Ljuva stunder
Om vi söker Herren och hans vägledning, om vår inriktning är att återvända till vår Fader i himlen, ska de ljuva stunderna komma.
Så tacksamma vi är för vår levande profet, president Gordon B Hinckley, och för hans ord: ”Gud välsigne Hjälpföreningen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”1 Varje syster i denna kyrka tillhör Hjälpföreningen. Vi kan alla känna den kärlek som det finns så gott om i denna gudomligt inrättade organisation.
Mitt hjärta ömmar för er systrar som blivit allvarligt drabbade av naturkatastroferna nyligen. Jag gläds åt rapporterna om rättfärdiga kvinnor som tjänar andra och betjänas. Genom tjänande upplevs Herrens kärlek både av den som tjänar och den som betjänas. Under denna tid av vedermöda ber jag att ni ska känna hans kärlek och också min och era många hjälpföreningssystrars kärlek.
Profeten Joseph Smith visade vägen för Hjälpföreningen när han 1842 sade till systrarna: ”Det är naturligt för kvinnor att hysa känslor av barmhärtighet och välvilja. Ni är nu i den ställningen att ni kan handla enligt de känslor som Gud har inplanterat i er själ. Hur stor och härlig kommer inte er belöning att bli om ni lever upp till dessa principer!”2
Systrarna i den första Hjälpföreningen inspirerades till handling av profeten Joseph. I dag har vi också möjligheter att tjäna som ”medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.3
Vad innebär det i dagligt tal att vara ett medel? Jag tror att det betyder att ta hand om andra människor. Joseph Smith kallade det att handla ”enligt de känslor” som finns i era hjärtan. Jag har haft många ljuva stunder när jag känt att Herren har använt mig som ett medel. Jag tror att också ni har blivit vägledda och hjälpta när ni undervisat, tröstat och uppmuntrat.
Ändå är vi som kvinnor ganska hårda mot oss själva! Tro mig när jag säger att vi alla är mycket bättre än vi tror. Vi behöver erkänna och vara glada över det vi gör som är rätt. Mycket av det vi gör verkar litet och obetydligt — bara som en del av vardagen. När vi kallas ”att redogöra inför Jehova”4, som profeten Joseph talade om, så vet jag att vi kommer att ha mycket att berätta.
Låt mig ge er ett exempel. Nyligen bad jag äldste William W Parmley berätta minnen om sin mor, LaVern Parmley, som verkade som Primärs generalpresident i 23 år. Han nämnde inte de tal hon hållit vid konferenser eller de många program hon genomfört. Han talade om en av sina bästa stunder när han var 17 år och förberedde sig för att åka till universitetet. Han mindes att han satt tillsammans med sin mor när hon lärde honom sy i en knapp. Hos barn i alla åldrar har små och enkla handlingar bestående inverkan.
Det är inte alla som har barn att undervisa i sömnadens grunder. Systrarna i tidigare dagar utgjorde en mångskiftande grupp precis som vi gör. Några var gifta, några ensamstående, några änkor, men de hade ett gemensamt mål. När jag har varit tillsammans med er i många länder och på många platser, har jag känt er kärlek. Jag älskar er systrar, och jag vet att Herren också älskar er.
Många av er är ensamstående. Ni går i skola, ni arbetar, ni är nya i Hjälpföreningen. Några av er har varit medlemmar länge. Tro mig när jag säger: Var och en av er är uppskattad och behövs. Var och en av er bidrar med kärlek, kraft, åsikter och vittnesbörd till verket. Er strävan att leva nära Anden är till välsignelse för oss alla, eftersom ni har lärt er att lita på Anden för att få kraft och vägledning.
En kväll kände sig Cynthia, en ensamstående syster, manad att gå till en syster som hon var besökslärare för. Systern var inte hemma. På hemvägen lade Cynthia märke till en sköterska som stod utanför ett sjukhus med två barn, båda allvarligt brännskadade. När Cynthia hörde sköterskan säga den lilla flickans namn, stod det plötsligt klart för henne att hon hade känt dessa två barn när hon var missionär i Bolivia fyra år tidigare. När de bekantat sig på nytt på sjukhusets gräsmatta, stod det klart att barnen läkte fysiskt, men utan stöd från sin familj led de känslomässigt. Cynthia började besöka barnen och ta hand om dem. Genom att följa Andens maning blev Cynthia Guds medel till att välsigna två barn med hemlängtan.
Var det en insats hon kunde göra för att hon var ensamstående? Nej. Det var för att hon var uppmärksam på Anden och hade gett sitt hjärta till Gud. Om vi är i harmoni med Anden, om vi söker Herren och hans vägledning, om vår inriktning är att återvända till vår Fader i himlen, ska de ljuva stunderna komma. Och vi kommer att värdera dem högt, för vi har blivit medel i Guds händer.
Ibland tar våra liv oväntade vändningar och vi måste gå över från ”plan A” till ”plan B”. En ensamstående syster skrev: ”Jag tror inte jag någonsin upplevt sann lycka i mitt vuxna liv förrän jag kom till slutsatsen att mitt värde som person och som dotter till min himmelske Fader inget hade att göra med min äktenskapliga ställning. I det ögonblicket började jag fokusera på min andliga och personliga utveckling, och inte på om jag någonsin skulle komma att gifta mig.”5
Se hur mycket vi lär och utvecklas när vi delar med oss till varandra av våra vittnesbörd om att Herren lever och älskar oss. Som jag sagt förut: Om vi kunde åstadkomma en enda sak för var och en av er, önskar jag att ni fick känna Herrens kärlek i ert dagliga liv.
