Att förlora kärleken … och ta den tillbaka

ANONYM

Nyckeln till att rädda mitt äktenskap var att lära mig se min man som Frälsaren såg honom.

Enligt världens synsätt är det lätt att bli kär. Tråkigt nog kan det också vara lätt att förlora kärleken. Men att åter bli kär efter att ha förlorat kärleken är mycket svårt. Det är inget som bara händer, man måste kämpa för det. Det kan vara en lång, svår resa, men den är mycket givande. Det vet jag av egen erfarenhet.

”Himmelske Fader, jag vet inte vad jag ska göra!” Jag hade rusat ut ur huset efter ett särskilt otrevligt gräl med min man. Det var november och mycket kallt. Jag sprang ut utan vare sig skor eller kappa, men jag var så arg att jag knappast märkte det. Det förekom inga fysiska övergrepp i äktenskapet, men det verkade som om vi grälade hela tiden — eller åtminstone alltid när han var hemma — vilket inte var så ofta. Han jobbade sent nästan varje dag och verkade tillbringa resten av sin tid på golfbanan. Jag kunde inte klandra honom för det. Det var lika bedrövligt att vara hemma för honom som för mig. Där var jag alltså i kylan, med bara en tunn T-shirt och jeans på mig, och utgöt min förtvivlan till min himmelske Fader. Medan jag bad insåg jag att jag inte längre älskade min man. Jag tyckte inte om honom särskilt mycket heller.

Det kändes som om jag hade två valmöjligheter. Jag kunde lämna honom och ta ut skilsmässa, eller så kunde jag stanna kvar och vara olycklig. Inget av valen var särskilt tilltalande. Om jag lämnade honom skulle äktenskapet vara över och jag skulle vara tvungen att ge upp mitt hopp om en evig familj. Mina barn skulle få lida på grund av mitt beslut och de skulle tillbringa sin barndom i ett hem med bara en förälder.

Om jag å andra sidan stannade kvar, skulle jag blunda för det faktum att vi misslyckades i alla fall. Jag skulle inte få en evig familj, för vi var verkligen inte på väg till det celestiala riket. Mina barn skulle bli tvungna att bo i ett mycket olyckligt hem, eftersom mamma och pappa inte tyckte om varandra och knappt kunde titta på varandra utan att bli förnärmade.

”Himmelske Fader”, bad jag, ”inget av valen är bra. Tala om för mig vad jag ska göra.”

Då fick jag en ny tanke. Det rätta valet var något som jag hade bortsett från. Jag kunde stanna kvar, älska Mark (namnet är ändrat) och vara lycklig. Det verkade vara ett mycket bättre val. Fastän jag inte hade en aning om hur jag skulle kunna göra det, så gjorde tanken på att kunna få tillbaka min lyckliga familj att jag kände att jag kunde vända om och gå hem.

Under veckorna som följde försökte jag bli kär i Mark igen, men jag blev bara frustrerad. Jag misslyckades trots stora ansträngningar. Jag försökte vara trevligare mot honom. Men när jag lagade en fin maträtt som jag visste att han tyckte om så kom han hem sent. När jag gjorde små saker för honom som jag trodde var bevis på kärlek så märkte han det inte ens, vilket gjorde mig ännu argare. Trots alla mina ansträngningar genomgick han inte den mirakulösa förvandlingen som jag hade hoppats på. Efter tre veckor var jag närmare att ge upp än någonsin.

Jag gick åter till min himmelske Fader i bön. Jag skäms för att säga att det inte var den mest ödmjuka bönen. ”Det går inte”, meddelade jag honom. ”Mark är helt hopplös. Jag kan inte älska honom om han inte vill hjälpa till lite. Jag försökte och det fungerade inte.

Kan inte du hjälpa mig?” frågade jag. ”Kan du inte göra honom lite trevligare? Kan du inte ändra på honom?”

Nästan omedelbart fick jag en stark känsla: ”Ändra på dig själv .”

”Det är inte jag som är problemet”, tänkte jag. Det var jag säker på. Jag började räkna upp alla Marks odrägliga egenskaper som man bara inte kunde ignorera, så det var definitivt han som var problemet.

Återigen hörde jag i mitt sinne: ”Ändra på dig själv.”

”Okej”, bad jag, lite mer ödmjukt nu, ”jag ska, men jag vet inte hur. Snälla, hjälp mig. Tala om för mig vad jag ska göra.”

Varje dag bad jag och vädjade till Herren att vägleda mig. Jag knäböjde i många, långa böner och informerade honom om hur viktigt det här var. Jag försökte övertala honom att hjälpa mig, men ingenting hände.

Till slut fick jag lite insikt tack vare vår lärare i klassen Evangeliets lära. Under en lektion läste vi Moroni 7:47–48: ”[Denna] kärlek … är Kristi rena kärlek … Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta, att I mån vara fyllda med denna kärlek, som han har utgjutit över alla som äro hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare.”

Vi diskuterade vad kristuslik kärlek var. Det är den kärlek som Jesus Kristus har till var och en av oss. Jag insåg att Frälsaren känner till det goda hos var och en av oss. Han kan hitta något som är värt att älska hos alla.

