Det som betyder mest är det som varar längst

Äldste M Russell Ballard

i de tolv apostlarnas kvorum

Som ledare uppmanar vi kyrkans medlemmar överallt att sätta familjen främst och att bestämma vad de kan göra för att stärka sin egen familj.

Nyligen besökte flera av bröderna och jag några flyktingcentrer i Louisiana, Mississippi och Texas där nedbrutna och tvångsevakuerade offer för orkanen Katrina vistades medan de började försöka bygga upp sitt liv igen. Deras skildringar och situationer är på många sätt tragiska och gripande, men det som rörde mig mest av det jag hörde var ropen efter familjemedlemmar: ”Var är min mor?” ”Jag kan inte hitta min son.” ”Jag har mist min syster.” De var hungriga och förskrämda, hade förlorat allt och behövde mat, läkarvård och all slags hjälp, men det de önskade sig och behövde mest av allt var sin familj.

Kriser eller övergångsskeden av alla slag påminner oss om vad som betyder mest. I livets slentrian tar vi ofta vår familj — våra föräldrar och barn och syskon — för given. Men när vi står inför faror och nöd och förändringar råder det inget tvivel om att det vi bryr oss mest om är vår familj! Det kommer att gälla i ännu högre grad när vi lämnar detta liv och kommer till andevärlden. De första vi kommer att leta efter där är säkerligen far, mor, maka, barn och syskon.

Jag tror att om vi skulle formulera vår mission i jordelivet i ord skulle det kunna vara ”att bygga en evig familj”. Här på jorden är vi alla en del av en släkt med förmågan att skapa och bilda vår egen del av dessa släkter. Det är ett av skälen till att vår himmelske Fader sände oss hit. Alla finner inte en livskamrat och får en familj på jorden, men alla, oavsett personliga omständigheter, är värdefulla medlemmar av Guds familj

Bröder och systrar, i år är det tio år sedan ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” utgavs av första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum år 1995. (Se ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49; Nordstjärnan, okt 1998, s 24.) Det var och är ett upprop att skydda och stärka familjen och en sträng varning i en värld där värderingar är i förfall och missriktade prioriteringar hotar att förgöra samhället genom att undergräva dess grundläggande enhet.

Tillkännagivandet är ett profetiskt dokument, inte bara för att det utfärdades av profeter, utan för att det var före sin tid. Det varnar för många av just de företeelser som har hotat och undergrävt familjer under det senaste årtiondet och efterlyser den prioritet och den tonvikt familjer behöver om de ska överleva i en omgivning som tycks allt skadligare för det traditionella äktenskapet och relationerna mellan föräldrar och barn.

Tillkännagivandets enkla och tydliga språk står i skarp kontrast till de förvirrade och tillkrånglade föreställningar samhället har som inte ens kan enas om en definition av familjen, och än mindre ge den hjälp och det stöd som föräldrar och familjer behöver. Ni är bekanta med följande citat från tillkännagivandet, till exempel:

”Äktenskapet mellan man och kvinna är instiftat av Gud.”
”Att det finns olika kön är nödvändigt för den enskildes förjordiska, jordiska och eviga identitet och uppgift.”
”Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn.”
”Barn har rätt att födas inom äktenskapets ram, och att fostras av en far och en mor som ärar sina äktenskapslöften med fullständig trohet.”
”Familjens upplösning kommer att frambringa de stora olyckor över enskilda människor, samhällen och nationer som förutsagts av forntida och nutida profeter.”

Slutorden i tillkännagivandet ger uttryck åt den enkla sanningen att familjen är ”samhällets grundläggande enhet”.

I dag uppmanar jag alla medlemmar i kyrkan, alla hängivna föräldrar, far- och morföräldrar och släktingar överallt att hålla fast vid detta stora tillkännagivande, att göra det till ett baner, inte olikt överbefälhavare Moronis ”frihetsbaner”, och att åtaga oss att leva efter dess föreskrifter. Eftersom vi alla tillhör familjer gäller tillkännagivandet alla.

Opinionsundersökningar visar att människor överallt i världen i allmänhet anser familjen vara högsta prioritet, ändå tycks under senare år den allmänna kulturen ignorera eller feldefiniera familjen. Tänk på några förändringar som skett under det senaste årtiondet:

Många större nationella och internationella institutioner som brukade stödja och stärka familjen försöker nu att ersätta och till och med sabotera just de familjer som de skapats för att hjälpa.
I ”toleransens” namn har definitionen av familj vidgats till oigenkännlighet så att ”familj” nu kan betyda vem som helst oavsett kön som bor tillsammans, med eller utan utfästelser eller barn eller hänsyn till konsekvenser.
Ohejdad materialism och själviskhet förleder många till att tro att familjer, och särskilt barnen, är en börda och en ekonomisk kvarnsten om halsen som snarare hindrar dem än att vara en helig förmån som kan lära dem att bli mer lika Gud.