Ibland kommer denna kärlek på oväntade sätt. Kristen skulle ta sin examen och hade nyligen fött sitt andra barn. Hon tyckte att de andra eleverna hade åstadkommit mycket mer och kände sig tveksam om hon skulle närvara vid examensmiddagen. Hennes farhågor bekräftades när eleverna vid middagen ombads att skriva ner vad de åstadkommit i sitt yrke. Kristen berättade: ”Plötsligt kände jag mig tafatt och skamsen. Jag hade inget att kalla mig själv för, ingen hög ställning, ingen imponerande yrkestitel.” För att göra det ännu värre läste professorn upp listorna efterhand som diplomen delades ut till varje elev. Kvinnan före Kristen hade många utbildningar: Hon var redan filosofie doktor, hade redan en andra magisterexamen och hon hade till och med varit borgmästare! Kvinnan fick stor applåd.
Sedan var det Kristens tur. Hon räckte ett blankt papper till professorn och försökte hålla tillbaka tårarna. Professorn hade varit en av hennes lärare och hade berömt det hon gjort. Han tittade på hennes tomma papper. Utan att pausa det minsta meddelade han: ”Kristen har den allra viktigaste uppgiften i hela samhället.” Han var tyst några sekunder och sedan förklarade han med kraftfull stämma: ”Hon är mor till sina barn.” I stället för några artiga applåder, ställde man sig upp. Det var den enda stående ovationen den kvällen. Den var för modern i rummet.
Mödrar, ni är medel i Guds händer, med ett gudomligt ansvar att undervisa och fostra era barn. Små barn behöver er vänliga och kärleksfulla hand. När ni sätter era barn främst visar han er hur ni bäst ska hjälpa dem.
Alla ni med äldre barn behövs i era hem. Ja, det finns besvikelser, men det finns massor av glädjeämnen. Sök efter dem! Efter att ha fostrat fyra idoga söner har jag lärt mig ett och annat om att vara ett medel: Njut av energin under de här åren! Gör ert hem till en trygg, glad och avspänd plats dit vänner är välkomna. Lyssna, visa kärlek, berätta om er barndom och era tonår för era barn.
Ha förväntningar på era barn. Vi hade en bestämd tid när alla skulle vara hemma, och sade till våra söner att den Helige Anden går och lägger sig vid midnatt. När de inte kom hem, sade den Helige Anden till mig några gånger att jag skulle gå ut och leta rätt på dem. Det förvånade en del av deras flickvänner! Vi skrattar åt det nu — men jag måste erkänna att det är lättare att skratta när de blivit äldre.
Finns till hands för dina barn! Sitt på sängkanten och njut av de sena kvällssamtalen — försök att hålla dig vaken! Be Herren inspirera dig. Förlåt ofta. Välj vad du ska prioritera. Vittna ofta om Jesus Kristus och hans godhet och om återställelsen. Och mest av allt, låt dem veta att du litar på Herren.
Om dina barn är vuxna och har flyttat hemifrån, om du är ensamstående, skild eller änka: låt inte dina omständigheter styra din villighet att dela med dig av dina livserfarenheter. Din stämma behövs.
Vi diskuterade under en söndagslektion i Hjälpföreningen i min församling vad som är grunden för ett bra äktenskap. En syster, Lisa, sade: ”Jag skulle väl inte säga något för jag är skild. Men det som får mig att kämpa vidare är mina tempelförbund.” Efter lektionen frågade jag några nya unga systrar i Hjälpföreningen vad de hade tagit till sig från den här lektionen. De sade: ”Lisas kommentar gjorde störst intryck på oss.”
Nu mina kära äldre systrar, jag ser Guds avbild i era ädla ansikten. Hur har inte er visdom, ert tålamod och er erfarenhet berört mångas liv! Min fantastiska svärmor, Mary, brukade säga när hon var omkring 90 år: ”Folk tror att bara för att jag är gammal vet jag ingenting.” Låt mig berätta vad hon visste och vad hon gjorde. Under tiden Mary bodde på ett seniorboende frågade hon föreståndaren om de kunde få använda ett rum till kyrkans möten. Han sade nej eftersom centret var icke-religiöst. Hon vägrade att acceptera hans svar! Tillsammans med några andra äldre systrar framhärdade Mary tills företaget ordnade med ett rum. Snart organiserades en gren och medlemmar träffades varje söndag för att ta del av sakramentet och förnya sina sakrament. Åldern är inget hinder för att bli ett medel i Guds händer.
Det finns oräkneliga sätt att bli medel i Guds händer. Till exempel: Var det slags besökslärare som du alltid har önskat, fråga en ensamstående vuxen vad hon tycker om att göra i stället för att fråga varför hon inte är gift, dela med dig i stället för att samla på hög, var noga med val av klädsel, tal och nöjen, le mot din make eller ditt barn som vet att de orsakat besvikelse och sorg, lägg armen om en ung kvinna, undervisa i barntillsynen med glatt hjärta, visa med din inställning att du gläder dig under resan. Profeten Joseph sade om sådana ansträngningar: ”Om ni lever upp till era privilegier, kan änglarna inte hindras från att vara i ert sällskap.”6
Jag vittnar om att vi är engagerade i Guds verk. Tack för att ni är hängivna era familjer, Hjälpföreningen och kyrkan. Tack för att ni är medel i Herrens händer att utföra detta stora verk. Må ni känna Guds kärlek i era liv och må ni dela med er av denna kärlek till andra, det är min bön i Jesu Kristi namn, amen.