En persons föredöme
Ämnet för ett e-postmeddelande jag fick nyligen bar på sorgliga nyheter: ”Begravning för Wendy Knaupp.” Medan jag strök bort tårarna tänkte jag på den där dagen för mer än fyrtio år sedan när min kamrat och jag träffade Wendy och Paul Knaupp i närheten av en blomsteraffär i Frankfurts tågstation. De var ett ungt amerikanskt par i Tyskland i militärtjänst. De var långt hemifrån och väntade sitt första barn. Eftersom vår missionspresident just hade uppmanat oss att vara en missionär ”varje ögonblick” så började vi prata med dem.
När vi undervisade missionärsdiskussionerna för dem var jag imponerad av ljuset i Wendys själ. Hon var glad och lycklig och andligt livfull på alla sätt. Hon förstod betydelsen av återställelsen genom stark intuition. Det var ett privilegium att få vara så nära att vi kunde se hennes vittnesbörd växa och ljuset i hennes ansikte bli klarare.
Över trettio år senare erinrade sig Wendy vårt första besök hos henne: ”Jag ska alltid minnas känslan jag hade när jag fick höra berättelsen om Joseph Smith för första gången! Jag kan se framför mig vår lilla lägenhet på andra våningen i Tyskland som förmodligen var lika stor som vårt sovrum är idag, och hur vi satt på kanten av bäddsoffan [mitt emot missionärerna]. Jag minns känslan av förundran och lättnad. Jag hade alltid känt att det måste finnas något sådant någonstans där ute. Det verkade konstigt att Gud skulle låta oss blint stappla omkring som vi så uppenbart gjorde … Det kändes så rätt och jag trodde på det.”
Men en kort tid efter det att de bestämt sig för att döpas hörde en familjemedlem av sig och kritiserade kyrkans riktlinjer om vem som kunde få prästadömet. De blev förvirrade och missmodiga. De sade att vi inte skulle besöka dem igen — utom en gång till för att säga hej då. Vi visste inte hur vi skulle besvara deras frågor men vi insåg att vi hade en sista chans. När vi pratade kände jag mig manad att läsa ett skriftställe tillsammans med dem som jag nyligen hade lagt märke till i mina personliga studier, berättelsen om Petrus och Kornelius i Apostlagärningarna 10–11. Den kvällen fick jag se uppfyllelsen av Herrens löfte till missionärerna: ”Det skall givas eder i samma stund och ögonblick, vad I skolen säga … [och] den Helige Anden [skall] utgjutas för att bära vittne om allt vad I sägen.” (L&F 100:6, 8) Vi kände alla en fridfull ande när vi bad tillsammans.
Åratal senare sade Wendy om denna upplevelse: ”Jag minns inte vad de sade till oss eller vad vi talade om, men ljuset … Anden … var tillbaka och jag visste att det var sant, fastän jag inte förstod allt helt och hållet. Och jag visste att vi behövde ta emot det och att vi någon gång i framtiden skulle förstå.”
Paul och Wendy döptes. Efter ett tag beseglades de i templet. Mitt bland familjelivets prövningar fostrade de fem barn som alla så småningom blev aktiva i kyrkan. Några verkade som missionärer. Paul var lärare. Paul och Wendy sjöng vackra duetter tillsammans i kyrkan. Wendy ledde sin församlingskör i åratal. De älskade templet och fick känna ”de heligas glädje”. (Enos 1:3)
En gång när Marie och jag besökte kyrkan i London träffade vi en kvinna som hette Libby Cass och som kom från Maine i USA. Eftersom familjen Knaupp var de enda vi kände i Maine så frågade vi om hon kände dem. Hennes ansikte lyste upp: ”Känner dem? Wendy är en kär vän till mig. Hon presenterade evangeliet för mig!” Wendy hade träffat Libby i en tvättomat — två mödrar som tvättar familjens tvätt — och berättat om evangeliet för Libby precis som vi hade gjort för Wendy på tågstationen. Det som imponerade mest på Libby när det gällde kyrkan var ljuset som Wendy utstrålade genom sitt exempel — som mor, hustru och medmänniska. För Libby var Wendy i sig själva budskapet om återställelsen, åtminstone till en början.
Senare flyttade familjen Knaupp till Oregon. Och så förra året, när vi hade fått veta att Wendy hade cancer, blev vi glada när de kom på besök till Utah under generalkonferensen. Wendys make, deras son som återvänt från sin mission och jag gav henne en välsignelse. Vi berättade om våra upplevelser under de senaste fyrtio åren. Det var tydligt att evangeliet betydde precis allting för dem. Det var kärnan i och meningen med deras liv och deras barns liv. Paul och Wendy önskade innerligt att få vara friska så att de kunde uppfylla sin dröm att verka som missionärer tillsammans.
En kort tid innan Wendy dog skrev hon till mig i ett brev: ”Jag känner verkligen Herrens armar omkring mig. Han kan göra vad han vill och jag är i hans vård.” Hon uttryckte sin tacksamhet för evangeliet och för sin familj, och skrev sedan: ”Visst är Herren underbar!”
Nu är Wendy borta och hennes familj saknar henne oerhört. När hennes son skrev och berättade att hon var död, sade han: ”Tack för att du förde in mamma i evangeliets ljus. Hon har levt i lydnad mot buden.” Han sade att hans mor en gång skrev till honom: ”Jag älskar Herren och jag är evigt tacksam [mot honom] för att han fört in det oskattbara evangeliet i mitt liv. Jag vill visa mig trofast mer än någonting annat och jag försöker verkligen vara det.”
Eftersom evangeliet betydde allt för Wendy och hennes familj så förstår de av oss som var hennes missionärer ”huru storligen I skolen glädjas” med henne i vår Faders rike. (Se L&F 18:15.) Evangeliet betydde allt för henne, så min missionärsupplevelse med henne betyder allt för mig. Det är inte konstigt att Herren säger att missionärsarbete är ”det som kommer att bliva av största värde för dig”. (L&F 15:6; kursivering tillagd)
President Gordon B Hinckley har sagt: ”Jag [vill] vädja till de heliga att göra allt ni kan för att ge hänvisningar [på personer] som [missionärerna] kan undervisa … Alla som ni ser komma in i kyrkan som en följd av ert arbete, för med sig lycka i ert liv. Detta är mitt löfte till var och en av er.” (Inspirerande tankar, Liahona, okt 2003, s 3)
Jag har själv fått uppleva vad det löftet innebär. Också jag vädjar till er att ni ska presentera evangeliet, om så bara för en person, i år — och inte ge upp när de stöter på motstånd. Om du ser till att tillfällena inte går dig förbi så kan du säga med Wendy Knaupp: ”Visst är Herren underbar!”