Prästadömets myndighet i familjen och i kyrkan
Det finns många likheter och några skillnader i det sätt på vilket prästadömets myndighet fungerar i familjen och i kyrkan.
Mitt ämne är prästadömets myndighet i familjen och kyrkan.
I.
Min far dog när jag var sju år. Jag var äldst av tre små barn som min mor fick kämpa för att fostra på egen hand. När jag ordinerades till diakon berättade hon hur glad hon var att ha en prästadömsbärare i hemmet. Men mor fortsatte att leda familjen, även att välja vem av oss som skulle be när vi knäföll tillsammans varje morgon. Jag var förbryllad. Jag hade fått lära mig att prästadömet presiderade i familjen. Det måste vara något som jag inte visste om hur den principen fungerade.
På den tiden hade vi en granne som förtryckte och ibland misshandlade sin hustru. Han röt som ett lejon och hon hukade sig för honom som ett lamm. När de gick till kyrkan gick hon alltid några steg bakom honom. Detta gjorde min mor rasande. Hon var en stark kvinna som inte fann sig i ett sådant herravälde och var arg över att en annan kvinna blev behandlad på det sättet. Jag tänker på hennes reaktion när jag ser män missbruka sin auktoritet för att tillfredsställa sitt högmod eller utöva herravälde eller tvång över sin hustru genom någon grad av orättfärdighet. (Se L&F 121:37.)
Jag har också sett somliga trofasta kvinnor som missförstår hur prästadömets myndighet fungerar. Medvetna om kamratrelationen till maken i familjen har somliga sökt att utvidga det förhållandet till makens prästadömskallelse som exempelvis kvorumpresident, biskop eller missionspresident. Å andra sidan gör somliga ensamstående kvinnor som farit illa genom män (till exempel i en skilsmässa) misstaget att förväxla prästadömet med manligt övervåld och blir misstrogna mot prästadömets myndighet. En person som har dåliga erfarenheter av någon elektrisk apparat bör inte avstå från att använda elektricitet.
Var och en av dessa svårigheter är följden av att man missförstår prästadömets myndighet och den viktiga principen att även om denna auktoritet presiderar i både familjen och kyrkan, så fungerar prästadömet på olika sätt i dem båda. Denna princip har de stora ledare jag känt i kyrkan och i familjer förstått och tillämpat, men den förklaras sällan. Till och med skrifterna, som beskriver olika sätt att utöva prästadömets myndighet, utsäger sällan klart vilka principer som endast gäller prästadömets myndighet i familjen eller i kyrkan och vilka som gäller i dem båda.
II.
I vår teologi och i praktiken står familjen och kyrkan i ett ömsesidigt, förstärkande förhållande till varandra. Familjen är beroende av kyrkan när det gäller lära, förrättningar och prästadömsnycklar. Kyrkan tillhandahåller läran, auktoriteten och förrättningarna som krävs för att låta familjeförhållanden bestå in i evigheterna.
Vi har program och aktiviteter i både familjen och kyrkan. De hänger så intimt ihop med varandra att hängivenhet och tjänande i familjen också är hängivenhet och tjänande i kyrkan. När barn ser sina föräldrar trofast verka i kyrkliga kallelser stärker det familjerelationerna. När familjerna är starka är kyrkan stark. De två löper parallellt. Var och en av dem är viktig och nödvändig och var och en av dem måste handhas med aktsamhet och hänsyn till den andra. Kyrkans program och aktiviteter bör aldrig vara så omfattande att inte hela familjen kan tillbringa tid tillsammans som familj. Och familjeaktiviteter bör inte planeras så att de kommer i konflikt med sakramentsmötet eller andra viktiga kyrkomöten.
Vi behöver både kyrkoaktiviteter och familjeaktiviteter. Om alla familjer vore fullständiga och fullkomliga skulle kyrkan anordna färre aktiviteter. Men i en värld där många av våra ungdomar växer upp i hem där en förälder saknas eller inte är medlem eller är på annat sätt inaktiv när det gäller att leda i enlighet med evangeliet, finns det ett särskilt behov av kyrkoaktiviteter för att fylla luckorna. Vår mor som var änka insåg klokt nog att kyrkoaktiviteter skulle ge hennes söner de upplevelser som hon inte kunde ge dem därför att hon inte hade någon manlig förebild i hemmet. Jag minns att hon uppmanade mig att iaktta och försöka vara som de goda männen i vår församling. Hon uppmuntrade mig att delta i scoutverksamheten och i andra kyrkoaktiviteter som skulle ge mig sådana möjligheter.
I en kyrka där det finns många ensamstående som för närvarande inte har det kompanjonskap som Herren vill att alla hans söner och döttrar ska ha, bör kyrkan och dess familjer ha särskild omtanke om ensamstående vuxnas behov.
III.
