BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET

En rak och stadig kurs

PRESIDENT GORDON B HINCKLEY

Tiden som våra förfäder talat om är här för oss som lever nu, i början av 2000-talet. Detta är en tid för uppfyllelse av profetior, och jag är tacksam, liksom ni är, för att jag får vara en del av detta mäktiga, underbara verk som har gott inflytande på så många människor i så stora delar av världen.

Denna tillväxt är inte en seger för människan, den är ett bevis på Guds kraft. Jag hoppas att vi aldrig känner oss stolta eller skrytsamma över den. Jag ber att vi alltid ska vara ödmjuka och tacksamma.

Frukterna av den första synen

Detta verk inleddes med en högst anmärkningsvärd manifestation, då Fadern och Sonen en vårmorgon år 1820 visade sig för pojken Joseph Smith. Allt gott som vi ser i kyrkan idag är frukten av detta uppseendeväckande besök. Ett vittnesbörd om detta har berört miljontals hjärtan i många länder. Jag ger er även mitt eget vittnesbörd, som jag erhållit genom Anden, om att profetens beskrivning av denna underbara händelse är sann, att hans samtal med Gud den evige Fadern och den uppståndne Herren Jesus Kristus vid detta tillfälle var lika verkligt, personligt och förtroligt som han beskrev. Jag höjer rösten för att vittna om att Joseph var en profet, och att det verk som han var behjälplig till att föra fram är Guds verk.

Jag har kommit att uppskatta ett sammandrag som en av profetens medarbetare sammanställde av Joseph Smiths verk och en redogörelse för vår skyldighet att få hans verk att fortskrida. Orden, som i sin skönhet framstår som poesi, skrevs av äldste Parley P Pratt i de tolv apostlarnas kvorum 1845, mindre än ett år efter Josephs död:

”Han har organiserat Guds rike. — Vi skall utvidga dess välde.

Han har återställt evangeliets fullhet. — Vi skall sprida ut det över världen …

Han har tänt gryningen för härlighetens dag. — Vi skall få den att stråla i all sin glans.

Han var ’en av de små’ och blev talrik. Vi är små och skall bli ett stort folk.

Kort sagt, han rev loss stenen … vi skall få den att bli ett stort berg, som uppfyller hela jorden.”¹

Vi ser denna dröm gå i uppfyllelse bit för bit. Jag hoppas vi ska förbli trofasta till det heliga förtroende vi fått att bygga upp hans rike. Vår ansträngning innebär säkert lidanden och motgångar. Vi kan förvänta oss motstånd, både det direkta och det mer utstuderade.

Vårt bästa försvar

När verket går framåt kan vi vänta oss att motståndarens ansträngningar att hindra det ökar. Vi försvarar oss bäst på ett stillsamt sätt genom att lyda de lärdomar vi fått av dem vi understött som Guds profeter.

Profeten Joseph Smith gav oss instruktioner som är tillämpbara på den situation vi befinner oss i. Han sade: ”Gå ut i all ödmjukhet, var lugna, och undervisa om Jesus Kristus och hans korsfästelse. Strid inte med andra för deras tros skull, eller på grund av deras religion, utan håll en rak och stadig kurs. Detta är sagt som en befallning, och alla som inte åtlyder den kommer att nedkalla förföljelser över sina huvuden, medan de som lyder befallningen alltid skall vara fyllda av den Helige Anden. Detta uttalar jag som en profetia.”²

Jag skulle vilja ta några av orden i detta uttalande och skapa ett tema för oss som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga idag.

Jag ber att Herren ska inspirera oss att förstå visdomen i detta råd från profeten: Strid inte med andra, utan håll en rak och stadig kurs.

Håll en rak och stadig kurs

Vi lever i en tid med skiftande värderingar, en tid då normerna förändras och då vilseledande program blossar upp på morgonen och dör på kvällen. Vi ser det hos de styrande, vi ser det i den offentliga och personliga moralen, vi ser det i människors hem, vi ser det i kyrkorna, vi ser det också hos några av våra egna medlemmar som förirrat sig bort på grund av människors spetsfundigheter.

