Medel i Guds händer
Ert goda inflytande är oöverskådligt och obeskrivligt.
President Hinckley har bemyndigat mig att på första presidentskapets vägnar uttrycka vår tacksamhet för alla som på något sätt hjälpt till med att bevara liv och egendom efter de katastrofer som nyligen inträffat och fortfarande pågår i vårt land.
Mina kära systrar! Jag känner mig ödmjuk inför det stora ansvaret och förmånen att få tala till er, Guds döttrar i många länder. Vi har blivit uppbyggda och upplyfta av president Hinckleys korta videopresentation. Vi är tacksamma för att president Hinckley och president Monson är här i kväll. Vi stärks av deras medverkan och inflytande. Syster Parkin, syster Hughes och syster Pingree har inspirerat oss. Kören har rört våra hjärtan. När jag ser era ansikten kan jag känna er godhet. Jag lovordar er var och en för era dagliga rättfärdiga gärningar. Även om det kanske bara är några få som känner till det ni gör, så skrivs det ner i livets bok som tillhör Lammet1, en bok som en dag ska öppnas och vittna om ert flitiga tjänande, er hängivenhet och det ni gör som ”medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.2
Äldste Neal A Maxwell sade: ”Vi vet så lite … om anledningarna till uppdelningen av plikter mellan kvinnor och män, och likaså mellan moderskap och prästadöme. Dessa är gudomligt fastställda i en annan tid och på en annan plats. Vi är vana vid att fokusera oss på Guds män eftersom det är de som bär prästadömet och ledaransvaret. Men parallellt med den auktoritetslinjen finns en ström av rättfärdigt inflytande som återspeglar Guds beaktansvärda kvinnor och som har funnits i alla tidsåldrar och tidshushållningar, inklusive vår egen. Storhet mäts inte i hur mycket det skrivs i spalterna, varken i tidningar eller i skrifterna. Berättelsen om Guds kvinnor är därför, för tillfället, ett outtalat drama i ett drama”.3
Några av er systrar kanske känner er otillräckliga eftersom ni inte tycker er kunna göra allt vad ni vill göra. Moderskap och föräldraskap är mycket svåra roller. Ni har också kall i kyrkan som ni utför så kunnigt och samvetsgrant. Vid sidan av allt detta måste många av er dessutom arbeta och sörja för er familj. Jag känner så starkt för änkorna och systrar som är ensamstående föräldrar, som bär så stor del av föräldraskapets ansvar. I allmänhet gör ni ädla systrar ett mycket bättre jobb än ni tror med att hålla ihop allt och få det att fungera. Får jag föreslå att ni tar er an era utmaningar en dag i taget. Gör det bästa ni kan. Se på allt genom evighetens lins. Om ni gör det kommer livet att te sig ur ett annat perspektiv.
Jag tror att alla ni systrar vill vara glada och finna den frid som Frälsaren har utlovat. Jag tror att många av er anstränger er mycket för att hinna med alla era förpliktelser. Jag vill inte såra någon. Det är en sak jag inte gärna vill nämna, men känner att det bör sägas. Ibland går vi alltför länge omkring och är olyckliga över sådant som sårat oss i det förflutna. Vi lägger ner alltför mycket energi på att uppehålla oss vid det som har hänt och inte kan ändras. Vi kämpar med att stänga dörren och släppa det som sårat oss. Om vi efter en tid kan förlåta vad som än har orsakat oförrätten, kommer vi genom försoningen att kunna hämta kraft från ”en livgivande källa till tröst” och förlåtelsens ljuvliga frid blir vår.4 En del oförrätter är så smärtsamma och djupa att läkningen endast kan ske med hjälp av en högre makt och hoppet om fullkomlig rättvisa och upprättelse i nästa liv. Systrar, ni kan hämta kraft från denna högre makt och få värdefull tröst och ljuvlig frid.
Jag är rädd att ni systrar inte i minsta grad inser vidden av ert goda inflytande i era familjer, i kyrkan och i samhället. Ert goda inflytande är oöverskådligt och obeskrivligt. President Brigham Young sade: ”Systrarna i våra kvinnliga hjälpföreningar har uträttat mycket gott. Kan man säga hur mycket gott Israels mödrar och döttrar kan uträtta? Nej, det är omöjligt. Och det goda de gör ska följa dem i all evighet.”5 Jag tror verkligen att ni är medel i Guds händer i era många roller, särskilt i moderskapets.
I rikets verk är män och kvinnor lika betydelsefulla. Gud betror kvinnor att föda och fostra hans barn. Inget annat arbete är viktigare. Moderskapet är en så viktig uppgift för kvinnorna. Heliga välsignelser och rättfärdigt inflytande har strömmat in i mitt eget liv och min familjs liv från min älskade hustru, hennes mor, min egen mor, mor- och farmödrar, mina älskade döttrar och mina barns döttrar. Den mycket uppskattade relationen till varje kvinna i mitt liv går inte att beskriva i ord. Detta gäller speciellt Ruth, min eviga livskamrat.
