvudkontor, vilket de gjorde morgonen därpå. Inom några veckor fick president Smith ett slaganfall och gick bort.16
Profet och president för en världsomfattande kyrka
I april 1951, efter att ha verkat i första presidentskapet i 17 år, blev David O McKay kyrkans nionde president. Vid den tiden hade kyrkan drygt en miljon medlemmar och åtta tempel i verksamhet (alla i Förenta staterna, Hawaii och Kanada).
President McKay var besluten att få se kyrkan fortsätta växa över hela världen. Missionsarbetet var nyckeln i denna ansträngning. År 1952 introducerade första presidentskapet den första officiella proselyteringsplanen för heltidsmissionärer. År 1961 sammankallade president McKay det första världsomfattande seminariet för alla missionspresidenter, som fick undervisning om vikten av exempel och vänskap i missionsarbetet. Han betonade konceptet ”varje medlem en missionär”.
President McKay kände att en annan nyckel till kyrkans tillväxt var att han personligen stärkte medlemmarna runtom i världen. Som kyrkans president sade han följande i ett konferenstal: ”Må Gud välsigna kyrkan. Den är världsomfattande. Dess inflytande bör påverka samtliga nationer. Må hans Ande påverka människor överallt och fylla deras hjärtan med välvilja och frid.”17 Mellan 1952 och 1963 besökte han medlemmarna i Europa flera gånger och han reste till Sydafrika, Sydamerika och Söderhavsöarna.
Han önskade också göra templets välsignelser tillgängliga för fler medlemmar i kyrkan. Under sin verksamhet som president invigde han tempel i Bern, Schweiz, i Los Angeles, Kalifornien, i Hamilton, Nya Zeeland, i London, England och i Oakland, Kalifornien. Han skrev: ”Jag vill föra templet till folket”, och kände starkt att ”ett av de utmärkande kännetecknen för den återställda Jesu Kristi kyrka är den eviga naturen hos dess förordningar och ceremonier.”18
President McKay sågs som en betydelsefull andlig ledare runtom i världen. Under ett besök hos Nederländernas drottning år 1952 blev president och syster McKay bjudna på te. När de tackade nej på grund av religiösa orsaker, sade drottningen: ”Vill ni inte ens dricka en liten kopp te med Nederländernas drottning?” President McKay svarade: ”Vill [ni] be ledaren för en miljon tre hundra tusen människor göra någonting som han lär sitt folk att inte göra?” Hon svarade: ”Du är en stor man, president McKay. Jag vill inte be dig göra det.”19
Kyrkans medlemmar älskade att höra president McKay tala och bara vara nära honom. Trots alla hans plikter stannade han ofta kvar efter mötena tills han hade skakat hand med varje person. En medlem som närvarade vid invigningen av templet i London minns att hon fick ”köa oändligt länge” för att hälsa på profeten, men till slut var det hennes tur. ”Han fick var och en av oss att känna sig speciell, när vi så lätt bara kunde ha varit en av hundratals andra”, sade hon.20
President McKays hälsa började vackla under 1960-talet och fler rådgivare kallades till första presidentskapet för att hjälpa till med att föra verket framåt. Han fortsatte emellertid att stärka medlemmarna med sina konferenstal, ibland hållna av honom själv och ibland upplästa av en av hans söner.
Vid tiden för hans död i januari 1970 hade kyrkans medlemsantal nästan nått tre miljoner. President Joseph Fielding Smith, som efterträdde president McKay som kyrkans president, sade följande om denne man som så outtröttligt hade undervisat om familjen, självbehärskning, karaktär, missionsarbete och tro på Jesus Kristus: ”Han var en man med stor andlig kraft, en naturlig ledare för mänskligheten, och en man som var älskad av sitt folk och hedrad av världen. Det kommer alltid att finnas människor som lovordar hans namn.”21
President Hugh B Brown, som verkade som förste rådgivare till president McKay, sade om hans liv: ”President McKay har levt ett kristuslikt liv så gott som det är mänskligt möjligt för någon att göra. Han fann att svaret på det mänskliga hjärtats önskan om fullhet ligger i att leva osjälviskt och att visa kärlek. Han bevisade sanningen i Kristi paradoxala ord: ’Den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.’ Han var en sann Herrens tjänare. Han levde som han lärde.”22
Wade Murdock är medlem i South Jordans tredje församling, South Jordans stav, Utah.