Förlåtelse
På något sätt kan förlåtelse, med kärlek och tolerans, åstadkomma underverk som inte kan ske på något annat sätt.
Min kära bröder och systrar, jag tackar min himmelske Fader för att han förlängt mitt liv så att jag får vara med under denna spännande tid. Jag tackar honom för möjligheten att tjäna. Jag har ingen annan önskan än att göra allt jag kan för att främja Herrens verk genom att tjäna hans trofasta folk och leva i fred med mina medmänniskor.
Nyligen reste jag runt jorden, över 4 000 mil, och besökte Alaska, Ryssland, Korea, Taiwan, Hongkong, Indien, Kenya och Nigeria, där vi invigde ett nytt tempel. Därefter invigde vi templet i Newport Beach i Kalifornien. Och jag har just varit i Samoa för ytterligare en tempelinvigning, ytterligare 1 600 mil. Jag tycker inte om att resa, men jag vill komma ut bland vårt folk för att visa uppskattning och ge uppmuntran och vittna om Herrens gudomliga verk.
Jag tänker ofta på en dikt som jag läste för länge sedan. Den låter så här:
Låt mig bo i ett hus vid vägens kant
där mänskor passerar var dag —
goda och onda om varann,
mänskor som du och jag.
Håna och smäda vill jag ingen där,
ej fördöma en enda en.
Låt mig bo i ett hus vid vägens kant
och vara människors vän.
(Sam Walter Foss, ”The House by the Side of the Road”, Masterpieces of Religious Verse [1948], red James Dalton Morrison, s 422)
Det är så jag känner mig.
Åldern påverkar människan. Den tycks göra henne mer medveten om behovet av vänlighet och godhet och överseende. Hon önskar och ber att människor ska leva tillsammans i fred, utan krig och stridigheter, gräl och konflikter. Hon blir alltmer medveten om betydelsen av Återlösarens stora försoning, om djupet av hans offer och om tacksamhet mot Guds Son som gav sitt liv för att vi skulle få leva.
Jag vill i kväll tala om förlåtelse. Jag tror att det är den kanske främsta dygden på jorden, och säkerligen den som behövs mest. Det finns så mycket elakhet och misshandel, intolerans och hat. Det finns så stort behov av omvändelse och förlåtelse. Det är den stora princip som betonas i all skrift, både forntida och nutida.
Inte någonstans i våra heliga skrifter finns det en vackrare berättelse om förlåtelse än berättelsen om den förlorade sonen i det femtonde kapitlet av Lukas. Alla bör då och då läsa och begrunda den.
”Men när [den förlorade sonen] hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd.
Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.
Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.
Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält.
Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare.
Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom.
Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk 15:14–21)
Fadern lät förbereda en stor festmåltid, och när hans andre son beklagade sig, sade han: ”Nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men han har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.” (Luk 15:32)
När någon har syndat och har omvänt sig och fått förlåtelse, då har den syndaren, som var förlorad och död, bokstavligen återfunnits och fått liv.
Hur underbara är inte nådens och förlåtelsens välsignelser.
Marshallplanen efter andra världskriget med miljontals dollar i gåva hjälpte till att få Europa på fötter.
I Japan, efter samma krig, såg jag stora stålverk. Pengarna till dem fick jag veta hade kommit från Amerika, Japans forna fiende. Så mycket bättre världen är tack vare att en storsint nation förlät sina forna fiender.
I Bergspredikan sade Herren:
”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand.
Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.
Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också.
Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom.
Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän.
Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.” (Matt 5:38–44)
Det är mycket starka ord.
Tror ni verkligen att ni kan lyda den uppmaningen? Det är Herrens egna ord och jag tror att de gäller var och en av oss.
De skriftlärda och fariseerna kom till Jesus med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott, för att snärja honom.
”Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken.
När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: ’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’
Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.
När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.
Jesus reste sig upp och sade till henne: ’Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?’
Hon svarade: ’Nej, Herre, ingen.’ Då sade Jesus: ’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” (Joh 8:6–11)
Frälsaren lärde att vi ska lämna de nittionio för att finna det förlorade fåret, för att bringa förlåtelse och återställelse.
Jesaja sade:
”Tvätta er och gör er rena. Tag bort era onda gärningar från mina ögon. Sluta att göra det som är ont.
Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättvisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” (Jes 1:16–18)
Frälsarens stora kärlek kom till uttryck när han döende och i vånda ropade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)
I vår tid har Herren i en uppenbarelse sagt:
”Därför säger jag eder, att I skolen förlåta varandra, ty den som icke förlåter sin broder hans försyndelser är fördömd inför Herren, ty en större synd vilar på honom.
Jag, Herren, förlåter vem jag vill, men av eder fordras det, att I skolen förlåta alla människor.” (L&F 64:9–10)
Herren har gett ett stort löfte. Han sade: ”Se, den som omvänder sig från sina synder får förlåtelse, och jag, Herren, kommer icke ihåg dem mera.” (L&F 58:42)
Det finns så många i vår tid som är ovilliga att förlåta och glömma. Barn gråter och hustrur sörjer därför att fäder och makar fortsätter att dra upp små brister som i själva verket är utan betydelse. Och det finns också många kvinnor som gör en höna av varenda liten förarglig fjäder i ord eller handling.