Vi vill att ni ensamstående systrar ska veta hur mycket vi älskar er. Ni kan vara kraftfulla medel i Guds händer att hjälpa till med att utföra detta stora verk. Ni är uppskattade och ni behövs. En del kvinnor kanske inte är mödrar, även om de är gifta. Ni som befinner i någon av dessa omständigheter, var säkra på att Herren älskar er och inte har glömt er. Ni kan göra något för en annan människa som ingen annan som fötts hit till jorden kan göra. Ni kanske kan göra något för en annan kvinnas barn som hon kanske inte själv kan göra. Jag tror att en del kompenserande välsignelser kommer i det här livet och i livet härefter till systrar i dessa omständigheter. Dessa välsignelser och en tröstande frid kommer till er om ni kan älska Gud ”av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”.6 Ni kan fortfarande vara mycket framgångsrika i vadhelst ni som medel i Guds händer gör för att utföra detta stora verk.
Kvinnor påverkar i så hög grad det som händer i världen, antingen för det goda eller på annat sätt. I någon grad styr hustrur och mödrar tillströmningen av välsignelser till sina hem. När ni stöder er makes prästadömskall och uppmuntrar era söner i deras verksamhet inom prästadömet, blir ert hem rikt välsignat. Ni bör också uppmana era barn att hjälpa andra behövande. Vårt hem har blivit välsignat under alla år som vi varit gifta tack vare min hustrus engagemang i Hjälpföreningen. Hon var president för Hjälpföreningen i församlingen och sedan i staven under några års tid. När hon utförde sina åligganden och gick till sina möten, blev vårt hem välsignat med den ljuva anda av tjänande som hon hade med sig hem.
Ni är medlemmar, som vi har hört i kväll, i världens största förening för kvinnor. Och som president Hinckley just berättade för oss på videon, sade profeten Joseph Smith: ”Denna förening skall få undervisning genom den ordning som Gud upprättat — genom dem som utsetts att leda — och jag vrider nu om nyckeln för er i Guds namn, och denna förening skall nu glädja sig och kunskap och intelligens skall flöda ner från och med denna tidpunkt. Detta är början till bättre dagar för denna förening.”7 Kvinnorna har fått fler möjligheter sedan profeten Joseph Smith vred om nyckeln åt dem, än de fått sedan människan kom till jorden.8
Ända från början har kvinnorna i kyrkan varit medel i Guds händer. När templet byggdes i Kirtland fick arbetarna hjälp av kvinnorna. President Heber C Kimball berättade:
”Våra kvinnor var upptagna med att spinna och sticka för att hålla dem som arbetade på templet med kläder, och endast Herren vet vilken fattigdom, bedrövelse och plåga vi gick igenom för att åstadkomma detta. Min hustru arbetade hela sommaren för att hjälpa till att fullborda det. Hon hade 45 kg ull som hon med en flickas hjälp spann för att förse dem som arbetade på templet med kläder, och även om hon som kompensation för sitt arbete fick förmånen att själv få behålla hälften av ullen, lade hon inte ens undan så mycket att det räckte till ett par strumpor åt henne, utan gav den till dem som arbetade på Herrens hus. Hon spann och vävde och beredde tyget, klippte och sydde kläder av det, och gav dessa till männen som arbetade på templet. Nästan alla systrar i Kirtland arbetade med att sticka, sy, spinna och så vidare, för att Herrens verk skulle gå framåt.”9
Polly Angell, hustru till kyrkans arkitekt, sade att profeten hade sagt följande till dem: ”Ja, ni systrar finns alltid till hands. Systrarna är alltid de första och främsta i allt gott arbete. Maria var den första [vid graven som såg den uppståndne Herren], och systrarna är nu de första att arbeta inne i templet.”10
Ni systrar har de gudomliga egenskaperna lyhördhet för och kärlek till det som är vackert och inspirerande. Det är gåvor ni använder för att göra våra liv behagligare. Ofta när ni systrar förbereder och håller en lektion lägger ni en vacker duk på bordet och ställer fram blommor — som är ett underbart uttryck för er omsorg och samvetsgranna natur. När bröderna däremot håller en lektion dekorerar de inte bordet med så mycket som en vissen maskros! Men ibland är ni alltför hårda mot er själva. Ni tror att om er offergåva inte är helt perfekt så duger den inte. Men jag säger er att om ni har gjort ert bästa, vilket ni brukar göra, kommer er ödmjuka offergåva, vad den än må vara, att tas emot och vara behaglig för Herren.
