Himlens fönster

Äldste H Bryan Richards

verkade som medlem i de sjuttios kvorum från 1998 till 2006

Jag fick mitt första riktiga arbete när jag var omkring tretton år. Jag delade ut dagstidningar. Jag minns fortfarande hur jag åkte omkring på min cykel i grannskapet i Salt Lake City varje kväll och kastade in tidningar på grannarnas förstutrappa. Jag tjänade inte så mycket pengar men varje månad när jag fick min lön var det inte frågan om annat än att jag skulle betala tionde. Mina föräldrar hade varit föredömen i att betala tionde och jag visste att det var ett bud från Herren. (Se L&F 119:3–4.)

Jag minns hur jag som liten grabb följde med min mor och far på tiondeavräkning. Det var så naturligt att träffa biskopen och berätta att jag betalade ett fullt tionde. Också när jag blev äldre och började tjäna mer pengar betalade jag alltid tiondet först.

När jag blev förälder var det viktigt för mig att vart och ett av mina barn träffade biskopen varje år för en tiondeavräkning. Min hustru och jag försökte tidigt lära dem att betala tionde på veckopengen vi gav dem så att det i vuxen ålder skulle vara något som de redan hade sett välsignelserna av och visste att de skulle göra.

Välsignelserna kommer

När syster Richards och jag gifte oss studerade vi båda och hade ytterst lite inkomster att betala våra utgifter med. Att betala tionde var en stor uppoffring. Men syster Richards tänkte aldrig ens tanken att använda tiondepengarna till annat som vi var i stort behov av, som mat eller hyra. Hon insisterade på att vi skulle betala tiondet först och det gjorde vi alltid. Ibland hade vi bara några ören kvar när vi hade betalat allt annat, men vi hade alltid precis så att det räckte. Det var en välsignelse som kom av att vi utövade vår tro och betalade tionde.

En välsignelse som jag tror kom för att jag betalat tionde är att jag aldrig under mitt yrkesverksamma liv har gått länge utan arbete. Vid en tidpunkt i början av min karriär blev jag friställd från mitt jobb men inom två veckor fick jag ett annat jobb där jag tjänade mer än på det förra. Under mina tjugofem år vid ett företag var det perioder när anställda blev friställda runt omkring mig, men inte jag. Jag tror Herren välsignade mig för att jag betalade tionde.

Mina unga bröder och systrar, om ni utövar tron som är nödvändig för att betala tionde så lovar jag er att ni blir välsignade. Betala utan att tveka oavsett hur små era bidrag kan verka. Låt det bli det första ni gör när ni har tjänat lite pengar. Ni kommer att utveckla tro till att göra sådant som ni annars inte trodde att ni kunde göra. Ni blir klokare när det gäller att handha era pengar och ni får känna den ljuva försäkran som kommer av att veta att ni gör det som Herren önskar av er. Detta blir en källa till styrka och ni får nytta av denna styrka i framtiden.

Jag vet att syster Richards och jag har fått många välsignelser för att vi har betalat tionde. Jag har också sett det överflöd av välsignelser som kommit till trofasta medlemmar i avlägsna delar av världen därför att de har varit villiga att betala tionde.

Kyrkan i Indien

En händelse gjorde särskilt stort intryck på mig. År 2000 hade jag möjlighet att vara med på första spadtagsceremonin för kyrkans första möteshus som skulle byggas från grunden i Indien. Platsen för kapellet låg i Rajahmundry, en stad nära landets ostkust. Det är en relativt liten stad för att vara i Indien trots att det bor omkring tre miljoner människor där.

Jag reste till Rajahmundry med min hustru, missionspresidenten Ebenezer Solomon och hans hustru. När vi anlände till den myllrande tågstationen i Rajahmundry ömmade mitt hjärta för alla människor jag såg som levde i extrem fattigdom. Det fanns många människor som sov på det hårda golvet varhelst det fanns en tom plats. När vi kom fram till platsen där spadtagsceremonin skulle äga rum lade jag märke till den stora kontrasten mellan misären jag just hade sett och glädjen jag såg i ansiktet hos medlemmarna som hade samlats för att hälsa på oss. De strålade och vinkade när vi närmade oss. De var så glada och förväntansfulla. De levde också i fattigdom i viss mån men det syntes inga spår hos dem av förtvivlan eller tomhet.

Jag förstod genast varför den här platsen hade valts till ett kapell. Jag medger att jag hade varit lite osäker på varför man hade satsat kyrkans resurser på den här avlägsna platsen. Men när jag hade pratat lite med medlemmarna i Rajahmundry fick jag svar på alla mina frågor. Dessa medlemmar var så trofasta och så ivriga att få sitt eget möteshus.

Änkans skärv

Efter spadtagsceremonin presenterade president Solomon fyra änkor för mig som hade döpts flera år tidigare. De var alla över sjuttio år. President Solomon talade om att dessa kvinnor alla hade betalat fullt tionde ända sedan de döptes. Jag blev imponerad av att dessa trofasta systrar, i ett område med så stora behov, aldrig hade missat att betala sitt tionde även om det säkert hade varit en stor uppoffring för dem.

Jag frågade president Solomon hur mycket var och en av systrarna betalade i tionde varje månad. Han gav mig en siffra i rupier, valutan som används i Indien. Jag visste inte hur mycket summan innebar så jag frågade honom hur mycket de skulle ha betalat i amerikanska dollar. Jag ska aldrig glömma hans svar: ”De skulle ha betalat mellan en och en halv och två cent.” Jag påmindes återigen om att tiondebetalning inte handlar om pengar utan om tro! Det gjorde mig ödmjuk att inse att dessa medlemmar hade välsignats med ett kapell tack vare deras villighet att offra genom att betala tionde — även om det bara handlade om cent. Herren förvandlar säkert dessa cent till miljontals dollar.

Tionde är inte något penningbud — det är en princip om tro. Herren ber oss ge tio procent av vår inkomst och väntar för att se om vi vill utöva tro på honom och göra den uppoffringen. Medlemmarna i Rajahmundry hade denna tro.

Jag blev imponerad när vi kom till byggnadsplatsen och såg en röd matta utrullad från vägen till tältpaviljongen där medlemmarna var samlade. Den var omkring 30 meter lång. Under paviljongen stod stolar med röd sammet. De var stora och imponerande. Mattan och stolarna var nötta men det var det allra bästa dessa medlemmar hade att erbjuda. De ville inte ge mindre än sitt bästa. Denna upplevelse gjorde mig ödmjuk. Dessa medlemmar i Rajahmundry var exemplariska i att ge till Herren, oavsett om det gällde att betala tionde eller erbjuda de bästa bekvämligheter för besökande ledare i kyrkan.

Det kan tyckas att tio procent av din inkomst, liten som stor, inte kan göra så mycket gott eller inte är så viktig. Jag lovar dig att den är viktig. Det är viktigt att du följer tiondelagen nu för det stärker din tro och förbereder dig för svårigheter senare i livet.

Herren gav oss löftet att om vi lyder hans bud så är han bunden att ge oss den utlovade välsignelsen. (Se L&F 82:10; 130:21.) Jag bevittnade denna välsignelse i medlemmarnas liv i Rajahmundry och du kan bevittna välsignelser i ditt eget liv om du trofast betalar ditt tionde.