Överallt ser vi människor som famlar sig fram som i mörker, som kastar bort traditioner som gav styrka åt vårt samhälle, och som ändå inte finner en ny stjärna som kan leda dem rätt.

Jag minns den moraliska styrka som en japansk regeringsämbetsman hade som talade under invigningen av kyrkans paviljong vid världsutställningen 1970 i Japan. Han berömde varmt kyrkan för dess deltagande i utställningen och beklagade det avtagande inflytandet av religion i människornas liv i hans egen nation, med åtföljande förfall av normer och ideal.

Det verkar vara så överallt. För en tid sedan läste jag en tankeväckande artikel av Barbara Tuchman, en historiker som vunnit Pulitzer- priset. Hon sade: ”Om det finns något utmärkande för dagens ledare, så är det att det finns så många — hundratals listiga ledare — som är redo och ivriga att leda invånarna. De springer runt och samlar in allmänna åsikter och försöker vinna gehör hos så många som möjligt. Vi ser dem emellertid inte, vilket är mycket märkbart, stanna upp och säga: ’Detta är min uppfattning. Det här tänker jag göra och det här tänker jag inte göra. Så här kan man bete sig enligt mina normer och så där beter man sig inte. Detta är förträffligt och detta är skräp.’ Ledarna avsäger sig moraliskt ledarskap i den bemärkelsen att de har en allmän ovilja att säga vad de står för.”

Hon fortsatte: ”Av alla problem som vårt stackars … samhälle får ärva, är bristen på normer enligt min mening det största problemet och det har gett upphov till så mycket av vår oro och förvirring. Vi är inte tillräckligt säkra på oss själva för att göra anspråk på dem, hålla fast vid dem, och om det skulle behövas, om det gäller personer med maktposition, beivra dem. Vi tycks ha drabbats av en allmän och undergrävande motvilja mot att ta ställning för några värderingar, oavsett om det gäller moral, uppträdande eller estetik.”³

Även om normerna i allmänhet sviktar, finns det inga ursäkter om vi som tillhör kyrkan vacklar på samma sätt. Vi har normer — fasta, beprövade och effektiva. Vi går framåt i den utsträckning vi iakttar dessa normer. Vi hindrar vår egen utveckling och skämmer ut Herrens verk när vi åsidosätter dem. Vi har fått dessa normer av honom. Några kanske verkar lite föråldrade i vårt samhälle, men detta gör dem inte mindre giltiga, inte heller förminskar det värdet av dem när de tillämpas. Hur skarpsinnigt människan än kan resonera, hur bra och hur rimligt det än kan låta, kan det inte ersätta det som Gud i sin visdom förkunnat.

En gång hörde jag Hans Kindt, den kloke stavspatriarken i Milwaukee norra stav i Wisconsin, säga: ”Gud är inte någon celestial politiker som vill ha våra röster. I stället måste vi finna Gud, och vi måste lyda Gud.”

Det fina är att lydnad för med sig lycka. Den ger frid, den ger tillväxt — allt detta erhåller den enskilde — och hans eller hennes goda exempel inger respekt för den institution som de är en del av.

Ingen anledning att strida

Vi behöver aldrig stöta oss med vår omgivning för att vi håller fast vid dessa gudomligt givna normer. Det behöver inte uppstå några stridigheter. Om vi håller en rak och stadig kurs kommer vårt föredöme att bli det effektivaste argumentet vi någonsin kunnat framföra för det goda i den sak vi gemensamt arbetar för.

Herren har gett oss råd och befallningar om så många saker, att det aldrig behöver uppstå någon tveksamhet hos en medlem i denna kyrka. Han har satt upp riktlinjer för oss när det gäller vår personliga dygd, grannsämja, lydnad mot lagen, plikttrohet mot regeringen, sabbatsdagens helgande, måttlighet och avhållsamhet från sprit och tobak, betalning av tionde och offergåvor, vård om de fattiga, hem- och familjeliv, spridandet av evangeliet, för att bara nämna några av dem.

