Vad vill Herren med dig?
Må Herren välsigna var och en av er i er personliga strävan att lära känna hans vilja för er och att underkasta er hans vilja.
Att bli ett medel i Herrens händer är en stor förmån och ett heligt ansvar. Varhelst vi lever, oavsett våra omständigheter, oavsett civilstånd eller ålder, är Herren i behov av att var och en av oss uppfyller sin unika del i att uppbygga hans rike i denna sista tidshushållning. Det är mitt vittnesbörd att vi kan veta vad Herren vill att vi ska göra — och uppleva ”den välsignelse som han skänkt oss, att vi hava blivit begagnade som medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.1 I kväll vill jag redogöra för en del av min egen mycket personliga resa för att komma till insikt om hur vi kan bli sådana medel.
Jag börjar där min resa slutade — med denna upphöjda sanning som lärdes ut av äldste Neal A Maxwell: ”Underkastelsen av vår vilja är i själva verket den enda verkligt personliga gåva vi kan lägga på Guds altare. De många andra ting vi ’ger’ … är i själva verket sådant han redan gett eller lånat oss. Men när du och jag slutligen underkastar oss, genom att låta vår personliga vilja uppgå i Guds vilja, då ger vi verkligen någonting till honom! Det är det enda som vi egentligen kan ge bort!”2
Jag vittnar om, mina kära systrar, att för att verkligen vara medel i Guds händer, för att tillfullo få denna välsignelse tilldelad oss under ”detta livets dag” under vilken vi ”utför [våra] arbeten”,3 måste vi, som äldste Maxwell sade, ”slutligen underkasta oss”4 Herren.
Den förädlingsprocess i mitt liv som ledde till mitt vittnesbörd om denna princip började oväntat då jag i trettioårsåldern fick min patriarkaliska välsignelse. Jag hade förberett mig genom fasta och bön, och jag undrade i mitt hjärta: ”Vad vill Herren att jag ska göra?” Fylld med glad förväntan och med våra fyra småbarn i släptåg, begav sig min make och jag till den åldrige patriarkens hem. I den välsignelse som han gav mig framhölls missionsarbetet — om och om igen.
Jag avskyr att erkänna det, men jag var besviken och bekymrad. Vid den tidpunkten i mitt liv hade jag knappt läst Mormons bok från pärm till pärm. Utan tvekan var jag oförberedd på att verka som missionär. Så jag lade min patriarkaliska välsignelse i en byrålåda. Men jag inledde ett seriöst program för skriftstudier varje dag, samtidigt som jag inriktade mig på att fostra min växande familj.
Åren gick och min make och jag koncentrerade oss på att förbereda våra barn att verka som missionärer. Genom att sända våra söner till många länder trodde jag uppriktigt att jag fullgjort min missionärsplikt.
Då kallades min make att verka som missionspresident i ett oroligt, kaotiskt u-land. Det låg 1 600 mil hemifrån och ljusår från den kultur och det umgänge jag var van vid. Men i samma ögonblick som jag fick kallelsen som heltidsmissionär kände jag mig lite som Alma och Mosiahs söner — att jag kallats att vara ett ”medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.5 Jag kände också någonting som jag inte är säker på att de kände — en överväldigande rädsla!
Under de följande dagarna tog jag fram min patriarkaliska välsignelse och läste den om och om igen, och sökte efter djupare förståelse. Fastän jag visste att jag var på väg att uppfylla ett löfte som jag fått av en patriark årtionden tidigare, skingrades inte min oro. Kunde jag lämna mina gifta och ogifta barn och min gamla far och svärmor bakom mig? Skulle jag veta vad jag skulle göra och säga? Vad skulle min make och jag äta? Skulle jag vara trygg i ett land som var politiskt instabilt och farligt? Jag kände mig otillräcklig på alla sätt.
