JAG? GE EN VÄLSIGNELSE?
”Vad skulle jag säga?” undrade jag.
G er du välsignelsen om hon vill att du ska göra det?” frågade Jacob i andra änden av telefonlinjen. Jacob, min hemlärarkamrat, förklarade att en av personerna vi besökte ville ha en välsignelse. ”Vad skulle jag säga i en välsignelse?” undrade jag. Jag var bara 18, och jag hade precis blivit äldste och flyttat hemifrån för att gå på universitet. Jag hade förberett mig hela mitt liv för att ta emot melkisedekska prästadömet, men jag hade aldrig tänkt på när jag verkligen skulle få använda det.
Jag tvekade, svalde hårt, och hörde sedan mig själv motvilligt säga ja. Så snart jag insåg vad jag hade sagt, kortade jag av ordet så mycket att det knappt hördes. Jag hade inte tänkt säga det, men på något sätt hoppade det ut ur munnen.
”Jättebra!” hojtade den entusiastiska rösten. ”Jag är hos dig om några minuter.”
Jag stod kvar vid telefonen i min källarvåning och funderade på om jag skulle ringa tillbaka till Jacob och säga att jag inte kunde göra det. Då kom jag ihåg min pappa. Alltid när han skulle ge en välsignelse så gick han först tyst in i ett annat rum och bad. Han sade alltid, ”ett ögonblick”, och gick sedan och bad en bön utan att någon märkte det. Men jag hade lagt märke till det.
Ensam som jag var i lägenheten, knäböjde jag vid soffan. Jag böjde ner huvudet och började be: ”Himmelske Fader, jag kanske ska ge en välsignelse om några minuter och jag har aldrig gjort det förut. Om det är din vilja så hjälp mig så att jag inte har några egna tankar, och hjälp mig att veta genom Anden vad jag ska säga.”
När jag ställde mig upp hade jag en fridfull känsla som sade mig att jag var värdig och att Anden skulle tala om för mig vad jag behövde säga när jag behövde säga det. Jag visste inte vad jag skulle säga, men det verkade inte ha någon betydelse.
En stund senare satt Jacob och jag iklädda kostym och slips hemma hos den unga kvinnan som vi brukade besöka. Vi pratade några minuter om hur det gick för henne. Hon hade det jobbigt och hoppades att en prästadömsvälsignelse skulle hjälpa.
”Vem vill du ska ge välsignelsen?” frågade Jacob.
Hon vände sig mot mig. ”Vill du ge välsignelsen?” frågade hon.
”Ja”, svarade jag, utan att korta ner ordet den här gången.
Vi hämtade en vit metallstol från köksbordet och satte den i mitten av rummet. När jag lade händerna på hennes huvud upprepade jag tyst min bön om att jag skulle veta vad jag skulle säga. Jacob lade sina händer på mina och jag började tala: ”Med det heliga melkisedekska prästadömets myndighet, lägger vi våra händer på ditt huvud och ger dig en välsignelse …”
Så snart jag hade sagt de orden så visste jag vad jag skulle säga. Hon hade berättat om sina problem och några av orden som kom till mitt sinne handlade om dessa problem. Men några av orden handlade om sådant som hon inte ens hade nämnt. Det var inte som om jag i förväg tänkte på vad jag skulle säga; orden bara kom till mitt sinne. Det var inga ord som jag hade hört min pappa eller kamrat använda. Jag kunde känna att Anden talade om för mig vad jag skulle säga.
När välsignelsen var över tittade hon upp med tårar i ögonen och tackade mig. Jag insåg att jag också hade tårar i ögonen, och jag tackade tyst min himmelske Fader. Han inspirerar verkligen värdiga prästadömsbärare. Jag lärde mig den sanningen därför att jag hade förberett mig att vara värdig att ta emot och använda melkisedekska prästadömet.
Brad Larsen tjänar på heltid i Mexicomissionen Tuxtla Gutiérrez.