Det behöver inte bli några diskussioner eller stridigheter om någon av dem. Det finns inget effektivare sätt att främja detta verk än genom att hålla en rak och stadig kurs när vi tillämpar vår religion i vårt liv.

Det finns kanske de som försöker leda bort oss genom frestelser. Det finns kanske de som försöker förfölja oss. Andra kanske nedvärderar oss. Vi kanske blir förnedrade. Någon kanske smädar oss. Vi blir kanske utsatta för världens åtlöje.

Det finns personer, både inom kyrkan och utanför, som skulle vilja tvinga oss att ändra vår åsikt om en del saker, som om det anstår oss att orättmätigt ikläda oss den myndighet som endast tillhör Gud.

Vi önskar inte gräla med andra. Vi undervisar om ett fridens evangelium. Vi kan emellertid inte överge Herrens ord som det kommit till oss genom män som vi understött som profeter. Vi måste, för att än en gång citera de bekräftande ord som Barbara Tuchman rekommenderade, stanna upp och säga: ”Detta är min uppfattning. Det här tänker jag göra och det här tänker jag inte göra. Så här kan man bete sig enligt mina normer och så där beter man sig inte.”

Kanske kommer det tider då vi känner oss modfällda och mycket oroliga. Förvisso kommer det dagar för oss var och en då vi måste fatta beslut. Det har alltid varit så.

Pionjärernas exempel

Varje man och kvinna i denna kyrka känner till en del om det pris som våra förfäder fick betala för sin tro. Jag blir alltid påmind om detta närhelst jag läser berättelsen om Mary Goble Pay, min hustrus farmor. Jag skulle vilja återge en del av denna berättelse om en 13-årig flicka. Hon berättar om sin barndom i Brighton, denna vackra stad på Englands sydkust, där Sussex mjuka, gröna kullar sänker sig ned i havet.

Det var där som hennes familj blev döpt. Det blev naturligt för dem att omvända sig eftersom Anden viskade till deras hjärtan att det var sant. Det fanns emellertid kritiska släktingar och grannar och till och med pöbelhopar som förlöjligade dem och uppretade andra emot dem. Det krävdes mod, denna sällsynta egenskap som kallas moraliskt mod, att stå för sin tro och försvara den, att bli döpta och erkända som mormoner.

Familjen reste till Liverpool, där de tillsammans med omkring 900 andra steg ombord på segelfartyget Horizon .

När vinden tog tag i seglen sjöng de ”Farewell, My Native Land, Farewell” (Farväl, mitt fosterland, farväl). Efter sex veckor till havs — de hade då färdats samma sträcka som i dag tar sex timmar med ett jetplan — landsteg de i Boston och färdades sedan med ångloksdrivet tåg till Iowa City där de kunde skaffa den utrustning de behövde.

De köpte två oxspann, ett par kor, en vagn och ett tält. De blev anvisade att resa tillsammans med ett av handkärrekompanierna och bistå dem under vägen.

I Iowa City drabbades de också av sin första tragedi. Deras yngsta barn, knappt två år gammalt, dog av köld och utmattning och lades i en grav som ingen av familjemedlemmarna någonsin skulle besöka igen.

Jag skulle nu vilja låta er ta del av vad denna flicka på tretton år sade, genom att återge ett stycke ur hennes berättelse:

”Vi färdades mellan 2,5 och 4 mil om dagen … tills vi kom fram till Plattefloden … Vi hann ikapp handkärrekompanierna den dagen. Vi såg hur de tog sig över floden. Stora isflak flöt längs floden. Det var bistert kallt … Vi gick tillbaka till lägret och höll våra böner [och] … sjöng ’Kom, kom Guds folk, ej kamp och möda räds’. Jag undrade vad det var som fick min mor att gråta [samma kväll] … Morgonen därpå föddes min lillasyster. Det var den 23 september. Vi gav henne namnet Edith och hon levde i sex veckor och dog … [Hon] begravdes då vi sista gången tog oss över Sweetwaterfloden.

