Lärdomar från Nya testamentet
Omvändelsens glädje
Under hela sin jordiska verksamhet visade Frälsaren stor kärlek till varje son och dotter till Gud — särskilt till dem som hade fallit. I liknelserna om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen betonade Herren vikten av att hjälpa dem som gått vilse och glädjen som vi känner när de återvänder. (Se Luk 15.) Han sade till exempel: ”Det [blir] glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig — inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.” (Lukas 15:7–7)
Jag vill inrikta mig på den stora glädje som de får som omvänder sig, och den glädje vi känner när vi hjälper andra gå igenom omvändelseprocessen.
”Människorna äro till för att hava glädje”
Glädje är något mycket djupare än flyktiga känslor av förnöjsamhet eller lycka. Riktig glädje, eller ”evig glädje” (2 Nephi 8:11), kommer när vi upplever försoningens kraft genom uppriktig omvändelse och när vi får en andlig bekräftelse på att vi kan återlösas från synd genom Herren Jesus Kristus och få ärva evigt liv.
Profeten Lehi lärde att vår himmelske Faders plan för var och en av oss är att vi ”äro till för att hava glädje” (2 Nephi 2:25) och att det enda säkra sättet att få evig glädje är genom Jesu Kristi försoning.
Trots att vi inte kan få uppleva glädjens fullhet under det här livet (se L&F 93:33–34) så kan vi dagligen känna glädje när vi lever efter evangeliet. Mormon lärde ut ett mönster för att finna glädje när han sade om de trofasta nephiterna: ”[De] fastade … ofta och bådo och blevo starkare och starkare i sin ödmjukhet samt fastare och fastare i Kristi tro, till dess deras själar voro fyllda med glädje och tröst, ja, deras hjärtan voro renade och helgade med en helgelse, som bestod i att de överlämnade sina hjärtan åt Gud.” (Helaman 3:35)
Fylld av glädje genom den Helige Anden
I många skriftställen talar profeterna om hur de känner glädje och den Helige Anden på liknande sätt. I Apostlagärningarna läser vi till exempel att ”lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande”. (Apg 13:52) Och Herren lovar dem som följer honom: ”Jag vill giva dig av min Ande, som skall upplysa ditt förstånd och fylla din själ med glädje.” (L&F 11:13)
När vi förstår att glädje har att göra med att fyllas av den Helige Anden så inser vi att sann lycka kommer när vi omvänder oss från våra synder och lever värdiga Anden. Dessutom kan vi, när vi känner Anden, känna stor glädje i vetskapen om att vi blir helgade inför Herren.
Glädjen som kommer genom omvändelse är tydlig på många plan. Först är det glädjen och tryggheten i hjärtat hos den botfärdiga själen när syndens börda lyfts bort. Sedan är det den djupa glädje och kärlek som kommer till dem som hjälper andra att arbeta sig igenom omvändelseprocessen. Och slutligen är det en kärleksfull Frälsares glädjefyllda känslor när han ser oss följa hans befallningar och förlita oss på den helande kraften i hans försoningsoffer.
När vi tillämpar försoningen i vårt liv måste vi begrunda Frälsaren och hans oändliga gåva till oss, utöva tro på honom och söka andlig bekräftelse på att han kan och kommer att återlösa oss från alla våra synder och svagheter. Då får vi känna den glädje och frid som endast kan manifesteras för oss genom hans helige ande. Vi får en liknande upplevelse som folket i Zarahemla hade: ”Herrens Ande [kom] över dem, och de blevo fyllda med glädje, emedan de fått förlåtelse för sina synder och samvetsfrid förmedelst sin stora tro på Jesus Kristus, vilken … skulle komma.” (Mosiah 4:3)
”För att förmå själar att omvända sig”
När vi har känt glädjen som kommer genom försoningens välsignelser kan vi också finna stor glädje i att inbjuda andra att komma till Kristus. Alma sade följande när han undervisade sin son Helaman: ”Jag [har] verkat utan uppehåll för att förmå själar att omvända sig från sina synder, att låta dem smaka den stora glädje, som jag smakade, så att även de måtte bliva födda av Gud och fyllda med den Helige Anden.
Ja, se nu, o min son! Herren giver mig utomordentligt stor glädje över frukten av mitt arbete.” (Alma 36:24–25)
Frälsaren själv lärde: ”Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faderns rike!
Och om I kunnen glädja eder storligen över en enda själ, som I haven fört till mig …, huru mycket större glädje skolen I icke hava, om I fören många själar till mig!” (L&F 18:15–16)
”Huru gläder han sig icke över den själ som omvänder sig”
Slutligen kan jag inte låta bli att föreställa mig vilken tillfredsställelse Frälsaren måste känna varje gång vi omvänder oss från våra synder och tillämpar hans försoningsoffer i vårt liv. Säkerligen genljöd Frälsarens känslor i Johannes yttrande: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.” (3 Joh 1:4) Kristus sade om sig själv: ”Huru gläder han sig icke över den själ som omvänder sig!” (L&F 18:13)
När Jesus hade undervisat nephiterna om sin försoning och vad de behövde göra för att kunna stå obefläckade inför honom, uttryckte han sina känslor för dem genom att säga: ”Min glädje [är] stor, ja, till fullkomlighet för eder …, och Fadern själv fröjdar sig och likaledes alla de heliga änglarna för eder och detta släkte, ty ingen av dem är förlorad … i dem är min glädje fullkomlig.” (3 Nephi 27:30–31)
Jag vittnar om att också vi kan finna glädje i det här livet och glädjens fullhet i livet efter detta genom att ”ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som … för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” (Se King James Version, Hebrews 12:2; kursivering tillagd.)
En botfärdig själs glädje
Vi kan lära oss mycket om den glädje som följer på sann omvändelse genom att studera aposteln Paulus’ och Alma den yngres upplevelser, fastän våra upplevelser kanske inte är lika dramatiska. (Se Apg 8:1–3; 9:1–31; Mosiah 27:8–31; Alma 36:5–24.) Paulus och Alma var inflytelserika män som gick omkring och förföljde de heliga. Mitt under sin destruktiva verksamhet fick båda männen besök av himmelska budbärare. En Herrens ängel uppenbarade sig för Alma medan Jesus själv talade till Paulus och sade: ”Varför förföljer du mig?” (Apg 9:4)
Båda männen föll till marken till följd av vad de fick se och höra. Alma blev stum och Paulus blev blind. Men än viktigare är att båda männen återhämtade sig från sitt orättfärdiga och fallna tillstånd på liknande sätt. Paulus frågade helt enkelt: ”Herre, vad vill du att jag ska göra?” (Se KJV, Acts 9:6.) Han började omedelbart ägna sitt liv åt Frälsaren och följa Herrens befallningar med exakthet. Alma beskriver sin omvändelse:
”Medan jag sålunda sönderslets av minnet om mina många synder, se, då kom jag även ihåg, att jag hade hört min fader profetera för människorna, att en viss Jesus Kristus, en Guds Son, skulle komma för att försona för världens synder.
När denna tanke kommit till mitt sinne, anropade jag honom i mitt hjärta: ’O Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig, som är fångad i bitterhetens galla och innesluten i dödens eviga kedjor.’
Se, när jag nu hade tänkt detta, kände jag icke längre mina kval, ja, jag blev icke mera sönderriven av minnet om mina synder.
O, vilken glädje! Vilket underbart ljus jag såg! Ja, min själ var fylld med glädje, lika stor som min pina varit.” (Alma 36:17–20; kursivering tillagd)
Äldste Craig C Christensen i de sjuttios kvorum.