Evangelieklassiker
Sakramentet — och offret
David B Haight föddes den 2 september 1906 i Oakley i Idaho som son till Hector C och Clara Tuttle Haight. Han gifte sig med Ruby Olson i Salt Lake-templet den 4 september 1930. Före sin kallelse som generalauktoritet hade han en framgångsrik yrkesbana inom detaljhandeln, verkade som borgmästare i Palo Alto i Kalifornien och presiderade över Skottlandmissionen. Han ordinerades till apostel den 8 januari 1976. Han dog den 31 juli 2004 vid 97 års ålder.
För sex månader sedan kunde jag inte tala vid generalkonferensen eftersom jag ännu återhämtade mig efter en större operation. Mitt liv har skonats, och jag har nu ett kärkommet tillfälle att uttala min tacksamhet för de välsignelser, den tröst och den hjälp jag fått av mina bröder i första presidentskapet och de tolvs kvorum samt andra underbara vänner som jag är skyldig så mycket och som har ägnat min kära hustru Ruby och min familj så mycket av sin tid, sin uppmärksamhet och sina böner …
Den kväll då min hälsa sviktade visste jag att någonting mycket allvarligt hade hänt mig. Sedan gick allt så snabbt — smärtan som drabbade mig med sådan intensitet, min kära Ruby som telefonerade till läkare och till vår familj, medan jag på knä låg lutad över badkarskanten för att få stöd och efterlängtad lättnad från smärtan. Jag vädjade till min himmelske Fader att skona mitt liv ännu en liten tid för att jag skulle få mer tid till att utföra hans verk, om det var hans vilja.
Medan jag ännu bad började jag förlora medvetandet. Ambulanssirenen var det sista jag hörde innan jag sjönk in i den medvetslöshet som skulle vara de närmast följande dagarna.
Den förfärliga smärtan och människors bestyr omkring mig upphörde. Jag var nu i en fridfull omgivning där allt var lugnt och stilla. Jag var medveten om två personer på avstånd stående på en bergssluttning. Den ena stod högre upp än den andra. Detaljerade anletsdrag kunde inte urskiljas. Personen högre upp pekade på någonting som jag inte kunde se.
Jag hörde inga röster men var medveten om att jag var i närheten av något heligt och i en helig omgivning. Under timmarna och dagarna som följde blev Människosonens eviga uppgift och upphöjda ställning gång efter annan inpräntad i mitt sinne. Jag vittnar för er att han är Jesus Kristus, Guds Son, allas Frälsare, hela människosläktets Återlösare. Det är han som ger oändlig kärlek, barmhärtighet och förlåtelse, världens ljus och liv. Jag visste denna sanning förut — jag hade aldrig tvivlat eller undrat. Men nu kände jag till dessa gudomliga sanningar på ett mycket ovanligt sätt på grund av Andens intryck på mitt hjärta och min själ.
Jag fick se som i ett panorama hans verksamhet på jorden: Hans dop, hans undervisning, hans helande av sjuka och lama, den fingerade rättegången, korsfästelsen, uppståndelsen och himlafärden. Sedan följde scener från hans jordiska verksamhet som visades för mig mycket detaljerat och bekräftade de bibliska ögonvittnenas redogörelser. Jag undervisades, och mitt förstånds ögon öppnades av Guds helige ande så att de såg mycket.
Den första scenen var av Frälsaren och hans apostlar i det övre rummet kvällen innan han förråddes. Efter påskmåltiden undervisade han och beredde sakramentet för sina käraste vänner som en påminnelse om sitt kommande offer. Det visades så tydligt för mig — Frälsarens överväldigande kärlek till var och en. Jag bevittnade hans omtanke om betydelsefulla detaljer — tvagningen av varje apostels dammiga fötter, hur han bröt och välsignade det mörka brödet och välsignade vinet, och sedan hans förfärliga avslöjande att en av dem skulle förråda honom.
Han förklarade varför Judas hade avlägsnat sig och berättade för de andra om de händelser som snart skulle äga rum.
Sedan följde Frälsarens högtidliga tal under vilket han sade till de elva: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33)
Vår Frälsare bad till sin Fader och erkände Fadern som källan till sin myndighet och sin kraft — också till att skänka evigt liv åt alla som är värdiga.
Han bad: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”
Sedan tillade Jesus vördnadsfullt:
”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra.
Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” (Joh 17:3–5)
Han bad inte bara för lärjungarna som hade kallats från världen och som hade varit trofasta i sitt vittnesbörd om honom, ”utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig”. (Joh 17:20)
När Jesus och de elva hade sjungit en psalm begav de sig ut till Oljeberget. Där, i örtagården, på något för oss obegripligt sätt, tog Frälsaren på sig bördan av människosläktets synder från Adam till världens slut. Hans lidande i örtagården var, berättar Lukas för oss, så intensivt att ”hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden”. (Luk 22:44) Han led under en smärta och en börda olik någonting som en mänsklig varelse skulle kunna bära. I denna stund av ångest övervann vår Frälsare all Satans makt.