[Det snöade kraftigt. Jag gick vilse i snön.] Mina fötter och ben förfrös. [Männen] gned mig med snö. De satte ned mina fötter i en spann med vatten. Det gjorde så hemskt ont …

När vi kom fram till Devil’s Gate (Djävulsporten) var det bistert kallt. Vi lämnade många av våra saker där … Min bror James … var lika frisk som någonsin tidigare när han gick och lade sig [den kvällen]. På morgonen var han död …

Mina fötter var förfrusna, likaså min bror Edwins och min syster Carolines … Det fanns inget annat än snö [snö överallt och en bister Wyoming-vind]. Vi kunde inte köra ner tältpinnarna … Vi visste inte vad det skulle bli av oss. [Sedan] en kväll kom en man till vårt läger och berättade att … Brigham Young hade skickat ut män med oxspann som skulle hjälpa oss … Vi sjöng sånger, några dansade och andra grät …

Min mor blev aldrig frisk … Hon dog mellan Lilla och Stora berget … Hon var 43 år gammal …

Vi kom till Salt Lake City klockan nio på kvällen den 11 december 1856. Tre av fyra överlevande hade frostskador. Min mor låg död i vagnen …

Tidigt nästa morgon kom Brigham Young … När han såg vårt tillstånd — våra förfrusna fötter och vår döda mor — rullade tårar nerför hans kinder …

Doktorn amputerade mina tår … Samtidigt klädde systrarna mor för graven … När de gjort i ordning mina fötter bar de oss … för att se vår mor för sista gången. Åh, hur stod vi ut? Hon begravdes samma eftermiddag …

[Jag har ofta tänkt på vad min mor sade innan vi lämnade England.] ’Polly, jag vill komma till Sion medan mina barn är små, så de kan växa upp med Kristi evangelium, för jag vet att detta är den sanna kyrkan.’”⁴

Som avslutning vill jag ställa denna fråga: Borde vi känna oss förvånade om vi kallas att utstå litet kritik, att offra något litet för vår tro, när våra förfäder fick betala ett så högt pris för sin?

Låt oss hålla en rak och stadig kurs, gå framåt och bygga upp Guds rike, utan att strida, utan att råka i dispyter, utan att stöta oss med någon. Om problem uppstår, låt oss handskas med dem på ett lugnt sätt. Låt oss övervinna det onda med det goda. Detta är Guds verk. Det kommer att fortsätta ge kraft åt världen, ha en god inverkan på oräkneliga tusentals hjärtan som tar emot sanningens budskap. Det finns ingen kraft under himlen som kan stoppa det.

Detta är min tro och detta är mitt vittnesbörd.

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE

Efter att under bön ha begrundat det här budskapet återger du det med hjälp av en undervisningsmetod som uppmuntrar familjemedlemmarna att delta. Här följer några exempel.

Hjälp familjemedlemmarna att lära sig den första meningen i profeten Joseph Smiths profetia utantill. (Se andra stycket under rubriken ”Vårt bästa försvar”.) Du kan berömma dem eller ge dem en liten belöning när de kan återge den ur minnet. Ge exempel på och diskutera vad det innebär att hålla en rak och stadig kurs enligt president Hinckley.
Vad säger president Hinckley om moralisk styrka när han citerar Barbara W Tuchman? (Se fjärde stycket under rubriken ”Håll en rak och stadig kurs”.) Be familjemedlemmarna att spela en sketch om en situation som kräver moralisk styrka. Du kanske behöver förklara för de mindre barnen att det innebär att man inte är rädd att göra det som man vet är rätt. Diskutera hur familjemedlemmarna kan vara fridsamma och ändå visa moraliskt mod.
Hur tror du att löftet som gavs till de rättfärdiga i profeten Josephs profetia uppfylldes i Mary Goble Pays liv? Diskutera president Hinckleys avslutande fråga. Hur kan vi leva mer trofast enligt profeten Josephs råd?