Om I ären beredda skolen I icke frukta
Vi kan leva på sådant sätt att vi kan åkalla Herren och få hans beskydd och ledning … Vi kan inte förvänta oss hans hjälp om vi är ovilliga att hålla hans bud.
Mina kära bröder i prästadömet, var ni än är i denna stora värld — vilken härlig grupp ni har blivit, män och pojkar av alla raser och släkten, alla ingående i Guds familj.
Hur dyrbar är inte hans gåva till oss. Han har gett oss en del av det som är hans gudomliga myndighet, det eviga prästadömet, den makt genom vilken han åstadkommer odödlighet och evigt liv för människan. Och när följaktligen mycket har givits oss, krävs också mycket av oss. (Se Luk 12:48; L&F 82:3.)
Jag vet att vi inte är fullkomliga män. Vi känner den fullkomliga vägen, men vi handlar inte alltid efter vår kunskap. Men jag tror att vi för det mesta försöker. Vi försöker vara det slags män som vår himmelske Fader vill att vi ska vara. Det är ett mycket högt mål, och jag vill berömma er alla som försöker nå det. Må Herren välsigna er då ni försöker leva föredömliga liv på alla sätt.
Som alla vet har sydöstra Förenta staterna nyligen drabbats fruktansvärt av rasande vindar och vattenflöden. Många har förlorat allt de hade. Skadorna är astronomiska. Bokstavligen miljontals människor har drabbats. Fruktan och oro har gripit mångas hjärta. Liv har gått till spillo.
I allt detta har det kommit strömmar av hjälpinsatser. Hjärtan har uppmjukats. Hem har öppnats. Kritiker talar gärna om kristenhetens misslyckanden. De borde kasta en blick på vad kyrkorna åstadkommit under dessa omständigheter. Människor av olika trosåskådningar har åstadkommit underverk. Och långt ifrån minst av dessa har varit vår egen kyrka. Många av våra män har rest långt och haft med sig verktyg, tält och ett brinnande hopp. Män inom prästadömet har arbetat tusentals och åter tusentals timmar med att återuppbygga det som förstörts. Där har funnits tre och fyra tusen män åt gången. Några av dem är här ikväll. Vi kan inte tacka dem nog. Ta emot vår tacksamhet, vår kärlek och våra böner å era vägnar.
Två av våra områdessjuttio, broder John Anderson som bor i Florida och broder Stanley Ellis som bor i Texas, har lett det mesta av detta arbete. Men de är de första att säga att äran tillhör de många män och pojkar som hjälpt till. Många har haft slitna skjortor med texten ”Hjälpande mormonhänder”. De har vunnit de behövandes kärlek och respekt. De har hjälpt inte bara nödställda medlemmar, utan också stora skaror människor om vilka vi inte vet något om deras religion.
De har följt samma mönster som nephiterna, som det står i Almas bok: ”[De] sände … icke bort någon som var naken, hungrig, törstig, sjuk eller som icke hade någon vård. De åstundade ej rikedomar och därför voro de givmilda emot alla, både gamla och unga, trälar och fria, män och kvinnor, antingen de stodo utanför kyrkan eller tillhörde kyrkan. De hade ej anseende till person, när någon var nödställd.” (Alma 1:30)
Kvinnor och flickor i många områden i kyrkan har utfört ett herkules-arbete med att få fram lådor med hygien- och rengöringsartiklar i tiotusental. Kyrkan har tillhandahållit utrustning, mat, vatten och tröst.
Vi har bidragit med stora summor pengar till Röda korset och andra organisationer. Vi har gett miljoner ur fasteofferfonder och humanitära fonder. Till er alla säger jag tack från dem som fått hjälp och tack å kyrkans vägnar.
Jag säger inte, och jag säger det med eftertryck: jag säger inte, och vill inte antyda, att det som hänt är Herrens straffdom. Många goda människor, också en del trofasta sista dagars heliga, är bland dem som drabbats. Med detta sagt, tvekar jag inte att säga att den här gamla världen inte är främmande för olyckor och katastrofer. De av oss som läser och tror på skrifterna är medvetna om profeternas varningar för de katastrofer som skett och som ännu kommer att inträffa.
Det förekom en gång en översvämning när vatten täckte jorden och när, som Petrus säger, endast ”åtta personer, [blev] frälsta”. (1 Petr 3:20)
Om någon hyser tvivel om de hemska saker som kan och kommer att drabba mänskligheten, så må han läsa 24:e kapitlet i Matteus evangelium. Herren säger bland annat: ”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig …
Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra.
Men allt detta är bara början på ’födslovåndorna’ …
Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna …
Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.
Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.” (Matt 24:6–8, 19, 21–22)
I Mormons bok läser vi om oerhörd förstörelse på västra halvklotet vid tiden för Frälsarens död i Jerusalem. Jag citerar:
”I det trettiofjärde året på den fjärde dagen i den första månaden uppstod det en våldsam storm, en sådan som aldrig förr varit känd i hela landet.
Ett våldsamt och förfärligt oväder rasade. Det var åska, så förfärlig, att hela jorden skakade som om den skulle rämna i många stycken.
Ljungeldar blixtrade, mera bländande än någonsin förr varit känt i hela landet.
Zarahemlas stad fattade eld.
Moronis stad sjönk i havets djup, och dess invånare drunknade.
Jorden kastades upp över Moronihahs stad, så att det blev ett högt berg i stället för staden …
hela landets yta blev förändrad till följd av ovädret, virvelvindarna, åskorna, ljungeldarna och de kraftiga jordskalven över hela landet.
