Små medel
Jag blev medlem i kyrkan när jag gick på gymnasiet och jag var den enda medlemmen i min familj. Jag tyckte det var svårt med övergången till ett liv i kyrkan och många av aktiviteterna och kallelserna kändes främmande. Så när jag ombads att bli besökslärare för första gången under andra året i gymnasiet så hade jag lite svårt att förstå exakt vad det innebar. Min kamrat var en trofast ung mor, syster Bray (namnen har ändrats), och det var lätt för mig att låta henne bestämma tider, leda våra besök och visa omsorg om våra systrar. Särskilt en syster visade sig vara mer av en utmaning än de andra. Cassie var mindre aktiv, hon bodde tillsammans med sin pojkvän och väntade sitt första barn. Hon verkade alltid vara ledsen eller bekymrad.
En söndag bad grenspresidenten oss att bjuda in alla på vår besökslista till en missionärsbrasafton samma kväll. ”Inga problem”, tänkte jag. ”Syster Bray ringer till Cassie.” Jag tittade runt i kapellet. Syster Bray var bortrest den söndagen och kunde inte ringa några samtal.
När jag kom tillbaka till min lägenhet efter kyrkan kände jag en maning från Anden: ”Ring till Cassie.” Jag vägrade bestämt. Hon skulle säkert inte komma även om jag ringde. Ännu en gång kände jag Andens starka maning: ”Ring till Cassie!” Jag vägrade igen. Till slut blev Anden omöjlig att ignorera och jag ringde motvilligt — bara för att komma till Cassies telefonsvarare. ”Där ser du”, tänkte jag. ”Jag visste att det inte skulle göra någon nytta.” Jag lämnade ett meddelande och berättade för Cassie och hennes pojkvän Will att det skulle vara en brasafton samma kväll och att vi skulle bli glada om de kom.
Det var många som hade kommit till brasaftonen, men Cassie och Will var inte bland dem. ”Jag visste att de inte skulle komma”, tänkte jag lite självbelåtet. När det bara var 10 minuter kvar av brasaftonen blev jag förvånad över att se Cassie och Will komma in i kapellet. Missionärerna ställde sig tyst upp och gick iväg med dem. ”Tänka sig!” sade jag till mig själv.
Strax efter det kom jullovet och jag gick till min hemmaförsamling under julhelgen. En månad senare när jag hade kommit tillbaka till universitetsförsamlingen, kom en av medlemmarna fram till mig och frågade entusiastiskt om jag skulle komma på dopet samma kväll. ”Javisst”, sade jag, ”men vem är det som ska döpas?” Systern svarade: ”Will, Cassies make.” Make? Jag letade reda på Cassie så fort jag kunde.
När jag såg Cassie och Will gratulerade jag dem till deras vigsel och Wills dop och frågade hur allt hade gått till. ”Kommer du ihåg den där brasaftonen som du inbjöd oss till?” svarade Cassie. ”Vi kom dit sent så äldsterna tog oss till ett annat rum och visade oss en video. Will tyckte så mycket om den att han bad att få höra diskussionerna. Vi gifte oss, och idag ska Will döpas.” Jag blev ödmjukad och skämdes, men ändå kände jag stor förundran över vår himmelske Faders kärlek till alla sina barn.
Men det är inte slutet på berättelsen. För inte så länge sedan fick jag möjlighet att återvända till min universitetsförsamling efter att ha varit borta i sex år. Jag var glad över att se många bekanta ansikten och att presentera mina gamla vänner för min make och två barn.
När jag gick genom foajén såg jag någon som jag tyckte att jag kände igen men som såg annorlunda ut på något sätt. ”Känner inte jag dig?” sade jag. ”Jo, det är jag som är Cassie. Du var min besökslärare. Du kommer väl ihåg Will?” Hon pekade på mannen som stod till vänster om henne och ropade på två barn i korridoren. ”Och det här är våra två barn.” Hon såg ut att vara lycklig, fridfull och ha gott självförtroende. Hon sade att hon verkade i Primärs presidentskap. ”Har ni haft möjlighet att komma till templet?” frågade jag. ”Vilket?” frågade hon med ett leende. ”Det i Chicago, Detroit eller Nauvoo? Vi har besökt dem alla.”
Detta möte påminde mig åter om ”att medelst små och enkla medel uträttas mycket stort” (Alma 37:6) — till och med något så enkelt som ett telefonsamtal.
Shannon Vanderspool Watson är medlem i Lake Villa andra församling, Buffalo Grove stav i Illinois.