Diakonernas kvorum
Den första i en serie artiklar om prästadömets kvorum och deras syften. Här delger medlemmarna av presiderande biskopsrådet några tankar om diakonernas kvorum.
Varför organiserar kyrkan 12 och 13 år gamla unga män i kvorum för diakoner?
Bishop H David Burton, presiderande biskop (ovan i mitten): En mycket viktig anledning är för att effektivisera användandet av prästadömets nycklar. Prästadömets nycklar ger myndighet till dem som presiderar att ge vägledning och välsigna liv. Presidenten för kvorumet använder dessa nycklar för att välsigna kvorummedlemmarna och de personer som kvorummedlemmarna tjänar.
Biskop Richard C Edgley, förste rådgivare i presiderande biskopsrådet (ovan, till vänster): Äldste L Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum sade under det världsomfattande ledarutbildningsmötet i juni 2003 att ett kvorum är tre saker. Det är en klass, det är ett brödraskap och det är en hjälporganisation. (Se ”Stavens administration”, s 6; se också Stephen L Richards, Conference Report, okt 1938, s 118.) Kvorumen för samman de unga männen så att de kan uppfylla dessa tre syften. Jag tror att mycket av ledarskapsbetoningen i kvorumen ligger på klassrummet och inte så mycket på brödraskapet eller hjälpaspekterna. Dessa andra aspekter är viktiga.
Biskop Burton: Klassrummet är mycket viktigt, men det är ”teorin” som lärs ut där. ”Laboratoriet” där vi tillämpar denna teori är tjänande utanför klassrummet. Huvudbetoningen bör ligga på hur de unga männen utför sina plikter. (Se L&F 20:57, 59, 60.)
Vilken roll bör den rådgivande i diakonernas kvorum ha?
Biskop Keith B McMullin, andre rådgivare i presiderande biskopsrådet (ovan, till höger): Ett sätt att utvidga brödraskapet och tjänandeaspekten i kvorumet är att ikläda kvorumpresidenten sin rätta roll. Vi har en tendens att ge den rådgivande i diakonernas kvorum mer myndighet än kvorumpresidenten.
Biskop Burton: Den rådgivande behöver utveckla förmågan att hålla sig mer i bakgrunden och på något sätt mana de unga männen att utföra sina plikter utan att han blir den verksamma presidenten för kvorumet. Alltför ofta är kvorumet en direkt avspegling av dess nuvarande rådgivande.
Biskop McMullin: Enligt min mening gör diakonernas kvorum ofta bara det som den rådgivande förväntar av dem. När de rådgivande förstår vad det innebär att upplyfta och välsigna de unga männen i deras prästadömsämbete, så kommer vi att få se stor kraft. Men så länge vi ser diakonerna som pojkar som behöver underhållas genom någon slags aktivitet som är oväsentlig för deras prästadöme, då är det där som våra unga män har en tendens att förbli.
Biskop Edgley: Tänk på vad som skulle kunna hända i ett kvorum med diakoner om det fanns tillräckligt med stolar i klassrummet för alla medlemmar i kvorumet, inte bara för dem som kommer regelbundet, och om det på baksidan av varje stol satt ett namn på en kvorummedlem. De tomma stolarna skulle då bli mycket tydliga för kvorumpresidentskapet. Det är ett exempel på vad som kan göras för att engagera kvorumpresidentskapet och stärka kvorumets känsla för behovet att nå ut till andra.
Hur kan vuxna ledare och rådgivande hjälpa diakonerna att få andliga upplevelser när många av en diakons plikter kan kännas rutinmässiga?
Biskop Edgley: Ungdomarna behöver bli ledda till andliga upplevelser i den åldern. Upplevelserna kommer inte av sig själva. Jag minns när min far tog med mig för att få se när en mindre aktiv medlem fick en prästadömsvälsignelse. Jag kunde inte delta på annat sätt än att vara där och känna Anden, men min pappa hade förklarat förordningen för mig och lett mig till den andliga upplevelsen.
Biskop McMullin: Det finns inget rutinmässigt med att dela ut sakramentet — när man är andligt upplyst. Om en diakon på ett andligt sätt blir undervisad om brödet och vattnet och vad de betyder för honom personligen och för alla andra som för dessa emblem till läpparna, då blir sakramentet en helig upplevelse varje sabbatsdag. (Se 3 Nephi 18:5–6; L&F 20:77, 79.) Men det typiska som jag ser hos våra bärare av aronska prästadömet är att de bekymrar sig mer för vilka bänkrader de ska dela ut sakramentet till eller vem de ska dela ut sakramentet till först på förhöjningen. På så sätt kan det bli rutinmässigt och förlora sin speciella karaktär. Om en rådgivande undervisar om de administrativa detaljerna i god tid, så blir inte detaljerna distraherande.
Vilka är de största svårigheterna som diakonerna möter idag, och vad kan ett kvorum göra för att hjälpa dem?
Biskop Edgley: Den största svårigheten för en diakon är att känna samhörighet, att hitta sig själv och känna att han är betydelsefull. Vi börjar förlora unga män i diakonåldern. De går dit där de känner sig accepterade, och när man till exempel tittar på drogkulturen, så accepterar den dem alltid. Vi måste få dem att känna sig accepterade i rätt miljö, med de rätta vännerna — och det är i kvorumet. De behöver känna samhörighet, trygghet och att de är betydelsefulla. Det är det som är brödraskapets sida av kvorumet.
Biskop Burton: Vi måste tänka på att aronska prästadömet i all bemärkelse är ett förberedande prästadöme. Alltför ofta blir det ett slutmål i sig. Om våra rådgivande och biskopar kommer ihåg att det här är en förberedelse för livet och för melkisedekska prästadömet, så kanske vi kan koncentrera oss på att förbereda unga män för det högre prästadömets frälsande förordningar.