Läraren gick tillbaka till skrifterna. ”Det står i vers 48 att denna kärlek är en gåva från Fadern som ges till oss. Kristuslik kärlek är inte något som man kan utveckla själv. Den måste ges till oss. Det kan vara en granne som gör oss arga eller någon du inte tycker om. Vad är problemet? Problemet är att vi inte har kristuslik kärlek till personen i fråga. Hur får vi den? Vi behöver ’be till Fadern av allt hjärta’ att han ska ge oss kärlek till den personen. Vi behöver be att vi ska kunna se personen genom Frälsarens ögon, så att vi kan se honom eller henne som god och älskvärd.”

Det var mitt svar. Om jag kunde se Mark ur Frälsarens perspektiv, så kunde jag inte låta bli att älska honom. Det verkade vara så enkelt, mycket enklare än något annat som jag hade försökt göra dittills. Jag skulle bara be om att få kristuslik kärlek, Gud skulle ge den till mig och så skulle problemet vara löst. Men jag borde ha vetat att min himmelske Fader krävde åtminstone lite ansträngning från min sida.

Jag knäböjde i bön den kvällen och bad om kristuslik kärlek till min man. Jag bad om att få känna en del av den kärlek som Jesus Kristus hade till Mark, och se det goda hos honom som han kan se. Sedan fick jag en tydlig tanke att jag redan borde känna till en del goda sidor hos Mark och att jag skulle räkna upp dem. Jag tänkte en lång stund. Jag hade inte fokuserat på några goda sidor på mycket länge. Till slut sade jag: ”Han såg fin ut idag.” Jag kände mig manad att säga en sak till. ”Han tar ut soporna när jag ber honom om det.” En till. ”Han arbetar hårt.” En till. ”Han är bra med barnen.” En till. Jag kunde inte komma på något mer.

Nästa kväll innan jag lade mig, bad jag om att känna kristuslik kärlek och kände mig åter manad att säga bra saker om Mark. Det var svårt. Jag var inte van vid att tänka på det positiva. Jag var van vid att katalogisera alla hans fel så att jag kunde rätta till dem.

Snart insåg jag att jag hade sagt bra saker om honom varje kväll ett tag och bestämde mig för att det skulle vara mycket lättare om jag lade märke till dem under dagarna. Nästa dag iakttog jag honom noga och fann 10 goda saker hos honom — ett nytt rekord! Det blev mitt mål: 10 goda saker innan jag gick till sängs. Under bra dagar var det lätt. Under dåliga dagar var de sista tre något liknande ”hans hår såg bra ut” eller ”jag tyckte om jeansen han hade på sig”. Men jag gjorde det varje kväll.

Efter ett tag började jag tvinga mig själv att säga 10 positiva saker varje gång jag fick en negativ tanke. Med de oddsen tillät jag mig inte dröja kvar vid Marks fel så ofta.

Sakta började något underbart hända. Först började jag inse att Mark inte var så odräglig som jag en gång tyckt. Han hade många underbara egenskaper som jag hade förbisett eller glömt. För det andra så började Mark ändra på många av de olater jag hade varit på honom om så länge när jag inte tjatade på honom längre. Så snart jag slutade känna att jag måste ta ansvar för hans handlande, så började han själv ta på sig det ansvaret. Jag tyckte om att vara tillsammans med Mark och det fanns mer tid för han slutade arbeta så mycket.

Vi hade kommit så långt, men det fanns fortfarande ett problem: Jag kände ingen kärlek till Mark. Den fanns bara inte där. Jag längtade efter den gemenskapen, känslan av att vi hörde ihop. Jag hade bett varje dag i fem månader om att få känna den kärlek som Kristus kände för honom. Jag vädjade ännu ivrigare till Gud att ge mig kärlek till Mark. ”Jag är glad för våra framsteg” sade jag till Herren. ”Vår familj är starkare än någonsin. Om det här är det bästa jag kan få, så är jag nöjd. Men om jag bara kunde älska Mark lite, så vore det den underbaraste välsignelsen jag kunde få.”

Jag minns tydligt när den välsignelsen kom. Vi spelade spel hemma hos mina föräldrar en kväll. Jag tittade på Mark på andra sidan bordet och plötsligt, som från ingenstans, kom den starkaste, intensivaste, innerligaste kärlek jag någonsin känt över mig med en nästan fysisk styrka. Mina ögon fylldes med tårar och jag förundrades över de starka känslorna. Där, på andra sidan bordet, satt min eviga livskamrat, som jag älskade mer än ord kan uttrycka. Hans oändliga värde var så framträdande att jag inte kunde förstå hur jag någonsin hade kunnat bortse från det. Jag kände till en viss grad vad Frälsaren kände för min Mark, och det var härligt.

Det har gått flera år sedan den där speciella kvällen, och minnet av den gör mig fortfarande tårögd. Det är skrämmande att tänka att jag nästan gav upp, nästan gick miste om denna upplevelse.

Mitt äktenskapet är mycket bra nu — inte fullkomligt, men mycket, mycket bra. Jag vägrar att låta min kärlek glida mig ur händerna igen. Jag anstränger mig medvetet varje dag att ge näring åt min kärlek till Mark. Och jag känner djup tacksamhet mot en tålmodig, kärleksfull himmelsk Fader som hjälpte mig att ändra på mig själv.