Så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans
När vi blir medel i Guds händer använder han oss till att utföra sitt arbete.
Systrar, i kväll har vi samlats till Hjälpföreningens allmänna möte. Ni ser underbara ut. När vi samlas så här kan jag inte låta bli att tänka på Hjälpföreningens allra första möte. Jag ser framför mig hur profeten Joseph talar till systrarna och förbereder dem för deras del i uppbyggandet av Guds rike. Jag hör kvinnorna be av hjärtat: ”Jag har ingått förbund om att utföra ditt verk, Herre, men hjälp mig att nu bli ett medel i din hand.” Deras bön är också vår bön.
Jordelivet är tiden för var och en av oss att bli detta medel.
Jag älskar budskapet från syster Lucy Mack Smith, som bräcklig och ålderssvag reste sig och talade till sina systrar under ett av de första hjälpföreningsmötena i Nauvoo. Jag vill att ni ska komma ihåg att hon är en kvinna som hade varit ett energiknippe — en stor ledare. Hon var mycket lik det slags kvinnor jag ser i Hjälpföreningen i dag. Men den dagen sade hon: ”Vi måste vårda oss om varandra, vi måste vaka över varandra, trösta varandra och inhämta kunskap så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans.”1
Dessa ord beskriver hur systrarna blir ”medel i Guds händer”.2 Vilka av oss längtar inte efter att bli omhuldade, vakade över, tröstade och få kunskap om det som hör Gud till? Hur sker det? En vänlighet, ett kärleksfullt ord, en omtänksam handling, en villig hand åt gången. Men mitt budskap riktar sig inte till dem som får ta emot sådan vänlighet, utan till alla oss som måste utöva sådan helighet varje dag. För att bli lika Jesus Kristus, lärde profeten Joseph, ”måste ni utvidga er själ gentemot andra”.3
Vi längtar alla efter att äga Kristi rena kärlek, den kristuslika kärleken, men vår mänsklighet — den ”naturliga kvinnan” inom oss — står i vägen för oss. Vi blir arga, vi blir frustrerade, vi kritiserar oss själva och andra — och när vi gör det kan vi inte sprida Faderns kärlek på det sätt som vi måste kunna göra för att vara ett verktyg i vår himmelske Faders hand. Vår villighet att förlåta oss själva och andra blir en avgörande faktor i vår förmåga att ha Herrens kärlek i vårt liv och utföra hans verk.
När jag började förbereda det här talet gjorde jag allt som jag visste att jag borde göra: Jag gick till templet, jag fastade, jag läste skrifterna, jag bad. Och jag skrev ett tal. Men, systrar, när man väljer att skriva om kristlig kärlek måste man också känna den. Och det gjorde inte jag. Till slut, efter många böner och tårar, insåg jag att jag behövde be andra om förlåtelse, personer som jag, utan att de visste det, tänkte ovänliga tankar om. Det var svårt. Men det läkte min själ. Och jag vittnar för er om att Herrens ande återvände.
Att alltid visa kristlig kärlek är en livslång strävan, men varje kärlekshandling förändrar oss och dem som visar den. Låt mig få berätta om en ung kvinna som jag nyligen träffade. Alicia hade som tonåring kommit bort från kyrkan, men senare manade Anden henne att återvända. På söndagarna hälsade hon ofta på sin farfar på ett ålderdomshem. En av dessa söndagar bestämde hon sig för att besöka kyrkans möten på hemmet. Hon öppnade dörren och fann att det pågick ett hjälpföreningsmöte, men att det inte fanns några tomma stolar. När hon var på väg att gå därifrån vinkade en kvinna åt henne och makade på sig för att göra plats på sin stol. Alicia sade: ”Jag undrade vilka tankar den kvinnan skulle få om mig. Jag hade mängder av piercingar på kroppen och jag luktade rök. Men hon verkade inte bry sig, hon bara gjorde plats åt mig vid sin sida.”