Prästadömets myndighet fungerar i både familjen och kyrkan. Prästadömet är Guds kraft som används till att välsigna alla hans barn — män och kvinnor. Somliga av de förkortade uttryckssätt vi använder, som ”kvinnorna och prästadömet”, förmedlar en oriktig föreställning. Män är inte ”prästadömet”. Prästadömsmötet är ett möte som anordnas för dem som bär och utövar prästadömet. Prästadömets välsignelser, som dopet, mottagandet av den Helige Anden, tempelbegåvningen och evigt äktenskap, är tillgängliga för såväl män som kvinnor. Prästadömets myndighet fungerar i familjen och i kyrkan i enlighet med de principer som Herren har fastlagt.
När min far dog presiderade min mor över vår familj. Hon hade inget prästadömsämbete, men som den kvarlevande föräldern i äktenskapet blev hon sin familjs ledare. Å andra sidan hyste hon alltid all aktning för vår biskops och andra kyrkoledares prästadömsauktoritet. Hon presiderade över sin familj, men de presiderade över kyrkan.
IV.
Det finns många likheter och några skillnader i det sätt på vilket prästadömets myndighet fungerar i familjen och i kyrkan. Om vi inte inser och respekterar skillnaderna, hamnar vi i svårigheter.
Nycklar. En viktig skillnad mellan prästadömet i kyrkan och i familjen är det faktum att all prästadömsauktoritet i kyrkan verkar under dens ledning som har vederbörliga prästadömsnycklar. Men när det gäller den auktoritet som presiderar i familjen, vare sig det är en far eller en ensamstående mor, är den verksam i alla familjeangelägenheter utan behov av auktorisation från någon som har prästadömsnycklar. Denna familjeauktoritet inbegriper att leda familjens aktiviteter, familjesammankomster som hemaftnar, familjebön, undervisning om evangeliet samt rådgivning och barnens uppfostran. Den inbegriper även ordinerade fäder som ger prästadömsvälsignelser.
Men prästadömets nycklar är nödvändiga för att auktorisera att familjemedlemmar ordineras eller avskiljs. Detta beror på att den organisation som Herren gett ansvaret åt att utföra och uppteckna prästadömets förrättningar är kyrkan och inte familjen.
Gränser. Kyrkoorganisationer som församlingar, kvorum eller biorganisationer har alltid geografiska gränser som begränsar ansvaret och auktoriteten hos de kallelser som står i samband med dem. Däremot är familjerelationer och familjeansvar inte beroende av var olika familjemedlemmar bor.
Varaktighet. Kallelser i kyrkan är alltid temporära, men familjerelationer är permanenta.
Kalla och avlösa. En liknande kontrast gäller initierandet och avslutandet av någons ämbete. I kyrkan har en prästadömsledare som har de nödvändiga nycklarna auktoritet att kalla eller avlösa personer som verkar under hans ledning. Han kan till och med göra så att de förlorar sitt medlemskap och deras namn blir ”utplånade”. (Se Mosiah 26:34–38; Alma 5:56–62.) Däremot är familjerelationer så viktiga att familjens överhuvud saknar auktoritet att göra ändringar när det gäller medlemskap i familjen. Det kan endast göras av någon som auktoriserats att ordna familjerelationer i enlighet med människors eller Guds lagar. En biskop kan således avlösa en Hjälpföreningspresident, men han kan inte klippa av förhållandet till sin hustru utan en skilsmässa i enlighet med människors lagar. På liknande sätt kan en besegling för evigheten inte upphöra att gälla utan ett annulleringsförfarande i enlighet med Guds lagar. För att anföra ytterligare ett exempel: En ung man som tjänar i ett klass- eller kvorumpresidentskap kan avlösas genom prästadömets myndighet i församlingen, men föräldrar kan inte skilja sig från ett barn vars val i livet är stötande för dem. Familjerelationer är varaktigare än kyrkorelationer.
Kompanjonskap. En ytterst viktig skillnad i fråga om hur prästadömets myndighet fungerar i familjen och i kyrkan beror på att ledningen i familjen är patriarkalisk medan däremot ledningen i kyrkan är hierarkisk. Begreppet kompanjonskap fungerar annorlunda i familjen än i kyrkan.
Tillkännagivandet om familjen ger följande vackra förklaring av förhållandet mellan man och hustru. Även om de har olika ansvar, är fadern och modern ”i dessa heliga ansvar … skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar”. (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49; kursivering tillagd.)
President Spencer W Kimball sade: ”När vi talar om äktenskapet i form av kompanjonskap så låt oss tala om äktenskapet som ett fullständigt kompanjonskap. Vi vill inte att våra sista dagars heliga kvinnor ska vara passiva kompanjoner eller kompanjoner med begränsat ansvar i denna eviga uppgift! Se till att bli en aktiv och fullvärdig kompanjon.” (The Teachings of Spencer W. Kimball, sammanst av Edward L Kimball [1982], s 315; se också Nordstjärnan, sep 1982, s 13.)