Gatorna uppbrötos och de jämna vägarna förstördes och många jämna platser blevo ojämna.
Många stora och ansenliga städer sänktes och många brändes medan andra skakades, så att byggnaderna störtade till jorden och deras invånare omkommo, och platserna lämnades öde.” (3 Nephi 8:5–10, 12–14)
Vilken oerhörd katastrof det måste ha varit.
Pesten, eller Digerdöden, på 1300-talet tog miljontals liv. Andra epidemier såsom smittkoppor har orsakat ofantligt lidande och död genom seklerna.
År 79 e Kr förstördes den stora staden Pompeji när Vesuvius fick ett utbrott.
Chicago härjades av en fruktansvärd eldsvåda. Tidvattenvågor har dränkt delar av Hawaii. Jordbävningen i San Francisco 1906 lade staden i ruiner och krävde uppemot 3 000 liv. Den orkan som drabbade Galveston i Texas år 1900 dödade 8 000. Och mer nyligen kan vi nämna den fruktansvärda tsunamin som drabbade Sydostasien där många tusen liv gick till spillo och där hjälpinsatser fortfarande behövs.
Hur innehållsrika är inte orden i 88:e kapitlet av Läran och förbunden om de olyckor som skulle inträffa efter äldsternas vittnesbörd. Herren säger:
”Ty efter edert vittnesbörd kommer vittnesbördet av jordbävningarna, som skall bringa jämmer över jorden, och människorna skola falla till marken, oförmögna att stå.
Likaså kommer vittnesbördet av tordönens röst, ljungeldarnas röst, stormarnas röst och havets vågors röst, hävande sig över bräddarna.
Allting skall komma i uppror, och människornas hjärtan skola i sanning försmäkta, ty fruktan skall intaga alla människor.” (L&F 88:89–91)
Beskrivningarna av tsunamis och orkaner som nyligen inträffat är synnerligen intressanta i ljuset av orden i denna uppenbarelse, där det står: ”Havets vågors röst, hävande sig över bräddarna.”
Människors omänsklighet mot människor i gångna och nutida konflikter har medfört och medför ännu obeskrivligt lidande. I regionen Darfur i Sudan har tiotusentals dödats och långt över en miljon har blivit hemlösa.
Allt det vi upplevt under gångna år har varit förutsagt, och det är inte slut än. Liksom vi haft katastrofer i det förgångna, kan vi vänta oss mer i framtiden. Vad gör vi?
Någon har sagt: Det regnade inte när Noa byggde arken. Men han byggde den, och regnen kom.
Herren har sagt: ”Om I ären beredda skolen I icke frukta.” (L&F 38:30)
Den viktigaste förberedelsen framläggs också i Läran och förbunden, där det står: ”Därför skolen I stå på heliga platser och icke låta eder rubbas förrän Herrens dag kommer.” (L&F 87:8)
Vi sjunger psalmen:
När vår jord begynner bäva,
stilla, Gud, vår fruktan då.
Och när straffen synes nära,
Låt oss då en fristad få.
(”Led oss fram, o himlens Herre”, Psalmer, nr 45)
Vi kan leva på sådant sätt att vi kan åkalla Herren och få hans beskydd och ledning. Detta bör vi sätta främst. Vi kan inte förvänta oss hans hjälp om vi är ovilliga att hålla hans bud. Vi i denna kyrka har bevis nog på de straff som följer olydnad i exemplen från både jarediternas och nephiternas nationer. Båda gick från härlighet till fullständig förgörelse på grund av sin ogudaktighet.
Vi vet ju att det regnar över både rättfärdiga och orättfärdiga. (Se Matt 5:45.) Men även om de rättfärdiga dör, så är de inte förlorade utan blir frälsta genom Återlösarens försoning. Paulus skrev till romarna: ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren.” (Rom 14:8)
Vi kan ge akt på varningarna. Vi har fått veta att många varningar getts om New Orleans’ sårbarhet. Seismologerna säger att Saltsjödalen är en potentiell jordbävningszon. Det är det främsta skälet till att vi renoverar Tabernaklet på Temple Square. Denna historiska och framstående byggnad måste förstärkas så att den kan motstå jordens skakningar.
Vi har byggt sädesmagasin och förrådshus och lagrat förnödenheter om en katastrof skulle inträffa. Men det bästa förrådshuset är familjernas förråd. I en uppenbarelse har Herren sagt: ”Ordnen eder, bereden allt som behöves.” (L&F 109:8)
Vårt folk har i trekvarts århundrade tillråtts och uppmuntrats att förbereda sig på ett sådant sätt att de kan överleva om katastrofer skulle inträffa.
Vi kan sätta åt sidan vatten, mat, mediciner och kläder till att hålla oss varma. Vi borde ha lite pengar undanlagda för svåra tider.
Det jag nu sagt borde inte orsaka rusning till speceriaffärerna eller något liknande. Jag säger inget som inte har sagts sedan länge.
Låt oss aldrig förlora ur sikte Faraos dröm om de feta korna och de magra, de frodiga sädesaxen och de tunna, vilkas innebörd uttyddes av Josef och betydde år av överflöd och hungerår. (Se 1 Mos 41:1–36.)
Jag tror, mina kära bröder, att Herren ska välsigna oss och vaka över oss och hjälpa oss om vi vandrar i lydnad mot hans ljus, hans evangelium och hans bud. Han är vår Fader och vår Gud, och vi är hans barn, och vi måste på alla sätt vara värdiga hans kärlek och omsorg. Att vi må göra så är min ödmjuka bön, i Jesu Kristi namn, amen.