Alicia, som kände sig uppmuntrad av kvinnans kärlek, blev aktiv i kyrkan igen. Hon har varit på mission och visar nu samma slags kärlek till andra kvinnor. Den äldre systern som delade sin stol med henne förstod att det finns en plats för varje kvinna i Hjälpföreningen. Systrar, vi samlas för att få kraft, men vi tar med oss alla våra svagheter och ofullkomligheter.
Alicia berättade något för mig som jag aldrig ska glömma. Hon sade: ”Jag gör en enda sak för min egen skull när jag kommer till kyrkan: Jag tar sakramentet för min skull. Resten av tiden tittar jag efter andra som behöver mig och jag försöker stödja och hjälpa dem.”
När vi blir medel i Guds händer använder han oss till att utföra sitt arbete. Liksom Alicia behöver vi vända oss till dem omkring oss och söka efter sätt att ge stöd och hjälp. Vi måste tänka på dem som står vid dörren och tittar in, och dra dem till oss — så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans. Alla kanske inte tror att det finns rum för ytterligare en person på vår stol, men det går alltid att hitta stolar om vi har kärlek i hjärtat.
Julia och Emily Hill, två systrar som i tonåren blivit medlemmar i kyrkan i England och som förskjutits av sin familj, hade 1856 slutligen fått ihop tillräckligt för att kunna åka till Amerika och hade nästan nått fram till sitt efterlängtade Sion. De gick över de amerikanska slätterna med Willies handkärrekompani när de och många andra blev hejdade längs leden av en tidig oktoberstorm. Syster Deborah Christensen, ett barnbarnsbarn till Julia Hill, upplevde något gripande i en dröm om dem. Hon sade:
”Jag kunde se Julia och Emily, tillsammans med Willies handkärrekompani, som var strandsatta i snön uppe på det stormiga Rocky Ridge. De hade inga vinterkläder att hålla sig varma med. Julia satt i snön och skakade. Hon kunde inte fortsätta. Emily, som också frös, visste att om hon inte hjälpte Julia att komma på benen, skulle hon dö. När Emily slog armarna om sin syster för att hjälpa henne upp, började Julia gråta — men det kom inga tårar, bara ett stilla kvidande. Tillsammans gick de sakta till sin handkärra. Tretton personer dog denna fruktansvärda natt. Julia och Emily överlevde.”4
Systrar, utan varandra skulle dessa kvinnor förmodligen inte ha överlevt. Dessutom hjälpte de andra överleva denna förödande del av färden, bland andra en ung mor och hennes barn. Det var Emily Hill Woodmansee, som senare skrev de vackra orden till sången ”Som systrar i Sion”. Orden ”[Vi] trösta och lindra de lidandes nöd”5 får ny mening när man ser framför sig det hon var med om på de snötäckta slätterna.
Liksom systrarna Hill överlever många av oss inte våra prövningar under jordelivet utan andras hjälp. Och lika sant är det att när vi hjälper andra så håller vi vår egen ande vid liv.
Lucy Mack Smith och systrarna i den första Hjälpföreningen upplevde Kristi rena kärlek, en kärlek utan gränser. De hade evangeliets sanningar som vägledde dem i livet. De hade en levande profet. De hade en Fader i himlen som lyssnade på och besvarade deras böner. Systrar, det har vi också. Vid dopet tog vi på oss Jesu Kristi namn. Vi har det namnet med oss varje dag, och Anden manar oss att leva i enlighet med Frälsarens lärdomar. När vi gör det blir vi redskap i Guds händer. Och Anden lyfter oss till högre nivåer av godhet.
Det främsta uttrycket för kärlek är Jesu Kristi försoning, som gavs till oss som gåva. Vårt ivriga sökande efter denna gåva kräver att vi inte bara är villiga att ta emot den utan också är villiga att dela med oss av den. När vi delar med oss av denna kärlek till andra blir vi ”medel i Guds händer att utföra detta stora verk”.6 Då förbereds vi för att sitta ned med våra systrar i himlen — tillsammans.
Jag bär vittne om Frälsaren, att han lever och att han älskar oss. Han vet vad vi kan bli — hur ofullkomliga vi än är idag. I Jesu Kristi namn, amen.