För en tid sedan klippte jag ut en spalt i Deseret Morning News som skrivits av Jay Evensen. Med hans tillåtelse citerar jag från den. Han skrev:
”Hur skulle du känna mot en tonåring som bestämde sig för att kasta en tiokilos djupfryst kalkon från en bil i hög fart, rakt in i vindrutan på den bil du körde? Hur skulle du känna dig efter att ha utstått sex timmars operation där man lappat ihop ditt ansikte med metallplattor och andra metallvaror och så ha fått veta att du behöver år av terapi innan du kan återgå till ett normalt liv — och att du borde vara tacksam att du inte dog eller ådrog dig permanent hjärnskada?
Och hur skulle det kännas när du får veta att angriparen och hans kompisar hade kalkonen därför att de stulit ett kreditkort och gjort en meningslös shoppingrunda för skojs skull? …
Det här är det slags brott som fär politiker valda på löften om hårdare tag mot brottslighet. Det är sådant som får lagstiftare att bjuda över varandra i kampen om att bli först med att väcka en motion som ger hårdare straff om ett brott begås med användande av djupfryst fjäderfä.
New York Times citerade åklagaren som sade att det här är det slags brott där offren anser att straffet inte kan vara hårt nog. ’Inte ens dödsstraffet gör dem nöjda’, sade han.
Vilket gör det som hände så ovanligt. Offret, Victoria Ruvolo, en 44-årig före detta chef på en inkassobyrå, hade större intresse av att hjälpa sin 19-årige angripare, Ryan Cushing, än att utkräva något slags hämnd. Hon tjatade på åklagarna för att få upplysningar om honom, hans liv, hans uppväxt osv. Sedan insisterade hon på att man skulle erbjuda strafflindring mot erkännande. Cushing skulle sitta i fängelse i ett halvår och ha skyddstillsyn i 5 år om han erkände sig skyldig till allmänfarlig vårdslöshet.
Om han dömts för grovt övervåld — den anklagelse som bäst hade motsvarat brottet — kunde han ha fått fängelse i 25 år, och sedan kastats ut i samhället som medelålders, utan färdigheter eller utsikter.
Men det här är bara halva berättelsen. Resten av den, det som hände när det hela togs upp i rätten, är den anmärkningsvärda delen.
Enligt en skildring i New York Post gick Cushing dröjande fram till den plats där Ruvolo satt i rättssalen och viskade tårögd en ursäkt. ’Jag är så ledsen för vad jag gjort mot dig.’
Ruvolo ställde sig upp och offret och hennes angripare kramade om varandra och grät. Hon strök med handen över hans huvud och klappade honom på axeln medan han snyftade, och vittnen, bland dem en journalist på Times, hörde henne säga: ’Det är okej. Jag vill bara att du ska göra det allra bästa av ditt liv.’ Skildringar säger att förhärdade åklagare och till med journalister kämpade mot gråten.” (”Forgiveness Has Power to Change Future”, Deseret Morning News, 21 aug 2005, s AA3)
Vilken underbar berättelse, än underbarare därför att den är sann och den hände i gamla hårdhudade New York. Vem kan känna annat än beundran för denna kvinna som förlät den unge man som hade kunnat ta livet av henne?
Jag vet att jag talar om ett känsligt och ömtåligt ämne. Det finns förhärdade brottslingar som kanske måste spärras in. Det finns obeskrivliga förbrytelser, som överlagt mord och våldtäkt, som rättfärdigar stränga straff. Men det finns några som kunde hade räddats från långa undergrävande år i fängelse på grund av en överilad, dåraktig handling. På något sätt kan förlåtelse, med kärlek och tolerans, åstadkomma underverk som inte kan ske på något annat sätt.
Den stora försoningen var enastående som förlåtande handling. Försoningens omfattning övergår vår förmåga att till fullo förstå. Allt jag vet är att den ägde rum och att den var avsedd för mig och dig. Lidandet var så stort, våndan så intensiv att ingen av oss kan fatta det, när Frälsaren offrade sig själv som lösen för hela människosläktets synder.
Det är genom honom som vi får förlåtelse. Det är genom honom som vi får det säkra löftet att hela människosläktet kommer att ges frälsningens välsignelser och uppståndelse från de döda. Det är genom honom och hans stora överbryggande offer som vi ges möjligheten att genom lydnad få upphöjelse och evigt liv.
Må Gud hjälpa oss att bli lite vänligare, att ha mer överseende, vara mer förlåtande, mer villiga att gå den andra milen, att sträcka oss ner och resa dem upp som må ha syndat men som burit sådan frukt som hör till omvändelsen, att lägga bort gammalt groll och inte hysa det längre. Om detta ber jag ödmjukt, i vår Återlösares, Jesu Kristi heliga namn, amen.