I mitt sökande efter frid fördubblade jag mina ansträngningar att besöka templet. Jag begrundade meningen med mina förbund på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. För mig, vid detta avgörande vägskäl i mitt liv, fungerade mina tempelförbund som en grundval och katalysator. Ja, jag var rädd, men jag insåg att jag valt att ingå personliga, bindande och heliga förpliktelser som jag hade för avsikt att hålla. När allt kommer omkring var inte detta tjänande något som någon annan kunde utföra. Detta var min missionskallelse och jag beslutade mig för att tjäna.
Joseph Smiths far uttalade denna välsignelse på sin sons huvud: ”Herren din Gud har kallat dig vid namn från himlarna. Du har blivit kallad … till Herrens stora verk: Att utföra ett verk i denna generation vilket ingen annan … kan utföra som du, i allting enligt Herrens vilja.”6 Profeten Joseph kallades till sin unika del av ”Herrens stora verk”, och hur överväldigad och oförberedd jag än kände mig, visste jag att också jag hade kallats till min del av verket. Denna insikt var till hjälp och gav mig mod.
I mina ständiga böner fortsatte jag att fråga: ”Fader, hur kan jag göra det som du har kallat mig att göra?” En morgon strax före vår avfärd till vårt missionsfält tog två vänner med sig en gåva — en liten psalmbok som jag kunde ta med mig. Senare, samma dag, kom svaret på mina vädjanden under flera månaders böner från denna psalmbok. När jag sökte tröst på min avskilda plats fylldes mitt sinne av dessa ord:
Ej räds, jag är med dig, nu frimodig var.
Se, jag är din Gud, städs mitt bistånd du har.
Dig Herren bevarar, dig Herren bevarar,
dig Herren bevarar, det löftet han gav.7
Den mycket personliga insikten om att Herren skulle vara med mig och hjälpa mig var bara början. Jag hade mycket mer att lära om att bli ett medel i Guds händer.
Långt hemifrån i ett främmande land gav min make och jag oss ut på vårt tjänande, till stor del som pionjärer, med tro i varje steg. Vi var bokstavligt talat ensamma en stor del av tiden — vi försökte finna vår väg i en kultur som vi inte förstod — uttryckt på dussintals språk som vi inte kunde tala. Tanken som uttrycktes av Sarah Cleveland, en av våra första ledare för Hjälpföreningen i Nauvoo, beskrev våra känslor: ”Vi har gått med i detta verk i Herrens namn. Låt oss modigt gå framåt.”8
Det jag först lärde mig i processen att bli ett medel i Guds hand var att rannsaka skrifterna, fasta, be, besöka templet och att leva trofast mot de förbund som jag ingått i Herrens hus. Det andra jag lärde mig var att för att kunna ”modigt gå framåt” behövde jag helt förlita mig på Herren och uppriktigt söka personlig uppenbarelse. För att ta emot denna uppenbarelse skulle jag behöva leva värdigt så att den Helige Anden ständigt skulle vara med mig.
Det sista jag lärde mig var just det som äldste Maxwell förklarade. Även i de minsta detaljerna varje dag underkastade jag min vilja Herrens vilja, för jag var i så stort behov av hans hjälp, hans vägledning och hans beskydd. När jag gjorde detta förändrades gradvis min relation till min Fader i himlen — på ett djupgående sätt — vilket fortsätter att välsigna mig och min familj.
Min resa genom livet är annorlunda än er. Ni har alla mycket att lära mig genom era erfarenheter av att underkasta er Herrens vilja, då ni uppriktigt söker att få veta hans vilja för er. Vi kan glädjas tillsammans åt Jesu Kristi återställda evangelium och med tacksamhet erkänna välsignelsen av att ha ett vittnesbörd om Frälsaren och hans försoning för var och en av oss. Detta vet jag — våra enskilda ansträngningar att bli ”medel i Guds händer” har inte varit lätta och har utvidgat vår andlighet — berikat vår jordiska resa på de mest personliga, härliga sätt.
Kära systrar, må Herren välsigna var och en av er i er personliga strävan att lära känna hans vilja för er och att underkasta er vilja hans vilja. Jag vittnar om att vår personliga vilja ”är det enda som vi egentligen kan ge bort”.9 I Jesu Kristi namn, amen.