Min son lever också
En kvinna i min församling lärde mig något ovärderligt om den ljuva frid som kommer genom en fast tro på Jesus Kristus och hans försoning.
I denna kvinnas patriarkaliska välsignelse hade hon blivit lovad moderskapets glädje. Men åren gick medan hon och hennes make bad om och väntade på barn. Till slut blev deras böner besvarade. I nio månader var deras liv fyllt av glädjefulla förberedelser. De målade ett särskilt rum, köpte möbler, kläder och andra barnsaker, och uppsände många böner. Läkarna sade att hon inte skulle kunna få några fler barn efter detta så alla hennes drömmar handlade om detta barn.
Dagen kom när denna syster födde sitt barn och hörde det skrika.
”Det är en fin pojke”, sade sjuksköterskan.
Modern blundade och uppsände en bön av tacksamhet. Fyra minuter senare var barnet dött.
Jag såg henne på sakramentsmötet två veckor senare. Som sångledare gick hon fram och intog sin plats bredvid orgeln. Under hennes ledning sjöng vi ”Han lever, min Förlossare”. (Psalmer, nr 83) Hon stod där rak och lång med strålande ansikte och vittnesbörd. Ibland var det mycket svårt för henne att sjunga. Hon svalde och pressade ihop läpparna. Hon slutade sjunga, men hennes arm fortsatte att röra sig då hon ledde oss i sången.
Senare bar denna syster detta enkla vittnesbörd med tårar strömmande nerför kinderna: ”Jag vet att min Förlossare lever. Jag vet att han är rättvis och att han älskar oss. Och eftersom han lever så lever min son också.”
I hennes tro såg jag en försäkran om att vår Återlösare är verklig, han som gör odödlighet och evigt liv möjligt för oss. Hennes son hade tagits bort, men hon visste att hon skulle få tillbaka honom en dag.