I dessa dagar gör besökslärarna mycket gott. För tolv år sedan kallades Suzy som besökslärare åt Dora. Dora som var änka och inte hade några barn var en svårtillgänglig person och levde nästan som eremit. När Suzy först började besöka Dora togs hon emot vid dörren, men blev aldrig bjuden att komma in. Flera månader senare tog Suzy med sig något gott till Dora, men Dora sade att hon inte kunde ta emot det. När Suzy frågade varför, svarade hon: ”För då vill du ha något av mig i gengäld.” Suzy försäkrade henne: ”Allt jag vill ha är din vänskap.” Efter detta blev det lättare att besöka henne. Så småningom fann Suzy sätt att göra saker och ting för Dora och att lyssna när det fanns behov av det. Hon brukade också berätta för henne om underbara människor i församlingen, om lektionerna och konferenserna, och på så sätt få henne att känna sig som en del av församlingen. När Doras hälsa började försämras besökte Suzy henne dagligen och de blev nära vänner. När Dora dog kunde Suzy prisa den kvinna som andra kallade ”otillgänglig” som en ”aktningsvärd kvinna” och en ”nära vän”.11 Hon kände henne som inte många andra gjorde, tack vare hennes tjänande som besökslärare.
Hjälpföreningen är ett systraskap och en plats där kvinnor blir undervisade för att bygga upp tron och åstadkomma mycket gott. Som president Hinckley ofta har sagt behöver vi alla vänner. Vänskap fyller oss med värme och kärlek. Den är inte begränsad till de yngre eller de äldre, de rika eller de fattiga, de mindre kända eller allmänt kända personerna. Hurdana våra omständigheter än är, behöver vi alla någon som lyssnar på oss med förståelse, klappar oss på axeln när vi behöver uppmuntran och stärker vår önskan att göra bättre ifrån oss och bli bättre. Hjälpföreningen är avsedd att utgöra en sådan vänskapskrets, fylld av kvinnor med förstående hjärtan som utvecklar kärlek och färdigheter, ty framför allt är den ett systraskap.
Detta allmänna hjälpföreningsmöte sänds ut till åtskilliga länder över hela jordklotet. Det känns gott att tänka på att systrar samlas på olika platser för att höra samma budskap som vi hör och att vara tillsammans som vänner. En syster från Etiopien deltog i ett sådant möte i Fredericksburg i Virginia. Hon konstaterade: ”Vi satte oss ner som vänner, mödrar och döttrar, men reste oss upp som systrar.”12
En kvinnlig missionär som verkade i Thailand skrev att hon satt bredvid några systrar i Bangkok under utsändningen förra året. Hon sade: ”Jag kände en sådan styrka från denna lilla grupp thailändska kvinnor, som gjorde sitt bästa för att följa råden från kvinnor i Salt Lake City som de aldrig träffat.”13 Visst är det en märklig känsla av systerskap som sträcker sig över haven och floderna i många länder när vi förenas på detta möte! Nyckeln vreds verkligen om av profeten Joseph Smith när han träffade den lilla skaran kvinnor i Nauvoo för att organisera Hjälpföreningen 1842!
Jag vill avslutningsvis nu säga några ord till er, ni yngre systrar. Ni har en viktig uppgift i detta stora systraskap. De flesta av er har begåvats med ett vittnesbörd om Jesu Kristi återställda evangelium. Med detta vittnesbörd och med er ungdomliga styrka, inflytande och intelligens kan ni få välsignelserna som kommer av att fullgöra skyldigheten att vara ”medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.
En ung syster berättade nyligen vad hon kände för Hjälpföreningen. Hon sade att hon vuxit upp i en församling där systrarna visat stort intresse för henne redan när hon var i Unga kvinnor, så när det var dags för henne att gå till Hjälpföreningen var hon begeistrad, och det var systrarna också. Hon lade märke till ”de många olika personligheterna, intressena, bakgrunderna och åldrarna i Hjälpföreningen” och sade: ”Nu har jag en vänkrets som spänner över årtionden — från tonåringar till mormors och farmors mor och allt där emellan.”14
En storslagen framtid ligger framför er, unga systrar. Den blir kanske inte exakt som ni planerat, men den kan bli underbart givande och kan åstadkomma mycket gott. Ty detta att ni unga kvinnor har ett kamratskap med mogna, erfarna, rättfärdiga systrar ger er både en möjlighet och en välsignelse.
President Hinckleys älskade hustru Marjorie Pay Hinckley uttryckte det så väl när hon sade: ”Vi sitter alla i samma båt. Vi behöver varandra. O, vad vi behöver varandra! De av oss som är äldre behöver er som är unga. Och förhoppningsvis behöver ni unga några av oss som är äldre. Det är ett sociologiskt faktum att kvinnor behöver kvinnor. Vi behöver djup, givande och lojal vänskap med varandra. Denna vänskap är en nödvändig källa till styrka. Vi behöver förnya vår tro varje dag. Vi behöver ta varandra under armen och hjälpa till att bygga upp riket så att det breder ut sig och fyller hela jorden.”15
Kära systrar, våra älskade medarbetare i riket, vilkas namn är inskrivna i livets bok som tillhör Lammet,16 må ni fortsätta att sträva framåt. Gå framåt i tro och ödmjukhet. Låt inte Satan eller något frestande ont inflytande från honom påverka er. Ge inte motståndaren något tillfälle17 och låt honom inte heller minska er gudagivna, unika mottaglighet för Herrens Ande. Må denna Ande alltid leda er till heliga känslor i alla era tankar och allt ni företar er när ni hjälper andra i kärlek och barmhärtighet, ber jag i Jesu Kristi namn, amen.