President Kimball sade också: ”Vi har hört talas om män som sagt till sin hustru: ’Jag bär prästadömet och du ska göra som jag säger.’” Han förkastade ett sådant missbruk av prästadömets myndighet i ett äktenskap och sade att en sådan man ”inte bör hedras i sitt prästadöme”. (The Teachings of Spencer W. Kimball, s 316)
Det finns kulturer eller traditioner i somliga delar av världen som tillåter män att förtrycka kvinnor, men detta missbruk får inte komma in i Jesu Kristi Kyrkas familjer. Tänk på hur Jesus undervisade: ”Ni har hört att det är sagt [av fäderna] … [men] jag säger er …” (Matt 5:27–28) Frälsaren motsatte sig till exempel folkets kultur i sitt omtänksamma sätt att handla mot kvinnor. Vårt rättesnöre måste vara den evangeliekultur han undervisade om.
Om män önskar Herrens välsignelser som ledare i familjen måste de utöva sin prästadömsauktoritet enligt Herrens principer för hur den ska brukas:
”Ingen makt, intet inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek, genom godhet och sann kunskap.” (L&F 121:41–42)
Om prästadömets myndighet utövas på detta sätt i den patriarkaliska familjen uppnår vi det fullvärdiga kompanjonskap som president Kimball undervisade om. Som det står i tillkännagivandet om familjen:
”Största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herrens Jesu Kristi lärdomar. Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek [och] medkänsla.” (Liahona, okt 2004 s 49)
Kyrkliga kallelser sker i enlighet med de principer som reglerar oss alla i vår verksamhet under prästadömets auktoritet i kyrkan. Dessa principer innefattar övertalning och mildhet som undervisas om i 121:a kapitlet, som är särskilt nödvändiga i den hierarkiska organisationen i kyrkan.
De principer jag har behandlat som rör utövandet av prästadömets myndighet är mer begripliga och tillfredsställande för en gift kvinna än för en ensamstående, särskilt en ensamstående kvinna som aldrig varit gift. Hon kan för närvarande inte uppleva prästadömsauktoriteten i ett äktenskapligt kompanjonskap. Sina erfarenheter av prästadömets myndighet har hon gjort i kyrkans hierarkiska relationer, och somliga kvinnor har känslan av att de inte har någon talan i dessa relationer. Det är därför absolut nödvändigt att det finns ett effektivt församlingsråd där manliga och kvinnliga församlingsämbetsmän regelbundet sitter ner tillsammans för att rådgöra under biskopens presiderande auktoritet.
V.
Jag avslutar med några allmänna principer och en personlig upplevelse.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas teologi sätter familjen i centrum. Vårt förhållande till Gud och syftet med jordelivet förklaras ur familjens synvinkel. Vi är våra himmelska föräldrars andebarn. Evangelieplanen förverkligas genom jordiska familjer, och vår högsta strävan är att låta dessa familjerelationer bestå i all evighet. Den kyrkas mission som Frälsaren grundade är att hjälpa oss nå upphöjelse i det celestiala riket, och det kan bara åstadkommas i en familjerelation.
Det är inte att undra på att vår kyrka är känd som en familjeinriktad kyrka. Det är inte att undra på att vi är bekymrade över det rådande rättsliga och kulturella förfallet när det gäller äktenskap och barnafödande. I en tid när världen tycks vara på väg att tappa insikten om syftet med äktenskap och värdet av barnafödande är det livsviktigt att det bland sista dagars heliga inte råder någon förvirring om dessa ting.
Hos den trofasta mor och änka som uppfostrade mig rådde det inte någon förvirring om familjens eviga natur. Hon hedrade alltid vår avlidne fars ställning. Hon såg till att han var närvarande i vårt hem. Hon talade om deras tempeläktenskaps eviga varaktighet. Hon påminde oss ofta om vad vår far skulle vilja att vi gjorde för att förverkliga Frälsarens löfte om att vi kunde vara en evig familj.
Jag minns en upplevelse som visar den djupgående verkan hennes undervisning hade. Strax före jul ett år bad biskopen mig, som diakon, att hjälpa honom dela ut julkorgar till änkorna i församlingen. Jag bar en korg till varje dörr med hans hälsningar. När han körde hem mig fanns det en korg kvar. Han gav den till mig och sade att den var till min mor. När han körde därifrån stod jag i snön som föll och undrade varför min mor skulle få en korg. Hon kallade aldrig sig själv änka, och det hade aldrig fallit mig in att hon var det. För mig som tolvåring var hon inte änka. Hon hade en make och vi hade en far. Han var bara borta ett tag.
Jag ser fram emot den härliga dag när de som är åtskilda ska återförenas och vi alla ska göras fullständiga som Herren lovat. Jag vittnar om Jesus Kristus, den evige Faderns enfödde Son, vars prästadömsauktoritet och vars försoningsoffer och uppståndelse möjliggör allt detta, i Jesu Kristi namn, amen.