Han ska ge er vila
Mitt hjärta värkte med hennes. Jag ville så gärna hjälpa henne för jag kände att hennes ånger och hennes önskan att göra det rätta och bli döpt var uppriktig.
Jag verkade som missionär när jag träffade Susie. (Namnet har ändrats.) Hon och hennes familj hade fått undervisning om evangeliet av två missionärer som arbetade på missionskontoret tillsammans med mig. De hade fått alla lektioner och tackat ja till uppmaningen att döpas och konfirmeras. Jag hade förmånen att få intervjua denna underbara familj på fyra personer: mor, far, yngre bror och Susie.
Jag var färdig med dopintervjuerna för de andra tre familjemedlemmarna och de var underbart väl förberedda och ivriga att få bli en del av Herrens rike. Men när Susie kom in var hon tyst och lite tveksam till att prata med mig.
Jag började ställa frågor om vad hon hade lärt sig. Hon kunde berättelsen om profeten Joseph Smith och trodde på den. Hon hade läst Mormons bok och visste att den var sann, och hon trodde att kyrkan var den enda sanna och levande kyrkan på jorden och ville vara en del av den. Jag frågade om hon var villig att följa tiondelagen, visdomsordet och andra bud. Hon sade att hon visste vad de innebar och att hon var villig att följa dem under resten av sitt liv. Intervjun var i stort sett som de jag hade haft med resten av hennes familj.
Sedan frågade jag: ”Kan du berätta för mig vad kyskhetslagen innebär?” Hennes ansiktsuttryck förändrades omedelbart. Jag insåg snabbt att det här måste vara anledningen till att hon var tveksam till att träffa mig. Innan jag hann säga något gömde hon ansiktet i båda händerna, böjde ner ansiktet och händerna mot knät och började gråta hejdlöst.
Vi satt där utan att prata i flera minuter. Jag visste inte vad jag skulle säga och Susie kunde inte sluta gråta. Jag bad Herren om hjälp och frågade Susie vad som var fel. Till slut tittade hon upp och talade om för mig att flera veckor innan hon hade träffat missionärerna så hade hon och hennes pojkvän gjort sådant som missionärerna hade lärt henne var fel enligt Herrens lag. Hon hade redan talat om för sin pojkvän vad hon hade lärt sig och sagt att de inte längre kunde ha en sådan relation. Hon hade till och med föreslagit att han skulle träffa missionärerna och få höra det som hon nu visste var sant. Men skuldkänslorna av att ha gjort det de hade gjort vägde tungt på hennes själ.
Mitt hjärta värkte med hennes. Jag ville så gärna hjälpa henne för jag kände att hennes ånger och hennes önskan att göra det rätta och bli döpt var uppriktig. I det ögonblicket fick jag ett tydligt svar på min bön. Jag frågade henne: ”Susie, vill du bli fri från den här syndens skuldkänslor och vånda?” Ännu en gång gömde hon ansiktet i händerna och böjde ner huvudet. Hon yttrade ett enda ord: ”Ja.” Hon grät ännu mer nu och jag tröstade henne genom att prata om försoningen och hur hon kunde tillämpa den i sitt liv. Jag förklarade att ett syfte med dopet och konfirmationen är att hela de människors själar som är uppriktiga i sin omvändelse, och jag ansåg utan tvekan att hon var uppriktig.
Vi avslutade intervjun med en bön. Det var tydligt att Herrens ande var där, mycket starkare än jag någonsin tidigare känt under en intervju.
Min kamrat och jag kom till kapellet strax före dopet. Det fanns ingen tid till att prata med Susie eller hennes familj före mötet. De döptes efter sångerna och talen — först hennes mamma, sedan hennes pappa, sedan hennes bror och till slut Susie. Hon gick ner i dopbassängen och hennes leende sade allt — Mästarens helande balsam verkade i hennes hjärta. När hon kom upp ur vattnet var både hon och jag tårögda. Hennes leende var ännu större än tidigare och ansiktet lyste. Jag förstod i det ögonblicket varför Frälsaren sade: ”Kom till mig, alla ni som … bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” (Matt 11:28)
Vi pratade bara en kort stund efter mötet. Jag välkomnade familjen som nya medlemmar i Herrens rike. När jag skakade hand med Susie ville jag tala om för henne hur mycket den här upplevelsen hade betytt för mig. Jag hade omvänt mig i mitt liv och känt försoningens kraft, men jag var tacksam att jag nu kunde känna den ännu starkare tack vare min bekantskap med henne.
Att bli medlem i kyrkan är i sig en utmaning. Men att bli medlem under sådana personligt prövande omständigheter måste ha varit ännu svårare för Susie, som det är för många nya medlemmar. Men Jesu Kristi försoning gjorde svårigheten överkomlig och ledde denna underbara Guds dotter till omvändelse och att hennes själ helades. Det lärde också en mottaglig ung missionär något viktigt om att tillämpa försoningen i sitt eget liv.