Den förhärligade Herren uppenbarade för Joseph Smith denna uppmaning till hela människosläktet:
”Därför befaller jag dig att omvända dig …
Ty … jag, Gud, har lidit … för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida …
Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por …
Därför befaller jag dig ånyo att omvända dig, på det jag icke skall ödmjuka dig med min allsmäktiga kraft, och att bekänna dina synder, på det du icke må lida [dessa] straff.” (L&F 19:15–16, 18, 20)
Under dessa dagar av medvetslöshet gavs jag genom den Helige Andens gåva och kraft mer fullkomlig kunskap om hans mission. Jag gavs också mer fullständig insikt om vad det betyder att i hans namn utöva myndighet att låsa upp himmelrikets hemligheter till frälsning för alla som är trofasta. Min själ fick gång efter annan lärdom om händelserna i samband med den fingerade rättegången och gisslandet av kroppen av en medlem av gudomen. Jag var vittne till hur han släpade sig uppför backen i sitt försvagade tillstånd och bar på korset, och hur han sträcktes ut på det där det låg på marken, så att de grova spikarna kunde slås genom hans händer och handleder och fötter för att hålla fast hans kropp där den hängde på korset till offentligt beskådande.
Korsfästelse — denna förfärliga och smärtsamma död som han måste genomgå — hade valts från begynnelsen. Genom denna ytterst plågsamma död nedsteg han under allt, som det står skrivet, för att han genom sin uppståndelse skulle höja sig över allt. (Se L&F 88:6.)
Jesus Kristus dog i lika bokstavlig bemärkelse som vi alla kommer att dö. Hans kropp låg i graven. Men Jesu odödliga ande, utvald till människosläktets Återlösare, gick till de myriader andar som hade lämnat jordelivet med olika grader av rättfärdighet beträffande Guds lagar. Han lärde dem det ”underbara budskapet om återlösning från dödens bojor och om möjligheten till frälsning … [som var] en del av [vår] Frälsares förutbestämda, unika tjänarverksamhet bland människorna”.1
Jag vågar inte ens försöka förmedla till er det djupa intryck som dessa scener gjort på min själ. Jag förnimmer deras eviga betydelse och inser att ”ingenting i hela frälsningsplanen kan på något sätt jämföras i betydelse med denna den mest överjordiska av händelser, vår Herres försoningsoffer. Det är den absolut viktigaste enskilda sak som någonsin har skett i hela skapelsens historia, det är grundstenen på vilken evangeliet och allt annat vilar”,2 som det har sagts.
Fader Lehi lärde sin son Jakob och oss i dag:
”Därför kommer återlösningen i och genom den helige Messias, ty han är full av nåd och sanning.
Se, han offrar sig, ett offer för synd för att fullborda lagen för alla dem som hava ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande, och för ingen annan kan lagen fullbordas.
Huru viktigt är det därför icke att kungöra dessa sanningar för jordens invånare, på det de må veta, att intet kött kan bo i Guds närhet utom genom den heliga Messias’ förtjänster, barmhärtighet och nåd — hans, som nedlägger sitt köttsliga liv och återtager det genom Andens kraft, på det han, den förste att uppstå, må kunna åvägabringa de dödas uppståndelse.
Därför är han förstlingen, tillhörande Gud, emedan han skall vara medlaren för alla människors barn, och de som tro på honom, skola bliva frälsta.” (2 Nephi 2:6–9)
Vår värdefullaste upplevelse under sakramentsmötet är den heliga sakramentsförrättningen, ty den ger oss tillfälle att inrikta sinnet och hjärtat på Frälsaren och hans offer.
Aposteln Paulus varnade de tidiga heliga för att äta detta Herrens bröd och dricka denna Herrens dryck ovärdigt. (Se 1 Kor 11:27–30.)
Herren själv lärde nephiterna att ”den som äter och dricker mitt kött och blod ovärdigt, äter och dricker fördömelse till sin själ”. (3 Nephi 18:29)
De som värdigt tar del av sakramentet är i harmoni med Herren och ingår förbund med honom att alltid minnas hans offer för världens synder, att ta på sig Kristi namn och alltid minnas honom och hålla hans bud. Frälsaren förbinder sig att vi som så gör ska ha hans ande med oss och att vi, om vi är trofasta till änden, ska ärva evigt liv.
Vår Herre uppenbarade för Joseph Smith att ”det finnes ingen större gåva än frälsningens” (L&F 6:13), och frälsningsplanen innefattar sakramentsförordningen som en ständig påminnelse om vår Frälsares försoningsoffer. Han gav lärdomen: ”Det är rådligt att kyrkan ofta kommer tillsammans för att deltaga av brödet och vinet till Herren Jesu åminnelse.” (L&F 20:75)
Vi får alla odödlighet som en gåva enbart genom Guds nåd, utan rättfärdighetens gärningar. Men evigt liv är belöningen för att vi har lytt lagarna och förordningarna i hans evangelium.
Jag vittnar inför er alla att vår himmelske Fader besvarar våra rättfärdiga böner. Den ytterligare kunskap som jag har fått har haft en djupgående inverkan på mitt liv. Den Helige Andens gåva är en ovärderlig gåva och öppnar dörren till fortsatta kunskaper om Gud och evig glädje.
Från ett tal under generalkonferensen i oktober 1989; moderniserad användning av stor bokstav och interpunktion.