Ändå fortsätter de flesta föräldrar runtom i världen att inse både betydelsen av och glädjen som är förknippad med naturliga familjer. Goda vänner, som just återvänt efter att ha talat med familjer och föräldrar på flera kontinenter, berättade för mig att föräldrars förhoppningar och bekymmer är anmärkningsvärt likartade runtom i världen.

I Indien sade en bekymrad hinduisk mor: ”Allt jag vill är att ha större inflytande på mina barn än media och kamrater.”

En buddhistisk mor i Malaysia sade: ”Jag vill att mina barn ska kunna röra sig i världen, men jag vill inte att de ska vara världsliga.” Föräldrar från alla olika kulturer och religioner säger och känner precis som vi som föräldrar i kyrkan.

Världen behöver få veta vad tillkännagivandet lär eftersom familjen är den grundläggande enheten i samhället, i vår ekonomi, i vår kultur och i vårt styrelsesätt. Sista dagars heliga vet att familjen också kommer att vara den grundläggande enheten i det celestiala riket.

I kyrkan har tron på att familjen är av yttersta vikt sin grund i den återställda läran. Vi känner till familjens helgd i båda riktningarna av vår eviga tillvaro. Vi vet att vi före detta liv bodde hos vår himmelske Fader som en del av hans familj, och vi vet att familjerelationerna kan bestå bortom döden.

Om vi lever och handlar efter denna kunskap, kommer vi att få världen att närma sig oss. Föräldrar som prioriterar sin familj kommer att dras till kyrkan därför att den erbjuder familjen struktur, värderingar, lära och det eviga perspektiv som de söker och inte kan finna någon annanstans.

Vårt familjeinriktade perspektiv bör få sista dagars heliga föräldrar att sträva efter att bli de bästa föräldrarna i världen. Det bör ge oss stor respekt för våra barn, som i sanning är våra andliga syskon, och det bör få oss att lägga ner den tid som krävs för att stärka våra familjer. Det finns ingenting som har ett mer avgörande samband med lycka — både vår egen och våra barns lycka — än hur väl vi älskar och stöder varandra inom familjen.

President Harold B Lee talade om kyrkan som den ytterst viktiga ”byggnadsställning” som hjälper oss att bygga individen och familjen. (Se Conference Report, okt 1967, s 107.) Kyrkan är Guds rike på jorden, men i himmelriket är familjer både källan till evigt framåtskridande och evig glädje och vår himmelske Faders ordning. Vi har ofta påmints om att vi en dag kommer att avlösas från våra kallelser i kyrkan, men om vi är värdiga kommer vi aldrig att avlösas från vår familjerelation.

Joseph F Smith sade: ”Det kan inte finnas någon verklig lycka hemmet förutan, och varje ansträngning för att helga och bevara dess inflytande är upplyftande för dem som arbetar och gör uppoffringar för dess etablerande. Män och kvinnor söker ofta ersätta hemlivet med någonting annat. De vill förmå sig att tro att hemmet innebär begränsningar, att den högsta friheten är den fullständiga möjligheten att röra sig som man vill. Det finns ingen lycka utan tjänande, och det finns inget högre tjänande än det som förvandlar hemmet till en gudomlig institution och som befrämjar och bevarar familjelivet.” (Kyrkans profeters lärdomar: Joseph F Smith, s 384)

Man frågar sig: ”Hur beskyddar och bevarar och stärker vi vår familj och vårt hem i en värld som drar så hårt i motsatt riktning?” Låt mig nämna tre enkla förslag:

Var konsekvent med dagliga familjeböner och familjens hemafton en gång i veckan. Båda dessa inbjuder Herrens ande, som ger oss den hjälp och kraft vi behöver som föräldrar och familjeledare. Kyrkans läromedel och tidskrifter innehåller många bra förslag till familjens hemafton. Ha gärna ett vittnesbördsmöte i familjen där föräldrar och barn kan ge uttryck för sin tro och sina känslor i en privat och personlig miljö.
Undervisa om evangeliet och grundvärderingar i ert hem. Lär barnen tycka om att läsa skrifterna tillsammans med familjen. Alltför många av våra föräldrar överlåter det ansvaret till kyrkan. Även om seminarium, biorganisationer och prästadömskvorum är viktiga komplement till föräldrarnas evangelieundervisning, vilar det huvudsakliga ansvaret på hemmet. Kanske kan ni välja ett ämne i evangeliet eller en familjevärdering och sedan avvakta tillfällen till undervisning. Var vis och engagera inte er själva och era barn i så många aktiviteter utanför hemmet att ni blir så upptagna att ni inte känner igen eller förnimmer Herrens ande när den ger er den utlovade vägledningen för er själva och för er familj.
Skapa meningsfulla familjeband som ger era barn en starkare identitet än den de finner i kamratgruppen, skolan eller någon annanstans. Det kan göras genom familjetraditioner för födelsedagar, helgdagar, middagar, och söndagar. Det kan också åstadkommas genom familjeriktlinjer och regler som får naturliga och lättfattliga konsekvenser. Ha en enkel familjeekonomi där barn ges bestämda sysslor eller ansvar i hushållet och får beröm eller annan belöning i proportion till hur väl de utför sina uppgifter. Lär dem betydelsen av att undvika skulder och att tjäna, spara och spendera pengar förståndigt. Hjälp dem att lära sig att ta ansvar för sitt timliga och andliga oberoende.

I dagens värld där Satans aggression mot familjen är så utbredd måste föräldrar göra allt de kan för att befästa och försvara sin familj. Men deras ansträngningar kanske inte räcker. Vår mest grundläggande institution — familjen — behöver förtvivlat väl hjälp från släktingar och de offentliga institutioner som omger oss. Bröder och systrar, fastrar och mostrar, morbröder och farbröder, far- och morföräldrar och kusiner kan ha stort inflytande i ett barns liv. Kom ihåg att en släktings kärlek och uppmuntran ofta är ett gott inflytande och hjälp för ett barn vid en kritisk tidpunkt.

Kyrkan ska fortsätta vara den främsta institutionen — ”byggnadsställningen” så att säga — när det gäller att hjälpa till att bygga starka familjer. Jag kan försäkra att de som leder kyrkan har stor omsorg om era familjer, och ni kommer att få se ökade satsningar på att prioritera och fokusera på familjens behov. Men som ledare uppmanar vi kyrkans medlemmar överallt att sätta familjen främst och att bestämma vad de kan göra för att stärka sin egen familj.

Vi uppmanar alla offentliga institutioner att rannsaka sig själva och göra mindre av sådant som skadar familjer och mer av sådant som hjälper dem.

Vi uppmanar massmedia att erbjuda mer som främjar traditionella familjevärderingar och är upplyftande samt stöder familjer, och mindre som befrämjar omoral och materialism.

Vi uppmanar samhällsledare och politiska ledare att sätta barns och föräldrars behov främst och i all lagstiftning och alla principbeslut utgå från hur de kommer att påverka familjen.

Vi uppmanar internetoperatörer och webbdesigners att bli mer ansvarskännande när det gäller sin möjlighet att påverka och att ha som medvetet mål att skydda barn mot våld, pornografi, orenhet och skräp.

Vi uppmanar skolor att lära ut allmängiltiga värderingar och familje- och föräldrafärdigheter och stödja föräldrarna i deras ansvar att fostra barn till att leda familjer i kommande generationer.

Vi uppmanar våra egna medlemmar att kärleksfullt vända sig till grannar och vänner av annan tro och låta dem få använda de många resurser kyrkan har för att hjälpa familjen. Våra städer och våra grannskap blir tryggare och starkare när människor av alla trosuppfattningar och kulturer arbetar tillsammans för att stärka familjen.

Det är viktigt att komma ihåg att samhällets alla större enheter är beroende av den minsta och mest grundläggande enheten: familjen. Vem eller vad vi än är så hjälper vi oss själva när vi hjälper familjen.

Bröder och systrar, när vi håller upp ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” som ett baner för världen och efterlever och undervisar om Jesu Kristi evangelium, fyller vi ändamålet med vår skapelse här på jorden. Vi finner frid och lycka här och i livet efter detta. Det ska inte behövas orkaner eller andra kriser för att påminna oss om vad som betyder mest. Evangeliet och Herrens plan för vår lycka och frälsning bör påminna oss om det. Det som betyder mest är det som varar längst — och vår familj kan bestå för evigt. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.